Ens a se och ens ab alio

Den thomistiska filosofin, som är Katolska kyrkans filosofi, utgår från själva varat, från det som är. När vi använder vårt naturliga förnuft upptäcker vi först av allt varat, med dess lagar och principer. När vi når så långt som vi kan komma med vårt förnuft upptäcker vi det högsta och första Varat, vi upptäcker Gud.

Den kristna tron hjälper sedan förnuftet vidare genom de sanningar som Gud har uppenbarat om sitt väsen. Gud har själv definierat sitt väsen som Jag är Han som är (2 Mos. 3:14). Gud är genom sig själv, Han äger sitt vara genom sig själv. Gud har aldrig mottagit sin existens från någon utan har den genom sig själv. Han är ens a se, vara genom sig själv, i motsats till alla andra väsen som är ens ab alio, vara genom en annan. Vi människor har alla mottagit vår existens som en gåva av Gud och fortsätter att motta den från Honom. Om Gud inte uppehöll vårt vara i varje ögonblick skulle vi omedelbart upphöra att existera.

Att Gud har sitt vara genom sig själv betyder att Han lever i evighet, att Han är evig. Han som har varat genom sig själv har alltid ägt sitt vara och varat kan aldrig lämna Honom. Han är alltid, Han kommer alltid att vara, Han har alltid varit. Människan däremot som är ens ab alio, som har mottagit sitt vara från en annan, hon har börjat existera, börjat vara, vid en viss given tidpunkt.

Ju djupare en människa mediterar över denna filosofiska grundprincip, desto bättre förstår hon sin sanna plats inför Gud, sin sanna plats i Hans skapelse. Vi borde ofta säga till oss själva: Jag är ens ab alio, Gud är ens a se. Jag har en början, Gud är evig. Jag, som i varje ögonblick mottar själva mitt vara från Gud, skulle jag ha rätt att ifrågasätta Hans ordning för mig och för skapelsen? Skulle jag ha förmågan att förbättra Hans planer, att göra om Hans skapelse till något annat än vad den är, till något annat än det sätt på vilket Gud har skapat den? Skulle jag ha makten att göra om de lagar som Gud i sin visdom och allmakt har upprättat för alla delar av sin skapelse och framför allt för oss människor och för vårt samhälle? Skulle jag, denna varelse ab alio, ha makten att göra om Guds lag efter mitt eget godtycke genom att hävda att ”jag är fri”? Sådana fåfängliga anspråk står i strid med själva verkligheten. Ändå är det just sådana anspråk som utgör den egentliga drivkraften bakom de liberalistiska och feministiska ideologierna.