Människans synd och Kristi korsoffer

Adam och Eva begick mänsklighetens första synd när de överträdde Guds bud till dem i paradiset. Följden blev att de förlorade den heliggörande nåden, dvs. de upphörde att vara heliga och välbehagliga inför Gud och kunde därför inte få tillträde till himmelen. Synd innebär alltså först och främst människans vägran att underordna sig och lyda Guds lag. Därigenom bryter synden den inriktning mot Gud som människan är skapad till. När denna inriktning bröts hos Adam och Eva blev deras förstånd fördunklat och deras vilja förlorade herraväldet över begären och fick en benägenhet till det onda. Från Adam går synden och dess följder i arv till alla människor. Det är detta som kallas för arvsynden och som alltså innebär att alla människor kommer till världen utan den heliggörande nåden och att de har en böjelse att göra det onda.

Vi människor har inte av oss själva någon förmåga att gottgöra Gud för Adams och våra egna förbrytelser. Men Gud har förbarmat sig över oss genom att sända sin Son, som har återlöst och befriat (frälst) oss från syndens skuld och från Guds vrede och den eviga fördömelsen. Guds Son har blivit människa för att gottgöra för våra synder och för att återförvärva åt oss den heliggörande nåden och arvsrätten till himmelen. Gud Son har också förvärvat åt oss den hjälpande nåd varigenom Gud upplyser vårt förstånd och påverkar vår vilja så att vi kan göra det goda. Genom hela sitt liv och framför allt genom sitt offer på korset har Jesus Kristus givit sin Fader den fullkomliga gottgörelsen.

Numera har många människor svårt att förstå hur allvarligt det är att förbryta sig mot Gud, hur allvarligt det är att synda. Man försöker till och med undvika själva begreppet synd och talar hellre om själviskhet eller ”inskränkthet i sig själv”. Människor har också svårt för tanken på att det finns en gudomlig rättvisa, utan vill gärna hellre koncentrera sig enbart på den gudomliga kärleken. Man har därför försökt omtolka innebörden av Kristi korsfästelse i enlighet med olika moderna filosofiska tankesätt. En populär omtolkning är att säga att Kristus räddar oss genom det föredöme i fullkomlig kärlek som han har visat på korset, en fullkomlig kärlek som innebär ”den fullständiga gåvan av sig själv” eller ”det fullständiga utgåendet ur sig själv”. Genom Jesu föredöme skulle vi därför få modet att ”överskrida oss själva”, att lämna vår själviskhet och inskränkthet genom att ”ta steget ut i det okända” och därigenom slutligen ”finna oss själva”. Vi skulle alltså bli räddade genom en sorts attraktionskraft hos den kärlek som Kristus har manifesterat och erbjudit oss genom sitt korsoffer. Men detta synsätt innebär att man upphäver det konkreta och verkliga orsakssamband som finns mellan vår synd å ena sidan och Kristi gottgörelse och offer å den andra. Detta synsätt innebär att man avinkarnerar eller avmaterialiserar Kristus och i stället omformar honom till en sorts platonisk eller idémässig tankefigur. Kristi lidande reduceras till något som bara har en symbolisk betydelse.

I verkligheten var det inte möjligt att försona den fallna, syndfulla mänskligheten med Gud enbart genom att visa upp ett föredöme för ett kärleksfullt handlande, oavsett attraktionskraften hos denna kärlek. I stället krävdes det en handling av juridisk natur, det som kallas för gottgörelse och återlösning. Gud är infinit, dvs. oändlig och omätlig. Att förbryta sig mot honom medför därför en infinit skuld som kräver en infinit gottgörelse. Den plan som Gud i sin vishet hade tänkt ut var därför att Guds Son skulle bli människa och lida och dö på korset, och därigenom på ett fullkomligt och överflödande sätt uppfylla den gudomliga rättvisans krav. Kristus har förtjänat förlåtelse åt alla människor, både på grund av värdigheten hos det liv som han, gudamänniskan, levde, och på grund av den omätliga kärlek med vilken han led och de allomfattande plågor som han tog på sig.

Det är alltså självklart inte något fel att framhålla Kristi kärlek till människorna, att framhålla att det är Kristi stora kärlek till oss som är själva hjärtpunkten i hans återlösande lidande. Däremot är det inte förenligt med den kristna tron att förneka att återlösningen är en akt av rättvisa, att förneka eller förminska den konkreta verkligheten hos Kristi lidande och dess roll i återlösningen. Att enbart se kärlek i korset och bortse från Guds rättvisa är inte ett kristet synsätt.

I den syndfulla människan, förklarar S:t Thomas av Aquino, finns det dels ett formellt element, aversio a Deo (det faktum att människan vänder sig bort från Gud), dels ett materiellt element, conversio ad creaturam (det faktum att människan vänder sig mot det skapade och låter sig bli bunden till det på ett oordnat sätt). Jesus Kristus har genom sin fullkomliga kärlek till människorna och lydnad mot Gud givit en överflödande gottgörelse för mänsklighetens aversio a Deo. Men mänsklighetens conversio ad creaturam, bundenhet till det skapade, kunde bara återlösas genom de allomfattande smärtor som Jesus frivilligt åtog sig, genom det plågsamma straffet för synden som Jesus led och erbjöd till Gud Fadern i människornas ställe. Det är genom denna Jesu Kristi offerhandling som varje mänsklig akt av gottgörelse får sitt värde.

Kristi korsoffer innebär nämligen inte alls att människans skyldighet att frambära gottgörelseoffer till Gud har blivit upphävd. Människan har genom prästämbetet fått makten att i den heliga Mässan förnya och åter frambära Kristi fullkomliga offer till Gud. Därigenom kan människan ära Gud på ett fullkomligt sätt och själv få del av korsoffrets frukter. Likaså är det från Kristi förtjänster och gottgörelse som värdet uppkommer i varje god gärning, varje kärleksfull handling, varje uppoffring som en kristen utför. En kristen kan därför förena sina egna gärningar med Kristi gärningar och på så sätt aktivt medverka till den egna räddningen, det egna helgandet, och till att återställa den ursprungliga goda ordningen som har blivit skadad av synden. Allt detta är ett uttryck inte bara för Guds barmhärtighet mot oss utan också för hans finkänsliga respekt för sin skapelse. Vår återlösning sker inte genom en sorts ensidig maktdemonstration från ovan utan vi har själva genom Kristi kors givits möjlighet att medverka till återlösningen och ge gottgörelse till Gud, en möjlighet som bidrar till vår värdighet som människor.

Enligt S:t Thomas kunde Gud i stället helt enkelt ha beslutat sig för att genom en sorts allmän amnesti i ett slag förlåta människorna för deras tidigare förbrytelser. Men detta skulle inte ha varit någon hållbar lösning eftersom människorna ju snabbt skulle ha syndat igen, och så återigen ha befunnit sig i samma sorgliga tillstånd av uppror och fiendskap mot Gud. Därför valde Gud av kärlek och fri vilja en annan plan, en plan som var mycket mera betungande för honom själv men mera ärofull och fördelaktig för människan.