Det naturliga för människan

Den naturliga lagen har sin grund i själva naturen. Det är alltså inte fråga om några godtyckligt pålagda regler utan om en lag som är inskriven i människans natur och som tillförsäkrar henne det goda, både för hennes personliga och sociala dimension. Om människan bryter mot den naturliga lagen innebär det därför att hon skadar både sig själv och det mänskliga samhället.

Men numera råder stor förvirring angående betydelsen av adjektivet naturligt. Ibland kan man höra att eftersom forskare har visat att en viss apsort har för vana att agera på ett visst sätt så skulle detta beteende vara ”naturligt” även för människan. Alternativt målas det upp en bild av hur människan levde under någon forntida epok med slutsatsen att detta utgör människans urtillstånd och därför också det ”naturliga” för henne. Men den här typen av resonemang har inget att göra med den innebörd som begreppet naturligt har inom den katolska moralfilosofin.

S:t Thomas av Aquino förklarar att ”naturen är tingets essens enligt vilken tinget är inriktat mot det handlande som är utmärkande för tinget självt”. Detta betyder att varje ting, dvs. allt som existerar, har en essens som överensstämmer med de handlingar eller aktiviteter som är utmärkande för just detta ting. Exempelvis är ”att använda sitt förnuft” en aktivitet som är utmärkande för människan och ”att äta” är något som är utmärkande för levande varelser i allmänhet. Att det är fråga om själva essensen innebär för människans del att hon inte bara har en allmän förmåga att tänka, utan hon har en grundläggande inriktning mot att bruka sitt förnuft. På samma sätt har levande varelser i allmänhet en grundläggande inriktning mot att äta. Adjektivet naturlig uttrycker alltså det som naturen hos ett specifikt ting är inriktad mot, eller med andra ord det ändamål eller syfte som är utmärkande för ett visst subjekt och som också utgör subjektets fullkomning. Det som är naturligt för ett visst subjekt är alltså det som bäst tjänar subjektets fullkomning.

Gud är upphovsmannen till människans natur. Eftersom han vill det bästa för sina skapade varelser vill han att de ska uppnå sin fullkomning, sitt ändamål. Han har därför nedlagt olika naturliga inriktningar i människan för att visa henne vari hennes materiella och framför allt andliga goda består och för att underlätta för henne att uppnå detta goda. Det naturliga för människan består alltså av allt det som människans essens är inriktad mot och som är nödvändigt eller fördelaktigt för hennes andliga och kroppsliga fullkomning. Det handlar om en finalitet eller ändamålsenlighet som är inskriven i naturen och därför också önskad av Gud. Detta är grunden för den naturliga lagen.

Den katolska synen skiljer sig därför helt från uppfattningen hos t.ex. filosofen Jean-Jacques Rousseau, för vilken den naturliga lagen inte var något annat än den lag som gällde i ett ihopfantiserat tillstånd av ”ren natur”, det primitiva och lyckliga ”naturtillstånd” som kännetecknade den s.k. ädle vilden. Begreppet naturligt hade alltså för Rousseau inte en finalistisk utan en sorts genetisk eller historisk betydelse, även om inget är mindre historiskt än idén om människans naturtillstånd. Enligt denna idé är den naturliga människan den människa som befinner sig i ett tänkt försocialt tillstånd av frihet, oberoende och jämlikhet, den människa som är ”god av naturen” och som inte har blivit fördärvad av civilisationens inflytande. Enligt den katolska och realistiska uppfattningen däremot har begreppet naturligt inga kopplingar till påhittade människor i vildmarken som är avskurna från kulturen och civilisationen, utan begreppet syftar alltså på den fullkomning mot vilken människan är inriktad. Den mänskliga kulturen och civilisationen är därför något som är i enlighet med naturen. Detta innebär att ett vetgirigt barn som studerar i biblioteket är mera naturligt än de s.k. naturmänniskor som olika Rousseauinfluerade tänkare och författare har uppfunnit.

Det naturliga inom moralfilosofin utgörs alltså av de inriktningar som är inneboende i människan och som syftar mot hennes fullkomning. Det är viktigt att komma ihåg att man inte kan skilja dessa båda aspekter åt. En inriktning som är sant naturlig (och inte en sådan olycklig avvikelse från naturen som ibland kan uppkomma) är med nödvändighet inriktad just mot att människan ska kunna uppnå sin fullkomning ur ett fysiskt, andligt och socialt perspektiv.

Vad som är naturligt och därmed förenligt med den naturliga lagen kan människan upptäcka enbart genom att använda sitt förnuft. Men tyvärr är vårt förnuft ofta förhindrat att fungera på ett effektivt och fruktbart sätt, dels för att det förs vilse av våra känslor och vår fantasi, dels för att det påverkas av dåliga böjelser som vi lider av till följd av arvsynden. Detta leder till att människan gärna övertygar sig själv om att de uppfattningar som hon av någon anledning inte vill ska vara sanna inte heller är sanna. Anledningen kan till exempel vara bekvämlighet, rädsla, njutningslystnad, högmod eller till och med missriktad omtanke om andra. Det är på grund av detta som den gudomliga uppenbarelsen i Bibeln och Katolska kyrkans tradition i övrigt är nödvändig så att alla människor ska kunna få en säker och fast kunskap om moraliska sanningar och om den naturliga lagen.