Att viga sig till Gud

S:ta Katarina av Alexandria
(ca 282-305)

Enligt Katolska kyrkan kan äktenskapets och familjens höga värdighet och stora betydelse aldrig framhållas tillräckligt starkt, vilket vi har försökt visa i posten Äktenskapets tre bona eller goda ting. Men människan kan också göra ett annat livsval som har en ännu högre värdighet, och det är att bli präst eller ordenssyster eller avge ett privat löfte att leva ogift under resten av sitt liv. På grund av en särskild kärlek till Gud och för Guds rikes skull avstår vissa människor genom ett fritt beslut från äktenskapet och från de kroppsliga glädjeämnen som hör till äktenskapet. Katolska kyrkan har alltid betraktat det som en av sina mest värdefulla skatter att människor på detta sätt vill konsekrera eller viga sig själva helt till Gud. Genom en sådan vigning blir människan närmare förenad med Gud och kan till en viss grad, fastän hon är kvar på jorden, i förväg få del av den himmelska verkligheten. Med hjälp av Guds nåd kan hon helt överlämna sig själv till att tjäna Gud. Det blir lättare för henne att kontemplera gudomliga ting och eftersom hon är fri från världsliga bekymmer kan hon lättare ta sig an olika apostoliska uppdrag med målet att utbreda Guds rike. Aposteln Paulus har uttryckt det på följande sätt:

Den man som inte är gift ägnar sin omsorg åt vad som hör Herren till, hur han ska behaga Herren, men den gifte mannen ägnar sin omsorg åt vad som hör världen till, hur han ska behaga sin hustru, och så är hans hjärta delat. Likaså ägnar den kvinna som inte längre är gift eller som är jungfru sin omsorg åt vad som hör Herren till, att hon ska vara helig till både kropp och ande, men den gifta kvinnan ägnar sin omsorg åt vad som hör världen till, hur hon ska behaga sin man (1 Kor. 7:32-34).

Det är viktigt att lägga märke till att S:t Paulus inte klandrar gifta män och kvinnor för att de har omsorg om sin maka eller make. Tvärtom är detta förstås något nödvändigt och riktigt i ett gott äktenskap. Det kristna äktenskapet utgör ju ett sakrament och är i sig en fullgod väg till kristen helighet och fullkomlighet. Men S:t Paulus tydliggör att eftersom gifta människors hjärtan är delade mellan kärleken till Gud och kärleken till makan eller maken så är den som är gift inte helt fri att leva för det gudomliga. Det primära syftet med att avstå från äktenskap och leva i fullkomlig kyskhet är alltså att få friheten att endast sträva efter det gudomliga, att rikta hela sitt sinne och sin själ mot det gudomliga, att vilja behaga Gud i allt, att ständigt tänka på Honom, att viga sin kropp och sin själ helt och hållet och för all framtid åt Honom.

Ibland görs det gällande att den sexuella instinkten har en så viktig och djupgående betydelse för människan att om hon inte ger uttryck för den så skulle hon kunna ta skada i sin själsliga och kroppsliga harmoni och utveckling. Men detta är att tillmäta den sexuella instinkten en alldeles för överdriven betydelse. Människans utmärkande privilegium är hennes rationella förmåga, som har makten att reglera och därigenom förädla hennes naturliga instinkter. Det är visserligen sant att den arvsynd som varje människa har del i genom Adams fall har medfört en störning i våra kroppsliga förmågor och lidelser, så att dessa strävar efter att ta kontroll över vår ande och försvaga vårt förnuft och vår vilja. Men genom Guds nåd, som ges oss framför allt genom bönen och Kyrkans sakrament, har vi fått hjälp med att styra våra instinkter och leva ett andligt liv. Kyskhetens dygd innebär inte att vi är okänsliga för kroppsliga begär, utan att vi underordnar dem förnuftet med hjälp av Guds nåd genom att helhjärtat sträva efter det som är högst och ädlast i det mänskliga och kristna livet. Att leva i fullkomlig kyskhet är därför inte alls något som skadar en kvinnas eller en mans normala utveckling. Tvärtom är det ett sätt att uppnå själens och därmed människans största fullkomning.