Tron på Guds uppenbarelse

Den gudomliga uppenbarelsen innehåller de övernaturliga sanningar som Gud har avslöjat för människorna. Uppenbarelsen gavs av Kristus till de tolv apostlarna och är därför fullbordad och avslutad i och med den siste apostelns död. Apostlarna var vittnen till de stora kristna sanningarna: Guds människoblivande, lidande, död, uppståndelse och uppstigande till himmelen. Apostlarna fick också veta innebörden av allt detta direkt från Kristus själv och från den helige Ande. Biskoparna, apostlarnas efterträdare, har fått i uppdrag att bevara uppenbarelsen och överlämna den oförändrad till alla nya generationer. Uppenbarelsens syfte är att ge människan den kunskap som hon behöver för att kunna bli fri från syndens och dödens välde och uppnå den eviga lyckan i himmelen hos Gud.

Jesus undervisar sina apostlar

Som vi har skrivit om i posten Thomismen – Katolska kyrkans filosofi kan människan genom att studera själva skapelsen komma fram till en säker kunskap om Gud som skapelsens första princip och mål. Människan kan också genom sitt förnuft få kunskap om de grundläggande metafysiska principerna och om den naturliga lagen. Men eftersom uppenbarelsen består av övernaturliga sanningar kan det naturliga förnuftet inte nå fram till den av egen kraft utan det krävs en övernaturlig handling, en övernaturlig dygd, det som kallas för tro. Genom tron ger förnuftet sitt fullständiga samtycke till allt det som Gud har uppenbarat för oss. Men detta samtycke är alltså inte, som när det gäller naturliga förhållanden, resultatet av en logisk bevisföring från förnuftets sida. Den yttersta, avgörande faktor som leder människorna fram till tron måste i stället även den vara av övernaturligt slag. Denna faktor är Guds nåd, som Gud ger som en fri gåva till människan om hon ber om den och är öppen för att ta emot den.

Men att de övernaturliga sanningarna är oåtkomliga för vårt naturliga förnuft innebär inte att det är en irrationell handling att tro, tvärtom är det en i högsta grad förnuftig handling. När förnuftet erkänner sig självt som finit, som begränsat till det naturliga eller inomvärldsliga, förstår förnuftet också att det kan existera sanningar bortom dess egna gränser, sanningar som inte är åtkomliga genom rationella bevis. Förnuftet ansluter sig till dessa övernaturliga sanningar på grund av auktoriteten hos Gud som har uppenbarat dem. Uppenbarelsen kan tas emot som auktoritativ eftersom förnuftet inser att den verkligen härstammar från Gud, vars auktoritet kan förstås genom en analys av själva begreppet Gud. Om förnuftet underordnar sig Guds auktoritet beror det alltså på att förnuftet självt har insett det förnuftiga i en sådan underordning. Från det ögonblicket blir Guds auktoritet det kriterium som har företräde framför allt annat. Den kristne kan veta att uppenbarelsen är helt säker eftersom skälen för att tro på den inte utgår från något mänskligt och ofullkomligt, utan från sanningen i Guds egen tanke.

Det finns en uppfattning som hävdar att tron uppkommer genom en sorts känsla för det gudomliga, en upplevelse av liv och kärlek i mötet med det gudomliga. Tron ses först och främst som något existentiellt, som resultatet av en erfarenhet av Gud, av en personlig dialog mellan människan och Gud. Enligt en formulering handlar det om att människans jag som subjekt träder i interaktion med det gudomliga. Tron innebär inte att lära sig objektiva sanningar, tvärtom ses de begreppsmässiga formuleringarna endast som föränderliga uttryck för den personliga erfarenheten och dialogen. Tron blir något subjektivt som kommer inifrån oss själva och som befinner sig i ständig omvandling.

I själva verket är det så att tron innebär att från uppenbarelsen ta emot en sant intellektuell och därför begreppsmässig kunskap om mysteriet. Ingen känsla eller personlig erfarenhet av Gud kan bidra med något till detta mottagande av sanningen. Tron är en akt som människan utför specifikt genom sitt förnuft. Det är förstås viktigt att tron blir berikad av kärleken och att den troende genom bönen har en personlig, kärleksfull relation till Kristus. Men definitionsmässigt måste tron och kärleken hålls åtskilda. Risken med att göra tron till en dialog eller ett möte mellan människan och Gud är att man bortser från det begreppsmässiga innehållet i tron, dvs. från de sanningar som Gud har uppenbarat, inte till den enskilde troende utan till apostlarna, och som Kyrkan lär.

För att en människa ska kunna ha en sann tro är det inte heller nödvändigt att hon har fått en särskild, kontemplativ upplevelse av Guds kärlek och mysterium. Om tron förutsatte en sådan upplevelse skulle få människor kunna vara troende. Det är också så att vid den sanna kontemplationen utplånar den troende sig själv inför mysteriet, hon agerar inte själv utan är endast tillbedjaren och mottagaren av den gudomliga kärleken. Kontemplation innebär alltså inte alls att bekräfta sig själv som ett handlande subjekt som träder i dialog med det gudomliga.

Ibland kan man också höra påståendet att det som utmärker en äkta tro inte är stabiliteten hos ett fullständigt samtycke till de gudomliga sanningarna. Det som utmärker en äkta tro skulle i stället vara rörligheten hos ett sökande utan slut. Vissa går till och med så långt att de menar att en autentisk tro måste råka ut för kriser och frestelser och bör befinna sig så långt som möjligt från ett tillstånd av vila och ro. Tvivlet är något eftersträvansvärt eftersom det stimulerar människan till att ständigt se över och återerövra sin tro. Detta synsätt, liksom synen på tron som en dialog, härstammar ursprungligen från de destruktiva moderna filosofier som värderar det ständiga blivandet högre än varandet, vilket leder till att tvivlet värderas högre än säkerheten och sökandet högre än ägandet.

Den som hellre talar om att söka efter sanningen än om att äga sanningen betraktar gärna sig själv som en ödmjuk person. Men i själva verket är det fråga om en intensiv form av högmod. Det är fråga om att uppskatta det egna jagets handlingar mera än det mål som människans handlingsförmåga syftar till att uppnå. Mitt eget jag och dess aktiviteter värderas högre än det Sanna, det Sköna och det Goda, med andra ord högre än Gud. Detta är en människocentrerad, antropocentrisk inställning som är oförenlig med kristendomen, eftersom kristendomen förutsätter att det skapade underordnar sig Skaparen. Kristendomen lär att det är just i denna underordning, denna lydnad gentemot Gud, som människan finner sin fulländning och sin lycka. Säkerheten hos den sanna tron, som är grundad på Guds auktoritet, kan varken stärkas eller förminskas av mänskliga, förnuftsmässiga argument. Eftersom de uppenbarade sanningarna är av övernaturligt slag, kan det naturliga förnuftet varken upptäcka dem eller bekräfta dem.

Att tro med en äkta, katolsk tro innebär därför att säkert veta att inget argument som hittills har formulerats eller som någon gång kommer att formuleras, inget sådant argument kan någonsin minska säkerheten hos de sanningar som vi tror på. Det är att veta att alla invändningar mot uppenbarelsen antingen är betydelselösa, felaktiga eller möjliga att klarlägga, och att alla framtida invändningar också kommer att vara det. Allt detta vet vi eftersom vår Gud som har givit oss uppenbarelsen är Sanningen. I honom kan det aldrig finnas någon lögn eller falskhet.