De olika folken och mänsklighetens övernaturliga enhet

I inledningen till Bibeln skildras hur Gud som höjdpunkten på sitt skapelseverk utformade människan till sin egen avbild och likhet (1 Mos. 1:26-27). Gud skänkte människan övernaturliga gåvor och privilegier och gav henne som bestämmelse att uppnå en evig och outsäglig lycka. Längre fram återger Bibeln hur människorna delades upp i olika grupper och spriddes ut till olika delar av världen. Inte ens när människorna övergav sin Skapare upphörde Gud att ha omsorg om dem, utan han gav dem löftet att de en dag återigen skulle bli förenade i hans vänskap.

S:t Paulus gjorde sig senare till härold för dessa sanningar när han proklamerade för den grekiska världen att Gud ”har skapat människosläktets alla folk, alla från en enda stamfader, till att bosätta sig över hela jorden. Och han har fastställt för dem bestämda tider och utstakat de gränser inom vilka de ska bo. Det har han gjort för att de ska söka Gud” (Apg. 17:26-27). S:t Paulus ord hjälper oss att se hur mänsklighetens enhet härrör från människornas gemensamma ursprung i Gud och från den gemensamma mänskliga natur som består av en materiell kropp och en andlig, odödlig själ. Vi kan också se hur det finns en enhet i människornas övernaturliga mål, vilket är Gud själv som människorna är skapade för att sträva efter. På ett annat ställe visar S:t Paulus oss hur mänsklighetens enhet härrör från den lösen som Kristus genom sitt lidande har erlagt för alla människor och varigenom han har uppfyllt löftet om att återupprätta människornas ursprungliga vänskap med Gud (1 Tim. 2:5-6).

Det var för att ytterligare fördjupa den återupprättade vänskapen mellan Gud och människorna som Kristus strax innan han påbörjade sitt lidande uttalade de ord som genom århundradena har inspirerat de kristna till heroiska dåd av kärlek: Detta är mitt bud, att ni ska älska varandra, såsom jag har älskat er (Joh. 15:12). Kristi lag om kärlek till medmänniskorna har alltså sin grund i vårt gemensamma ursprung och mål, i vår gemensamma mänskliga natur och i det offer som Kristus har framburit på korset för oss alla.

Allt detta har påven Pius XII förklarat i sin encyklika Summi Pontificatus. Pius XII påminner om att det är just dessa övernaturliga sanningar som utgör grunden för människornas enhet. Den enhet som Kyrkan talar om är alltså av övernaturligt slag och handlar inte om att upprätta en sorts allmän uniformitet bland människorna. Kyrkan har därför, betonar Pius XII, inte en tanke på att ta avstånd från eller ringakta de särskilda karaktärsegenskaper och kännetecken som varje folk slår vakt om med stolthet och vårdar som ett dyrbart arv.

Pius XII förklarar också att det inte finns någon risk för att Kyrkans lära om mänsklighetens enhet i Kristus skulle stå i motsatsställning till människornas kärlek till det egna fäderneslandets traditioner och storhet. Inte heller utgör kristendomen något hinder för det egna landets legitima framsteg och intressen. Kristendomen lär oss nämligen också att vi i utövandet av kärleken måste följa en av Gud given ordning, där hedersplatsen för vår tillgivenhet och våra goda gärningar tillkommer dem som är bundna till oss med särskilda band. Kristus själv gav oss ett exempel på sin förkärlek för det egna fosterlandet när han grät över den kommande förstörelsen av Jerusalem (Luk. 19:41-44). Men för att kärleken till det land där vi är födda ska vara legitim och välordnad får vi inte heller glömma bort att den kristna kärleken har en allomfattande natur som kallar oss till omsorg även om andra.

Det är denna Kyrkans lära om kärleken till medmänniskorna i Gud som har utgjort en sådan förädlande faktor både när det gäller mänsklighetens religiösa och civila utveckling. Drivna av övernaturlig kärlek har de som förkunnade denna lära inte bara odlat jorden och vårdat sjuka utan de har också återerövrat, format och upplyft det mänskliga livet till gudomliga höjder genom att lära människorna att betrakta verkligheten i Guds ljus. De har rest upp byggnader och tempel till Guds ära, men än viktigare är att de har upprest människorna till att själva bli levande tempel åt Gud. De har till de kommande generationerna överlämnat skatter i form av antik konst och visdom. Men framför allt har de säkrat åt människorna den ovärderliga gåvan av Guds eviga visdom, Guds visdom som länkar människorna till varandra som bröder genom att de erkänner Guds överhöghet över alla människor.