Om människans sexualitet

Orden sex och sexualitet kommer från det latinska secare som betyder att dela och syftar på det förhållandet att mänskligheten är uppdelad i manliga och kvinnliga medlemmar. Uttryck som ”sexuellt umgänge” eller ”att förenas sexuellt” avser således den fysiska föreningen mellan en man och en kvinna. Ur ett språkligt perspektiv är det därför egentligen inte korrekt att kalla en fysisk relation mellan två män eller två kvinnor för sexuell eftersom en sådan relation inte avser föreningen mellan personer av de två olika kön som mänskligheten är uppdelad i. Termen homosexuell utgör en språklig självmotsägelse eftersom den försöker sätta ihop de två motstridiga begreppen samma (det grekiska homos) och dela upp (sex/secare). Termen heterosexuell (från det grekiska heteros som betyder annan eller olik) har sedermera myntats som en sorts symmetrisk motsvarighet till termen homosexuell. Avsikten med bruket av dessa båda termer är att ge det felaktiga intrycket av att det är fråga om två parallella alternativ, med bortseende från att själva begreppet sexualitet handlar just om skillnaden och komplementariteten mellan personer av manligt respektive kvinnligt kön.

Det existerar inte någon abstrakt mänsklig varelse, utan människan finns till endera som man eller som kvinna. Mannens och kvinnans skilda biologiska och psykologiska strukturer visar både på den komplementaritet som finns mellan könen och på mannens och kvinnans naturliga inriktning mot att få barn och ta hand om dem. Mannens och kvinnans hela organism utvecklas på skilda och komplementära sätt både fysiskt och psykiskt med syftet att mannen en dag ska kunna uppfylla de funktioner som krävs för att bli far och kvinnan för att bli mor. Om denna utveckling inte hämmas eller skadas leder den till att det uppkommer en spontan attraktion gentemot personer av det motsatta, komplementära könet.

För att kunna avgöra vad som är moraliskt rätt och fel när det gäller människans sexuella handlingar är det nödvändigt att svara på frågan om vilket som är dessa handlingars primära syfte eller ändamål. Om målet vore att uppnå sensuell njutning skulle alla sorters bruk av könsorganen vara moraliskt legitima, oavsett om personen utför sådana handlingar med sig själv eller med en person av samma kön eller på något annat sätt. Könsorganen skulle då kunna användas till allt som framkallar njutning och som tolereras av statens straffrättsliga lagstiftning, dvs. numera det mesta utom våldtäkt och pedofili. De rättsliga begränsningarna har dock förändrats, t.ex. var tidigare homosexuella handlingar (som då benämndes sodomi eller otukt mot naturen) och äktenskapsbrott straffbelagda i stora delar av Europa.

Svaret på vår fråga får vi genom att betrakta hur mannens och kvinnans skilda naturer är utformade och fungerar. Mannens och kvinnans könsorgan eller sexuella organ är komplementärt utformade just för att en man och en kvinna ska kunna förenas i den sexuella akten. Det är denna komplementaritet som gör att en man och en kvinna tillsammans har möjligheten att ge upphov till ett nytt liv, en ny människa. Det är svårt att föreställa sig en mera betydelsefull handling än den att alstra ett nytt mänskligt liv. Den sensuella njutningen är något flyktigt och övergående, medan värdet av det nya livet, barnet, är bestående och oskattbart. Sensuell njutning är en inneboende förmåga i människans natur och är därför i sig något gott, men sunda förnuftet säger oss att det blir absurt att betrakta konceptionen av ett nytt liv som en sorts bisak som ibland kan uppkomma under jakten efter njutning. Tvärtom är njutningen inrättad för att ge mannen och kvinnan ett incitament till och underlätta konceptionen. Handlingar som är nödvändiga för att bevara mänskligheten, endera som helhet (att alstra nytt liv) eller dess enskilda medlemmar (att äta och dricka), är av naturen förenade med ett incitament i form av njutning. Allt detta visar att det primära syftet med den sexuella akten måste vara att ge upphov till nytt liv, medan njutningen endast är en hjälp för att uppnå detta syfte.

Slutsatsen att den sexuella aktens primära syfte är att alstra nytt liv får konsekvenser inte bara när det gäller synen på fysiska relationer mellan personer som är av samma kön. Det skulle vara inkonsekvent att ta avstånd från sådana relationer om man samtidigt accepterade sexuella handlingar mellan en man och en kvinna där konceptionen av nytt liv avsiktligt har uteslutits genom bruket av preventivmedel i någon form. Motsvarande gäller förstås också beträffande sexuella handlingar som en person utför med sig själv.

En ytterligare konsekvens av slutsatsen att det är barnet, inte njutningen, som är det primära syftet med den sexuella akten är att mannen och kvinnan innan de inleder ett sexuellt samliv måste ha skapat förutsättningar för att ta hand om de barn som kan skänkas till dem. Barn har en rättighet att få växa upp i en stabil, trygg och kärleksfull miljö och bli omhändertagna och uppfostrade av båda sina föräldrar. För att detta ska kunna uppfyllas är det nödvändigt att föräldrarna är förenade i den livslånga och exklusiva relation som ett äktenskap innebär. Som vi tidigare har skrivit om är det primära syftet med äktenskapet att makarna tar emot de barn som Gud skänker och ger dem omsorg och uppfostran. Äktenskapets sekundära syfte är den ömsesidiga hjälpen att leva ett gott liv som makarna i ett äktenskap ger till varandra. Även den sexuella akten har ett sekundärt syfte, vilket är att stärka makarna i deras enhet och kärlek. Men att blanda ihop vad som är primärt och sekundärt och ge det senare företräde framför det förra skulle leda till ett allvarligt missbruk av både äktenskapet och sexualiteten.

Sammantaget betyder allt detta att det strider mot människans natur och därmed mot den naturliga lagen att använda sin sexuella förmåga på något annat sätt än inom ett oupplösligt äktenskap mellan en man och en kvinna. Endast om vi respekterar denna lag kan vi förverkliga vårt sanna goda som en kroppslig, själslig och social varelse av manligt eller kvinnligt kön. Att använda den sexuella förmågan i strid med vår mänskliga natur skulle däremot vara skadligt både för oss själva och för andra människor.