Människan som imago Dei, Guds avbild

I Bibelns första kapitel beskrivs hur Gud skapade himmelen och jorden, solen och månen, djuren och växterna. Sist av allt skapade han människan. Detta beskrivs med orden: ”Och Gud skapade människan till sin avbild, till Guds avbild (imago Dei) skapade han henne, till man och kvinna skapade han dem” (1 Mos. 1:27).

Människan är en unik kombination av ande och materia, en odödlig själ i en kropp som får liv av själen. Att människan är skapad till Guds avbild syftar enligt S:t Thomas av Aquino just på människans själ, framför allt på de själsförmögenheter som utgörs av vårt intellekt eller förstånd och av vår vilja. I en ganska djärv bild jämför S:t Thomas människans själ med den heliga Treenigheten. Inom Treenigheten utgår Guds Son, Ordet, från Fadern medan den helige Ande, Kärleken, utgår från Fadern och Sonen. Enligt S:t Thomas utgår hos människan på liknande sätt hennes ord från förståndet och hennes kärlek från viljan. Människans uppgift är att efterlikna och representera Guds natur på jorden, att använda sitt förstånd och sin vilja för att finna och göra det sanna, det sköna och det goda.

Människans ursprung är alltså Gud. Hennes övernaturliga mål är evig glädje och lycka med honom i himmelen. Vägen som leder till målet är det särskilda uppdrag, den kallelse, som varje människa har fått från Gud för att utföra på jorden. Den som kommer att vara närmast Gud i evigheten är den som har älskat mest på jorden, vilket betyder den som bäst har uppfyllt Guds vilja. Det som räknas är vår trohet och hängivenhet till Gud. Men i och av oss själva är vi ingenting och har ingenting. Vi kan därför uppfylla Guds vilja bara i den utsträckning som vi är mottagliga för det som Gud ger oss. Bara så kan vi utvecklas till det som vi är ämnade för och nå vår naturs fullkomning. I varje ögonblick tar vi emot vårt naturliga liv och vara från Gud. Av honom får vi också själens övernaturliga liv, sanningens ljus, de gudomliga buden och även nåden, hjälpen, att leva efter dem. Om människan genom att använda sin frihet tar emot allt detta och strävar efter att göra Guds vilja, att älska Gud och medmänniskorna, blir varje dag en ny delsträcka på den väg som leder hem till Gud, hem till det eviga målet.

Kyrkofäderna liknar gärna relationen mellan Gud och hans skapelse som handling eller givande (actio) från Guds sida och gensvar eller mottagande (passio) från människans sida. Gud skapar genom sin allmakt allt från intet, det är hans actio. Människan svarar genom att ta emot denna gåva med tacksamhet och uppskattning, det är hennes passio. Gud skapar människan för evig lycka och ger henne vad hon behöver för att uppnå detta mål (actio). Människan svarar genom att ta emot dessa medel och återvända till Gud (passio).

Om en människas världsuppfattning saknar kopplingen till Gud som det yttersta målet följer att människan själv inte kan tillmätas någon annan betydelse än en rent inomvärldslig sådan. Människan kan då inte betraktas som Guds avbild utan ses enbart som en meningslös produkt av slumpen eller som en autonom konstruktion som inte har något annat än sig själv som ursprung och mål. Det blir då logiskt att var och en strävar efter att vara starkare, ha mera makt och mera inflytande än de andra eller att i vart fall vara lika berättigad på samtliga områden som alla andra. De ting och människor som finns runt omkring en får sitt värde utifrån hur behagliga eller nyttiga de kan vara för en själv. Människan blir hänvisad till att söka lyckan enbart i sig själv, och för den blir hon beredd att offra det i livet som är verkligt sant och gott och skönt. Därför är det så viktigt att vi återupptäcker vår värdighet som Guds skapelse, att vi är skapade till Guds avbild, till imago Dei.