Apan är inte grunden för moralen

I posten Det naturliga för människan skrev vi att det numera råder stor förvirring om vad adjektivet naturligt egentligen betyder och att man ibland kan höra att eftersom forskare har visat att en viss apsort har för vana att agera på ett visst sätt så skulle detta beteende vara ”naturligt” även för människan. Det här sättet att resonera har beskrivits närmare i en understreckare i Svenska Dagbladet (2013-10-13) av frilansskribenten Håkan Lindgren. Han konstaterar att: ”Det som folk skriver om apor handlar ofta lika mycket om människan och hennes samhälle. Den underförstådda sensmoralen är tydlig: vi ska vara som aporna, för aporna är som vi. Nämligen som vi egentligen är. Om vi inte gör som aporna sviker vi vår natur”.

I understreckaren beskrivs hur den allmänna uppfattningen vid förra sekelskiftet var att aggressivitet är ett grunddrag hos människan. Medmänsklighet och civilisation betraktades endast som en senkommen fernissa på ett våldsamt och egoistiskt driftsliv. Som bevis för denna uppfattning åberopades gärna de aggressiva babianerna och schimpanserna. Hundra år senare hade dock synen på människan förändrats och som förebild byttes då babianerna och schimpanserna ut mot bonoboerna. Hos bonoboerna uppges föga förvånande honorna vara det dominanta könet. Bonoboerna anses även vara synnerligen socialt begåvade och mycket intresserade av sex, även med apor av samma kön.

Författaren till understreckaren konstaterar att det som hänvisningarna till olika apor egentligen handlar om är frågan om på vad det mänskliga samhället ska grunda sin moral. Författaren skriver: ”Det som borde vara det viktigaste för människan, hur ett gott samhälle uppstår och fortlever, är ett totalt mysterium för oss”. Om religionen tas bort uppkommer ett tomrum, ett tomrum som gärna fylls ut med bonobo-apan. Författaren inser dock det problematiska med att göra apan till grund för moralen och tror därför för egen del att människorna måste söka efter en helt annan sorts grund, nämligen ”inom oss själva”.

Vi gläder oss över att understreckarförfattaren, till skillnad från många andra, anser att en viss utvald apsort inte kan utgöra grunden för människornas moral. Tyvärr utvecklar han inte närmare vad han menar med att grunden för moralen i stället finns inom oss själva. En tolkning kunde vara att moralen är något relativt och subjektivt, att det är upp till var och en att avgöra vad som är gott och ont, att om människan bara väljer att följa det goda och bekämpa det onda som hon själv uppfattar det så kommer världen att bli en bättre plats att leva på. Men i själva verket är det inte mycket som skiljer ett sådant synsätt från uppfattningen att apan är moralens grund. Människans subjektiva moraluppfattning, med eller utan hänvisning till en apa, saknar helt och hållet värde om den saknar förankring i verkligheten, om den saknar förankring i människans (inte apans) natur och de naturliga lagar som finns nedlagda i skapelsen. Att en människa handlar på ett moraliskt gott sätt betyder att hennes handling, hennes vilja, är i harmoni med den goda ordning som Gud har inrättat för människan och världen. Om man i stället anser att det är upp till människan själv att fritt utforma moralen måste man också mena att det inte finns någon objektiv ordning eller verklighet med vilken människan kan samordna sin vilja. Men då är det inte längre fråga om moral utan enbart om ett godtyckligt utövande av en subjektiv vilja.

Däremot är det sant att varje människa har ett samvete och att hon ska handla i enlighet med det som hennes samvete kommer fram till är riktigt. Men vad samvetet kommer fram till i en viss situation beror på de principer som redan finns hos människan. Dessa principer skapar hon inte själv utan de är, som vi har sett, något redan befintligt som människan måste sträva efter att lära känna. Man brukar därför säga att människan har en skyldighet att forma sitt samvete så att det står i överensstämmelse med Guds och naturens lag.

Men det är också möjligt att göra en positiv tolkning av understreckarförfattarens formulering att grunden för moralen måste sökas inom oss själva. Formuleringen skulle kunna syfta på den sanning som säger oss att den naturliga lagen är inskriven i människornas hjärtan. När vi säger så menar vi att den naturliga lagen, den naturliga ordningen, är något som är nedlagt i människans natur genom de olika naturliga inriktningar som är inneboende i människan. Genom att studera dessa naturliga inriktningar kan människan komma fram till vad som utgör det goda för henne, ur ett fysiskt, andligt och även socialt perspektiv (detta förklaras närmare i posten Det naturliga för människan). När man säger att den naturliga lagen har sin grund i människans natur får man dock inte glömma vem det är som har skapat denna natur och vem det därför är som utgör den yttersta grunden för både naturen och moralen.

Som vi tidigare har skrivit är det principiellt sett möjligt för människan att genom sitt förnuft själv upptäcka vad som är sant naturligt för henne och vad som därmed utgör innehållet i den naturliga lagen och ordningen. Men som exemplen med de olika aporna tydligt visar hamnar människan ofta väldigt fel när hon på egen hand försöker finna sanningen. Det är därför som vi behöver den gudomliga uppenbarelsen i Bibeln och Katolska kyrkans tradition för att kunna få en säker kunskap om de moraliska sanningarna. Det är också därför som det är så viktigt att vi börjar studera dessa skatter av visdom. Om vi gör det kommer vi kanske också att upptäcka att frågan om hur ett gott samhälle uppstår och fortlever inte längre behöver utgöra ett totalt mysterium för oss.