Den kristna familjens hierarkiska ordning

Som vi har tagit upp i en tidigare post är det nästan omöjligt för oss som lever idag att förbli opåverkade av den liberalistiska och feministiska propaganda som vi har blivit indoktrinerade med allt sedan barndomen. En följd av detta är att många av oss automatiskt och med all kraft tar avstånd från varje antydan om att det kan finnas en gudomligt inrättad ordning som inte utmärks av total jämlikhet och jämställdhet på alla områden. En av de frågor som därför är mest svårförståelig för den s.k. moderna människan är Katolska kyrkans traditionella lära om den hierarkiska ordningen inom familjen.

Enligt den ordning som Gud har inrättat utgör familjen ett eget samhälle, visserligen litet men därför inte mindre sant och verkligt än vad det civila offentliga samhället eller staten är. I själva verket föregår familjen staten och har sina egna rättigheter som är helt oberoende av statsmakten. Familjen utgör en egen enhet ur andligt och moraliskt, juridiskt och ekonomiskt perspektiv. Men för att dess medlemmar ska kunna leva ett ordnat liv tillsammans måste familjen, liksom varje annat samhälle, ha en egen ledningsmakt som har i uppgift att se till att alla medlemmarnas bästa säkerställs. Katolska kyrkan har alltid lärt att denna ledningsmakt i första hand tillkommer mannen såsom familjens överhuvud. Mannen och kvinnan har samma mänskliga värde och värdighet inför Gud (se posten Människan som imago Dei, Guds avbild). Men under vårt liv på jorden existerar det enligt Guds vilja, och som en följd av mannens och kvinnans skilda naturer och uppgifter, en hierarki mellan mannen och kvinnan i familjen.

Familjefaderns auktoritet är inrättad för familjens bästa som en avspegling av Guds egen auktoritet. Vad detta innebär förklaras närmare i den Romerska katekesen (Catechismus Romanus) som upprepar apostlarnas och kyrkofädernas undervisning. Katekesen förklarar att familjefadern, utöver skyldigheten att arbeta för familjens försörjning, också har en skyldighet att hålla ordning i familjen samt att se till att alla familjemedlemmar handlar på ett gott och moraliskt sätt och troget fullgör sina plikter. Han ska hedra sin hustru och älska henne på samma sätt som Kristus har älskat Kyrkan, vilket betyder att han ska vara beredd att ge sitt liv för henne. Hustrun och modern i familjen har i uppgift att svara för barnens dagliga uppfostran till ett fromt och dygdigt liv samt att ägna särskild uppmärksamhet åt omsorgen om hemmet och hushållet. Hon uppmanas att aldrig glömma att hon näst efter Gud bör älska sin make mest av allt och att hon bör respektera honom mer än alla andra människor och lyda honom i allt som inte är oförenligt med kristen fromhet.

Den som idag för fram ett sådant budskap skulle sannolikt utmålas som kvinnofientlig och illasinnad. Men ändå har påvarna, Kristi ställföreträdare på jorden, i sina tal och skrifter bekräftat just denna lära. De har inte gjort så av illvilja utan av omsorg om oss människor. Vi vill därför här ge några citat från olika påvar. Vi inleder med ett citat ur påven Leo XIII:s encyklika Arcanum Divinae Sapientiae:

Mannen är familjens ledare och sin hustrus huvud. … Hustrun ska vara underordnad sin make och lyda honom, men inte som en tjänarinna utan som en ledsagarinna, så att hennes lydnad karaktäriseras av både heder och värdighet. Eftersom mannen i äktenskapet representerar Kristus och eftersom hustrun representerar Kyrkan så måste det alltid finnas, både hos honom som bestämmer och hos henne som lyder, en överjordisk kärlek som leder dem båda i deras respektive plikter. Ty en man är sin hustrus huvud, såsom Kristus är Kyrkans huvud. Såsom Kyrkan underordnar sig Kristus, så bör också hustrun i allt underordna sig sin man.

När det gäller barnen bör de underordna sig båda föräldrarna och lyda och hedra dem. Föräldrarna å sin sida är skyldiga att ägna stor omsorg åt barnens utbildning och moraliska fostran. … Av allt detta ser vi tydligt att gifta mäns och kvinnors uppgifter och plikter varken är få eller enkla, även om dessa bördor underlättas av den styrka som fromma makar får av äktenskapets sakrament.

Påven Pius XI förklarade Kyrkans traditionella lära i encyklikan Casti Connubii:

Det samhälle som familjen utgör är byggt på kärlekens band. Den ordning som bör blomstra i familjen är därför, med S:t Augustinus ord, en kärlekens ordning. Denna ordning innefattar både att mannen är överordnad hustrun och barnen, och att hustrun gärna underordnar sig och lyder mannen.

Men det förhållandet att hustrun är underordnad mannen innebär inte någon förnekelse av den frihet som helt och fullt tillhör kvinnan, både på grund av hennes värdighet som människa och på grund av hennes viktiga uppgift som hustru, mor och ledsagarinna. Inte heller är hon skyldig att lyda sin mans varje önskemål om detta inte är förenligt med det rätta bruket av förnuftet eller med den värdighet som tillkommer en hustru. Hennes underordning innebär inte heller på något sätt att hon skulle vara placerad på samma nivå som minderåriga, vilka har begränsade rättigheter på grund av outvecklad omdömesförmåga och okunskap om mänskliga angelägenheter.

Däremot förbjuder en riktig underordning den överdrivna och missbrukade frihet som inte tar hänsyn till familjens bästa. En riktig underordning förbjuder att hjärtat i den kropp som familjen utgör skils från huvudet, något som skulle vara till stor skada för hela kroppen och innebära en överhängande risk för dess undergång. För om mannen är huvudet så är kvinnan hjärtat, och om han intar den främsta platsen när det gäller ledningen, så kan och bör hon åt sig själv göra anspråk på den främsta platsen när det gäller kärleken.

Det sätt på vilket hustrun är underordnad mannen kan variera beroende på olikheter när det gäller de enskilda personerna, platsen och tiden. Det är också så att om mannen skulle försumma sina plikter blir hustrun tvungen att ta på sig hans uppgift att leda familjen. Men själva strukturen för familjen och dess grundläggande lagar, som är upprättade och bekräftade av Gud, måste alltid och överallt behållas oförändrade.

Vi avslutar med ett citat av påven Pius XII, som i sina tal till nygifta upprepade Katolska kyrkans lära att män och kvinnor är lika i värdighet men att denna jämlikhet inte utesluter en hierarki inom familjen, en hierarki som är nödvändig för familjens enhet och lycka. Påven uppmanade alla kvinnor att ignorera moderna influenser som försöker få kvinnor att ta avstånd från den kristna synen på äktenskapet genom att hävda att hustrur i alla avseenden är jämställda med sina män. Han vädjade till kvinnorna att de inte ska reagera på samma sätt som Eva gjorde i paradiset när de ställs inför ”dessa giftiga, förrädiska röster. Låt er inte bli ledda på avvägar från den väg som ensam kan leda er till verklig lycka här på jorden”.