En ateist om traditionell sexualmoral

Innan den moderna synen på sexuella relationer som något ”fritt” och icke-förpliktigande blev allmänt vedertagen, var det ett av livets största beslut för en man och en kvinna att säga det ja till varandra som innebar att det blev tillåtet för dem att äga varandras kroppar sexuellt. Den traditionella kanoniska lagen (Katolska kyrkans lag) uttrycker detta med orden: ”Det äktenskapliga samtycket är den frivilliga akt genom vilken båda parter ömsesidigt ger och tar emot den livsvaraktiga och exklusiva rätten till den andres kropp, såvitt avser den handling som är utformad för att frambringa barn”. Den sexuella samlevnaden är här något livsvaraktigt och exklusivt som för all framtid utesluter alla andra partners. Den är något som inte i första hand har njutningen som ändamål, utan vars primära syfte är att frambringa nytt mänskligt liv, att grunda en familj (se gärna vår tidigare post Om människans sexualitet).

Därför var det tidigare naturligt för alla att valet av partner, dvs. make eller maka, är en allvarlig fråga som man inte kan besluta om på ett lättvindigt sätt. Män och kvinnor uppmanades därför att behärska sina känslor för någon av det motsatta könet tills de hade lärt känna varandra och på förnuftsmässiga grunder kunde säga ett första, provisoriskt ja till varandra. Viktiga frågor som en man och en kvinna måste fundera över var sådant som principerna för det gemensamma livet, bådas karaktärer och temperament, deras attityder i förhållande till religion och moral, hur familjelivet praktiskt skulle utformas, deras intressen och relationer till andra etc. För att kunna ta ställning till dessa nödvändiga frågor krävs ett välfungerande förnuft, något som är svårt för den som har låtit relationen utvecklas så långt att han eller hon har blivit passionerat förälskad och därför inte längre kan tänka klart.

Utifrån ett sådant synsätt på sexuella relationer som det vi har beskrivit måste man förstås också betrakta det som svekfullt och omoraliskt att ägna sig åt olika slags intimiteter, fysiska eller emotionella, utan att ha några seriösa tankar på ett framtida liv tillsammans med den andra personen.

I en nyutgiven bok som blivit ganska uppmärksammad, Egenmäktigt förfarande – en roman om kärlek, visar författaren Lena Andersson hur de moderna, ”fria” sexuella relationerna ofta utgörs av en maktkamp mellan parterna där det är den som älskar mest som hamnar i underläge och blir utnyttjad och sårad, dessutom utan att ha någon moralisk rätt att kritisera den som utnyttjar och sårar.

Huvudpersonen i Lena Anderssons bok, Ester, har doktorerat i filosofi och verkar som skribent och poet. I början av boken blir Ester förälskad i konstnären Hugo och så småningom inleder de en sexuell relation. Efter en kort tid upphör dock Hugos intresse och Ester tvingas till slut inse att ”det som varit livsavgörande för henne hade varit ett tidsfördriv för Hugo”. Ester har som livsfilosofi att ”det som livet ytterst går ut på är att förjaga tristessen” och hon har själv betett sig på ett sätt som påminner om Hugos gentemot sin tidigare sambo. Men trots detta klarar Ester inte av att hantera Hugos ointresse utan börjar förfölja honom under mer och mer plågsamma former samtidigt som hennes eget psykiska tillstånd blir allt sämre.

Fastän Ester själv på ett brutalt sätt får uppleva de negativa konsekvenserna av den moderna ideologin om ”fri” sexualitet, fortsätter hon ändå länge att hålla fast vid den feministiska grundsatsen att det utgör en ”instängande hederskultur” att hävda uppfattningen att en man skulle få några förpliktelser av att ”uppvakta en kvinna eller ligga med henne”. Men samtidigt kan Ester inte låta bli att anse att ett sådant beteende trots allt borde medföra någon sorts moraliskt ansvar. Ester skriver en artikel där hon konstaterar att ”Vid samröre med en annan människa inträder ett ansvar, ju djupare och naknare samröre desto vidare åligganden”. Enligt hennes artikel är detta inte en fråga om att hålla kvinnor kuvade och övervakade utan om att ”förmå människor att inte börja träffas alls ifall den ena parten visste att han inget ville med den andra utan ämnade slänga bort henne”. Dessa uppförandekoder handlade alltså i själva verket inte om en hederskultur utan ”var i stället ett försök att skydda människor från att bli lekbollar för varandras lättsinne”. Det var fråga om ”ett värn mot att människor egenmäktigt tog för sig av varandra”. Föga förvånande blir dock Esters artikel refuserad.

Författaren Lena Andersson är aktiv ateist och medlem i föreningen Humanisterna. Men trots detta har vi som skriver på Philotheabloggen inte så mycket att tillägga till de utdrag ur hennes bok som vi har redogjort för ovan. Vi skulle bara önska att fler människor likt Ester vågade möta verkligheten utan ideologiska skygglappar och på djupet tänka igenom konsekvenserna av att leva i sexuella relationer som inte förpliktigar till något och vad en sådan ”livsstil” gör med oss.