Thomismen – Katolska kyrkans filosofi

En av Philotheabloggens läsare har ställt en fråga om vårt påstående i en tidigare post att den filosofi som har förklarats av S:t Thomas av Aquino, alltså den thomistiska filosofin, också är Katolska kyrkans filosofi. Kan det verkligen stämma att Katolska kyrkan har en särskild filosofi och att man inte kan vara katolsk teolog om man omfattar en annan filosofisk inriktning? Vi vill förstås gärna besvara denna fråga och kommer att göra det framför allt genom att undersöka vad olika påvar har sagt om saken.

S:t Thomas av Aquino föddes nära Neapel i Italien år 1225. Han var präst i Dominikanorden och ägnade sitt liv åt vetenskapen om Gud. Han undervisade vid universitetet i Paris och vid ett flertal andra lärosäten och skrev böcker om varje gren av filosofin och teologin. Hans mest kända verk är Summa Theologica, som är en framställning av den kristna doktrinen i vetenskaplig form. S:t Thomas avled år 1274 och helgonförklarades år 1323. Hans festdag är samma dag som hans dödsdag, dvs. den 7 mars.

Vår högsta önskan är att alla ska
få del av den vishet som flödar
från S:t Thomas källa (Leo XIII)

Påven S:t Pius V upphöjde S:t Thomas till kyrkolärare år 1567 med titeln Doctor Angelicus (den Änglalike kyrkoläraren), eftersom S:t Thomas vishet kan sägas överträffa en rent mänsklig vishet. År 1923 beslutade påven Pius XI att S:t Thomas dessutom skulle få titeln Doctor Communis (den Allmänne eller Universelle kyrkoläraren), med motiveringen att ”Kyrkan har antagit hans filosofi som sin egen, vilket oräkneliga dokument av alla de slag utvisar”. Även vid Katolska kyrkans ekumeniska koncilier har S:t Thomas förklaringar av Kyrkans läror haft en avgörande betydelse för konciliefädernas arbete med att vederlägga schismatikers, heretikers och rationalisters villfarelser. Under det Tridentinska konciliet (1543-1563) gjorde konciliefäderna det till en del av dagordningen att placera två böcker på altaret, Bibeln och Summa Theologica, från vilka de sökte råd, argument och inspiration, med som bekant det allra lyckligaste resultat.

S:t Thomas metod var att utgå från det som ligger närmast det mänskliga förnuftet och sedan steg för steg höja sig upp till det som är mera fjärran ända tills han till slut hade kommit fram till det högsta av allt, alltså till Gud.

En huvudpunkt i S:t Thomas filosofi är att det mänskliga förnuftet har förmågan att uppnå säker och oföränderlig kunskap. Han skriver: ”Det mänskliga förnuftet har en naturlig kunskap om varat och om de ting som i sig själva är en del av varat som sådant, och denna kunskap är grunden för vår kunskap om de första principerna”. Att betrakta stjärnorna är enligt S:t Thomas det första steget till den erfarenhet av verkligheten som utgör metafysikens grund: att något är.

S:t Thomas visade att det naturliga förnuftet genom att studera själva skapelsen kan komma fram till en säker kunskap om Gud som skapelsens första princip och mål, på samma sätt som förnuftet kan få kunskap om en orsak utifrån dess effekt. S:t Thomas uppställde argument för att bevisa Guds existens och att Gud ensam är det högsta och första Varat som har sin existens genom sig själv (se gärna vår tidigare post Ens a se och ens ab alio). S:t Thomas betonade de rättigheter som Gud, i egenskap av den första Sanningen och Skaparen, har över människan och att det därför vore absurt för det mänskliga förnuftet att försöka hävda frihet eller oberoende i förhållande till Gud.

S:t Thomas utformade också en djupgående och heltäckande moralfilosofi, som har förmågan att leda alla mänskliga handlingar i enlighet med människans yttersta, övernaturliga mål. Han utforskade innehållet i den naturliga lag som är skriven i människornas hjärtan och gav oss ofelbara regler och föreskrifter inte bara för de enskilda människornas liv, utan också för familjen, samhället och staten.

Påven S:t Pius X har betonat att huvudteserna i S:t Thomas filosofi inte får placeras i den kategori av uppfattningar som kan ifrågasättas och diskuteras, utan de utgör den grundval på vilken hela vetenskapen om både naturliga och gudomliga ting vilar. Påven varnade därför lärare i filosofi och teologi att om de, särskilt inom metafysiken, avvek ett enda steg från S:t Thomas lära så skulle det innebära en allvarlig fara. Om den katolska läran berövas det starka fäste som S:t Thomas visdom utgör, vore det nämligen enligt påven meningslöst att söka den minsta hjälp för dess försvar hos moderna filosofiska riktningar.

Påven Leo XIII har beskrivit hur en sann filosofi jämnar och förstärker vägen till den sanna tron, och förbereder människan för att ta emot Guds uppenbarelse. De som tror på kristendomen tror inte på ett ogenomtänkt och förhastat sätt, som om de följde påhittade myter, utan de ställer sitt förnuft och sitt omdöme under en gudomlig auktoritet genom ett förnuftigt samtycke. Påven har också påmint om att flera av Katolska kyrkans motståndare öppet har deklarerat att om bara Thomas av Aquinos läror avskaffades skulle de enkelt kunna ta upp kampen mot alla katolska lärare, nå seger och utplåna Kyrkan.

Även påven Pius XII har förklarat att den thomistiska filosofin är erkänd och antagen av Kyrkan samt att den slår vakt om den äkta giltigheten hos den mänskliga kunskapen och om de orubbliga metafysiska principerna. Pius XII kritiserade moderna teologers försök att upphöja andra filosofiska riktningar och påtalade hur falskt det var att anse att varje typ av filosofi eller teori, eventuellt med ett fåtal tillägg och förbättringar, kunde förenas med den katolska läran.

Trots påvarnas varningar har många katolska teologer idag övergivit S:t Thomas av Aquino för olika relativistiska och subjektivistiska moderna filosofer. Kan det möjligen finnas ett samband mellan detta och att vi nu tvingas bevittna nederlag efter nederlag för Kyrkan i hennes kamp mot det pågående upphävandet av de grundläggande naturliga moralreglerna? Kan det finnas ett samband mellan detta och den långtgående sekularisering av samhället och trosförlust hos människorna som har ägt rum under de senaste decennierna?

Alla filosofiska frågor kan ytterst reduceras till frågan om vi hävdar (realism) eller förnekar (relativism, subjektivism) att det finns en verklighet som är oberoende av det mänskliga förnuftet, en verklighet som vi kan få visshet om genom att bruka vårt förnuft. Förnuftet är den materia på vilken den kristna trons form arbetar. Tron fullkomnar förnuftet på ett sätt som är analogt med det sätt på vilket en skulptur fullkomnar ett ohugget marmorblock. Men om marmorn är pulvriserad, blir även formen enbart damm och luft. Det som blir kvar efter förlusten av förnuftet är en illusorisk pseudotro, en tro som är reducerad till en vag, osäker känsla eller önskan. Tron befinner sig då långt ifrån den definitiva intellektuella säkerhet som finns hos den sanna tron. Utan förståelse blir den kristna tron endast vidskepelse och magi och den kristna moralen endast irrationella tabuföreställningar.