Kvinnan som hjälpare

En av Philotheabloggens kvinnliga läsare har skrivit till oss och undrat: ”Jag är förvirrad, vill ha en relation för att undvika ensamhet. Kanske vill jag att någon tar tag i mina drömmar… Men varför gör jag det inte själv i stället?”

Vi vill gärna skriva en liten post om de funderingar som frågan väcker hos oss. Vi tycker att frågan uttrycker ett dilemma som det inte är ovanligt att kvinnor idag ställs inför. Frågan illustrerar den konflikt som kan råda mellan en kvinnas egentliga och goda natur som hon känner i sitt hjärta, och den individualistiska jämställdhetsnorm som har lagt beslag på hennes tänkande. I sitt hjärta känner hon att hon är inriktad mot en annan, att hon vill ge av sig själv till en annan, och också att hon behöver stödet från en annan. Men hon har fått lära sig att sådana önskningar är otillåtna svaghetstecken, att en stark kvinna ska klara sig själv, vara oberoende, ”fri” och självständig och inte ha behov av någon annan, allra minst av en man.

För att få en riktig bild av kvinnans natur, och hur den skiljer sig från mannens, skulle vi vilja studera hur det gick till när Gud skapade dem båda.

Först skapade Gud mannen av jord från marken. Gud planterade en stor trädgård och satte mannen där för att han skulle arbeta i och beskydda trädgården. Skapelseberättelsen fortsätter sedan:

Herren Gud sade: ”Det är inte bra, att mannen är ensam. Jag vill göra åt honom någon som kan vara honom till hjälp”. Och Herren Gud formade av jord alla markens djur och alla himmelens fåglar och förde dem fram till mannen för att se vad han skulle kalla dem, ty såsom mannen kallade var levande varelse, så skulle den heta. Och mannen gav namn åt alla boskapsdjur, åt fåglarna under himmelen och åt alla vilda djur. Men han fann inte någon som kunde vara honom till hjälp. Då lät Herren Gud en tung sömn falla på mannen, och när han hade somnat tog Gud ut ett av hans revben och fyllde dess plats med kött. Och Herren Gud byggde en kvinna av revbenet som han hade tagit från mannen” (1 Mos. 2:18-22).

Från början var mannen alltså ensam. Han var härskare över allt skapat, herre över hela paradiset. Vi kan se mannens fascination när han arbetar i trädgården och lär känna och ger namn åt alla skapade varelser. Men mannen var ensam och det var inte bra. Därför skapades kvinnan som en hjälpare, en ledsagarinna till mannen.

Här kan vi se en skillnad mellan mannens natur och kvinnans natur. Även om det inte är bra vare sig för mannen själv eller för skapelsen att han är ensam, är det ändå en tänkbar möjlighet för mannen utifrån hans natur att han skulle kunna leva i ensamhet. Innan kvinnan skapades levde han också ensam och koncentrerade sig enbart på sitt arbete med att utforska, bruka, styra och vaka över det skapade. Men för kvinnan däremot är det otänkbart att leva på det sättet eftersom hon är skapad för att vara en hjälp till mannen, en hjälp till en annan människa. Hon är därför till själva sin natur alltid inriktad mot någon som hon kan vara en hjälpare för, en ledsagarinna till, någon som hon kan älska. I hennes grundläggande natur ligger att ha omsorg om den som hon älskar, om mannen, barnet, om den som är sjuk eller olycklig. Det är därför som kvinnan spontant har en större närhet till sina medmänniskor än mannen och är mera engagerad i deras svårigheter och behov.

Det är inte bra att mannen är ensam eftersom han behöver kvinnan och hennes kvinnliga natur och egenskaper som den andra, komplementära delen av mänskligheten. Han behöver kvinnan som någon att arbeta för och beskydda. Men kvinnan behöver mannen som den till vilken hon kan ge och anförtro sin inre styrka och förmåga att älska. Hon behöver honom som den mot vilken hon kan luta sig och känna sig beskyddad och trygg. I hans sällskap känner hon sig befriad från den oro som hon annars kan känna. Hennes känslor av ensamhet försvinner, känslan av isolering och smärtan i att inte vara förstådd och älskad av någon. Allt detta är alltså inte en brist eller en svaghet från hennes sida, utan är en del av hennes natur och det sätt varpå Gud har inrättat sin skapelse.

Det är därför som vi tror att kvinnans egentliga natur finns bevarad i hennes hjärta, i hennes hjärta som drömmer om att leva ett sant och fruktbart liv i kärlek och trygghet. Vi tror att det är viktigt att slå vakt om denna kvinnliga natur och sanna styrka och inte låta den bli förkvävd av tomma läror om ett falskt oberoende och en falsk frihet.