Frihet och den naturliga lagen

Den katolska moralläran blir obegriplig om man inte förstår vad sann frihet och den naturliga lagen innebär. I vår första post vill vi därför försöka ge en kort introduktion till dessa frågor.

Man kan säga att det finns tre olika slags frihet:

1. Psykologisk frihet eller den fria viljan. Den fria viljan är människans förmåga att vända sitt sinne till det goda oberoende av olika typer av inre påverkan (som reflexer, instinkter etc). Det är på grund av att människan har en fri vilja som hon kan göras ansvarig för sina handlingar.

2. Moralisk frihet. Den moraliska friheten handlar om hur människan använder sin fria vilja. Den moraliska friheten är liksom den psykologiska friheten relaterad till det goda. Påven Leo XIII definierar den som ”människans förmåga att röra sig i det goda”.

3. Fysisk frihet. Avsaknad av yttre tvång som hindrar oss från att handla i enlighet med vårt samvete.

Idag är uppfattningen om friheten ofta begränsad till den fysiska friheten. Ibland bortser människor även från den sista delan av definitionen ovan av fysisk frihet, den del som handlar om samvetet, och tänker sig att frihet endast betyder att det inte finns något som hindrar mig från att göra vad jag själv råkar känna för just nu. Men det är alltså en reducerad och felaktig uppfattning av vad sann frihet innebär.

S:t Thomas av Aquino betraktar den fria viljan som en inneboende del av människans värdighet som rationell varelse skapad till Guds avbild. Men den fria viljan är inte ett självändamål. Den är relaterad till det goda, till att göra Guds vilja. Människans förmåga att göra det onda, att synda, är inte en frihet utan ett slaveri.

Vad som är gott, vad som är Guds vilja, framgår av den naturliga lagen som är nedlagd i skapelsen och i människan. Den naturliga lagen uttrycker den grundläggande ordning som Gud har inrättat för människan och visar människan vilka som är hennes mål och vilka medel hon ska använda för att nå dessa mål, eller med andra ord hur hon ska leva för att bli lycklig.

S:t Thomas skiljer mellan den fullkomliga lyckan och den ofullkomliga. Den fullkomliga lyckan, som är människans yttersta mål, är att leva i evighet i himmelen med Gud. Människans lycka här på jorden, vilken dock alltid är ofullkomlig, kan uppnås på två sätt. Det första är genom kontemplation, dvs. genom bön och betraktandet av eviga sanningar om Gud och hans verk. Det andra sättet är genom att leva i moralisk dygd, för när en människa lever ett moraliskt gott liv ger Gud henne en särskild lycka.

Moralisk dygd innebär en fullkomning av människans förmågor, men denna fullkomning är inte av vilket slag som helst utan måste vara i enlighet med den aktuella förmågans egen natur. Dygden fullkomnar strukturen eller själva utformningen av förmågan. Gud har utformat män och kvinnor och deras förmågor till att fungera på två specifika sätt, vilket kallas naturliga inriktningar. Dessa naturliga inriktningar är alltid riktade mot det goda. Den samling av inriktningar som Gud skriver i hjärtat på människor är just den naturliga lagen. Vi kan veta vad som är Guds vilja, vad som kommer att göra oss lyckliga, genom att betrakta hur han har utformat oss.

Den naturliga lagen står alltså inte i strid med människans frihet, utan är en nödvändig hjälp för människan när hon ska utöva sin frihet. Om lagen inte fanns skulle människans frihet urarta och hon skulle förfalla till slaveri under det omoraliska och onda.