Vad har ni gjort för dessa mina minsta?

Den 1 maj 2009 trädde de lagändringar i kraft som innebär att den svenska äktenskapsbalken inte längre tar någon hänsyn till människans kön när det gäller äktenskapet, dvs. två män eller två kvinnor kan numera ingå ”äktenskap” med varandra på samma sätt som en man och en kvinna. Enligt svensk lagstiftning har homosexuella ”par” också möjlighet att adoptera barn. Homosexuella kvinnor har rätt till s.k. assisterad befruktning, varvid den befruktade kvinnans ”maka” blir barnets andra förälder enligt lagen. Homosexuella män kan i stället köpa sig tillgång till en fattig utländsk kvinnas livmoder, en kvinna som får pengar för att bära och föda ett barn som har den ene homosexuelle mannen som biologisk far (surrogatmödraskap). Den andre homosexuelle mannen kan sedan ansöka om närståendeadoption och därigenom bli betraktad som förälder till barnet.

Samtliga dessa svenska lagar strider mot både Guds och naturens lag av skäl som vi tidigare har talat närmare om (se t.ex. posterna Om människans sexualitet och Målet för genusideologin – att utplåna familjen). Men ändå är det numera väldigt sällsynt att någon kritiserar den svenska lagstiftningen. Kanske tänker många att det inte tjänar någonting till att fortsätta tala om dessa frågor sedan lagarna en gång har röstats igenom och trätt i kraft.

I Frankrike befinner man sig i en motsvarande situation som den svenska. År 2013 röstade det franska parlamentet igenom både en s.k. könsneutral äktenskapslagstiftning och en möjlighet för homosexuella ”par” att adoptera barn. Man befarar att även lagstiftning om att tillåta assisterad befruktning och surrogatmödraskap för homosexuella kommer att drivas igenom så småningom. Fransmännen har i miljontal gått ut på gatorna för att protestera mot allt detta. Men liksom i Sverige frågar sig en del om det är någon mening med att fortsätta protestera eller om man hellre borde ägna sin tid och energi åt annat.

Ett svar på denna fråga kan vi få om vi läser den evangelietext som handlar om hur Kristus en gång kommer att döma oss alla. Det är evangelisten Matteus som förklarar vad som kommer att hända vid den yttersta domen:

När Människosonen kommer i sin härlighet tillsammans med alla sina änglar, då ska han sätta sig på härlighetens tron. Och alla folk ska samlas inför honom, och han ska skilja dem från varandra, som en herde skiljer fåren från getterna. Och fåren ska han ställa på sin högra sida och getterna på den vänstra. Därefter ska Konungen säga till dem som står på hans högra sida: ”Kom, ni min Faders välsignade, och ta i besittning det rike, som är tillrett åt er från världens begynnelse. Ty jag var hungrig och ni gav mig att äta, jag var törstig och ni gav mig att dricka, jag var hemlös och ni tog hand om mig, jag var naken och ni gav mig kläder, jag var sjuk och ni besökte mig, jag var i fängelse och ni kom till mig.”

Då kommer de rättfärdiga att fråga: ”Herre, när såg vi dig hungrig och gav dig mat, eller törstig och gav dig att dricka? Och när såg vi dig hemlös och tog hand om dig eller naken och gav dig kläder? Och när såg vi dig sjuk eller i fängelse och besökte dig?” Då ska Konungen svara dem: ”Sannerligen säger jag er: Vad ni har gjort för en av dessa mina minsta bröder, det har ni gjort för mig” (Matt. 25:31-40).

Till dem som står på Konungens vänstra sida däremot ska han säga:

”Jag var hungrig och ni gav mig inte att äta, jag var törstig och ni gav mig inte att dricka, jag var hemlös och ni tog inte hand om mig, jag var naken och ni gav mig inte kläder, sjuk och i fängelse och ni besökte mig inte”. Då kommer också de att fråga: ”Herre, när såg vi dig hungrig eller törstig eller hemlös eller naken eller sjuk eller i fängelse och tjänade dig inte?”. Då ska han svara dem: ”Sannerligen säger jag er: Vad ni inte har gjort för en av dessa minsta, det har ni inte heller gjort för mig” (Matt. 25:42-45).

Kristus kräver inte av sina efterföljare att de ska vinna, utan att de ska vara hans vittnen. Vid slutet av våra liv kommer vi inte att dömas efter antalet segrar utan efter vår kärlek. Vi kommer att dömas i enlighet med ett enda grundläggande kriterium, nämligen vår inställning till de minsta och de svagaste. På frågan om vi bör fortsätta att bedja, tala, protestera och demonstrera blir alltså svaret att det måste vi göra. Evangeliet om den yttersta domen skulle i vårt fall kunna formuleras så här: Jag var berövad en av mina föräldrar ända från födseln, och ni protesterade inte.”

Lagar om tillgång till assisterad befruktning och surrogatmödraskap för homosexuella kommer att resultera i att vi för första gången får en generation av barn som de vuxna medvetet har berövat endera en mor eller en far. Även barn som är adopterade av ett homosexuellt ”par” kommer att tvingas växa upp i avsaknad av endera en mor eller en far. Allt detta som en följd av att lagstiftaren har givit de starkare, de vuxna och deras privata intressen, företräde framför att skydda och ta tillvara rättigheterna för de svagaste, för barnen. Vi måste därför alla ställa oss frågan: Vad ska vi säga till de barn som en dag kommer att avkräva oss besked om hur vi kunde låta bli att bry oss om det här?