Det manliga prästämbetet och kvinnans uppgift under Mässan

Inom Katolska kyrkan är det ett oföränderligt faktum att endast män på ett giltigt sätt kan bli vigda till präster. Kyrkan har ingen makt att förändra detta faktum. Om vi hypotetiskt föreställer oss att påven eller ett kyrkokoncilium någon gång skulle besluta att införa kvinnliga präster, så skulle alla efterföljande vigningar av kvinnor ändå bli ogiltiga eftersom Gud har inrättat verkligheten på det sättet. De kvinnliga ”prästerna” skulle därför aldrig kunna fira den heliga Mässan eller förrätta andra sakrament på ett giltigt sätt.

Men ibland kan man ändå höra detta faktum ifrågasättas, till och med av personer som själva uppger sig vara katoliker. Den som förnekar alla skillnader mellan män och kvinnor, och som ser på människornas olika uppgifter enbart ur ett maktperspektiv, den personen talar om att kvinnor inte ”får” bli präster och betraktar detta som en form av diskriminering. Den som däremot på ett riktigt sätt har förstått vad prästämbetet innebär, och som har en förståelse för vad det innebär att vara man respektive kvinna, den personen finner tanken på kvinnliga präster onaturlig och ett övergrepp mot kvinnor.

Prästens huvuduppgift är att vara den nödvändige medlaren mellan Gud och människorna så att Guds förlåtelse och nåd kan förmedlas till människorna. Genom prästvigningen blir mannen en alter Christus, en annan Kristus. I Mässan representerar han inte längre sig själv utan Kristus. Det är därför som de troende under det största ögonblicket i Mässan, då brödet och vinet förvandlas till Kristi kropp och blod, inte kan se prästens ansikte. Prästens egen personlighet måste då helt och hållet träda tillbaka. När de troende ser prästen vid altaret är deras verkliga uppmärksamhet riktad mot den evige Översteprästen, mot Kristus själv. Det är Kristus som de ser genom det jordiska utseendet hos Kristi jordiska instrument. För att hjälpa de troende med detta har prästen på sig liturgiska kläder, så att det ska bli ännu tydligare att det i första hand är Kristus som står framför dem och frambär Mässoffret.

Kristus är man och redan på den grunden är det därför omöjligt och bisarrt att tänka sig att han skulle representeras av en kvinna. Men därtill kommer att det som krävs för att utöva prästämbetet strider mot kvinnans hela natur. Prästen har i uppdrag att vara den som aktivt medlar mellan Gud och människan. Guds nåd bygger på naturen och kompletterar och fullkomligar den. Den nåd som prästen får vid sin vigning upphöjer därför mannens naturliga förmågor att bygga upp, strukturera och ordna så att han kan utföra den gudomliga handlingen att utbreda Guds rike genom att proklamera Guds ord och förvalta sakramenten. En kvinna däremot är inte skapad på det sättet utan i hennes djupaste och sannaste natur ligger att på samma sätt som jungfru Maria vara det mottagliga hjärtat där hon kan ta emot, gömma, älska och begrunda Guds ord. En kvinna är inte heller skapad med förmågan att utplåna sin personlighet på det sätt som krävs av en präst i Mässan. I hennes natur ligger i stället att hon vill bli sedd och ”begärd och ägd” av den som hon älskar. Genom själva hennes kvinnliga konstitution och egenskaper drar hon automatiskt uppmärksamheten till sig själv, vilket är den direkta motsatsen till det som är prästens skyldighet i Mässan.

Vilken är då kvinnans sanna uppgift i liturgin, i den heliga Mässan? Mässan är människans mest högtidliga möte med Gud. Mässan är den fullständiga andliga föreningen med Kristus. För en kvinna betyder detta att hon under Mässan med hela sin själ vill vara Kristi andliga brud. Hon vill bli ”begärd och ägd” av Kristus. Eftersom hon till sin natur väcker uppmärksamhet hos andra när de ser henne, vill hon under Mässan dölja sig själv från alla skapade varelser för att i stället kunna öppna sig helt mot Honom som betyder allt för henne i den heliga liturgin och så få ta emot Hans ljus och Hans nåd.

Det är på detta sätt vi bör förstå S:t Paulus ord om att kvinnan ska vara tyst i kyrkan och att hon ska dölja sitt hår (jfr 1 Kor. 14:34 och 11:5-15). S:t Paulus vill visa kvinnan hur hon ska göra för att kunna bli som djupast förenad med Kristus i enlighet med hennes natur. Den stora symbolen för kvinnans uppgift i Mässan är mantillan eller kyrkoslöjan som döljer hennes hår. Slöjan döljer hennes skönhet och hennes inre, dyrbara skatter från omvärlden. Genom att dölja sig för de skapade varelserna och deras nyfikna blickar kan hon befria och öppna sitt hjärta för Kristus. Hennes hjärta, hennes själs krafter och alla hennes känslor kan samlas ihop och riktas enbart mot Honom. Som brud kan hon nu helt vara till för sin gudomlige Brudgum och i den heliga kommunionen (när hon tar emot Kristi kropp och blod) kan Han ta hennes hjärta helt i besittning. Slöjan är brudens speciella symbol och i Mässan utgör den därför kvinnans särskilda liturgiska plagg som höjer henne till en högre ordning. På samma sätt som prästens liturgiska kläder lyfter upp honom till Kristi person, på samma sätt lyfter slöjan upp kvinnan mot den fullkomliga bilden av hennes sanna natur som Kristi brud.

Liturgi är en gudomlig handling som oändligt mycket överskrider människan. Liturgi innebär inte att uppvisa den subjektiva fromheten hos en människa utan är ett uttryck för Guds allmakt och evighet. Därför kräver Kyrkan att prästen avhåller sig från att uttrycka sina egna känslor under Mässan, oavsett hur djupa dessa än är. Prästen ska med bortseende från sig själv enbart utföra de handlingar som Kyrkan föreskriver. Detta är möjligt för honom eftersom Gud har givit mannen en särskild inriktning mot lag och objektivitet, mot att upprätthålla en bestämd ordning. En kvinna däremot har inte skapats med den förmågan. För att uppfylla liturgins krav på självkontroll skulle hon vara tvungen att förneka sin kvinnliga natur som ett älskande och kännande hjärta. Hon skulle tvingas undertrycka sina känslor genom att förhärda sitt hjärta och invändigt distansera sig från den heliga handlingen. Detsamma gäller om en kvinna till följd av modernistiska trender skulle agera som ministrant, lektor eller utdelare av den heliga kommunionen. Hon skulle då göra våld på sin natur som kvinna och mer och mer avlägsna sig från sin sanna uppgift i Mässan, uppgiften att vara Kristi rena och älskade brud.