Föräldrars rätt att bestämma om sina barns skolgång

När man läser tidningar eller talar med föräldrar som har barn i skolåldern får man ofta tragiska och upprörande rapporter om tillståndet i de svenska skolorna. Det handlar inte bara om ordningsproblem och låg nivå på undervisningen, utan också om hur den undervisning som bedrivs präglas av kristendomsfientlighet, genusideologi, propaganda för s.k. fri sexualitet och olika former av onaturliga sexuella handlingar samt mycket annat som står i strid med både Guds och naturens ordning. Den svenska skollagen, som även friskolorna är skyldiga att följa, kräver att utbildningen ska utformas i överensstämmelse med den liberala s.k. värdegrunden, i skollagen sammanfattad med formuleringen ”de grundläggande demokratiska värderingar som det svenska samhället vilar på”. Samtidigt uppställer skollagen ett krav på att lektionsundervisningen ska vara ”icke-konfessionell”. Enligt skollagen är alltså sekulära, liberala värderingar och synsätt inte bara tillåtna utan även påbjudna, medan däremot kristna moralregler och principer betraktas som konfessionella och därmed otillåtna.

Mot denna bakgrund är det inte förvånade att vi som skriver på Philotheabloggen har fått frågan av bekymrade föräldrar om vilka möjligheter det finns för föräldrarna att själva ta hand om barnens undervisning. I många länder är ju hemundervisning en vedertagen undervisningsmetod och i t.ex. USA finns det ett flertal väl genomarbetade pedagogiska program som stöd för kristna, hemundervisande föräldrar. Tyvärr är dock svaret när det gäller Sverige att den nya skollag som började tillämpas den 1 juli 2011 i praktiken innebär ett totalt förbud för hemundervisning. Enligt skollagen krävs det numera s.k. synnerliga skäl för att medgivande ska kunna ges till hemundervisning, och att t.ex. åberopa familjens religiösa övertygelse anses inte utgöra sådana synnerliga skäl. Enligt en riksdagsmotion från år 2013 hade vid den tidpunkten ett tjugotal familjer emigrerat från Sverige, ofta till något av de andra nordiska länderna, för att de inte längre fick hemundervisa här på grund av den nya skollagen.

Finns det då någon möjlighet för ett barn att bli befriat från skyldigheten att delta i den del av skolans verksamhet som är allra mest skadlig för barnet, som t.ex. sexualundervisningen med dess propaganda för preventivmedel, allmän promiskuitet samt homosexuella och andra onaturliga sexuella handlingar? Svaret på denna fråga är tyvärr detsamma som när det gäller möjligheten till hemundervisning. Enligt den nya skollagen krävs det alltså synnerliga skäl för att det ska vara möjligt att bli befriad från deltagande i undervisningen. Kravet på synnerliga skäl infördes uttryckligen just för att omöjliggöra befrielse från skolans sexualundervisning.

Sveriges nuvarande skollagstiftning är en konsekvens av den utbredda villfarelsen att det är staten, inte familjen, som har det primära ansvaret för barnens skolgång. I verkligheten är det förstås motsatsen som är sann, vilket både naturrätten och av den av Gud givna uppenbarelsen visar. När det gäller rätten att bestämma över barnens uppfostran och utbildning har familjen enligt sin natur ett självklart företräde gentemot staten och det civila offentliga samhället. Detta beror på att familjen är instiftad direkt av Gud med det specifika ändamålet att föda, uppfostra och utbilda nya människor. Föräldrarna har direkt från sin Skapare erhållit uppdraget och därmed rätten att besluta om sina barns uppfostran och utbildning. Denna rättighet är oförytterlig, dvs. den kan inte fråntas eller överlåtas, eftersom den också innebär och är oskiljaktigt förenad med ett ansvar och en förpliktelse för föräldrarna. Familjens rättigheter på det här området föregår varje rätt som kan finnas för staten och det civila offentliga samhället, och är därför okränkbara i förhållande till varje mänsklig makt. Familjens rättigheter kvarstår ända till dess att barnet har uppnått sådan ålder och sådant bruk av sitt förnuft att det har förmågan att ta hand om sig självt.

Det sagda innebär dock inte att föräldrarnas rätt att uppfostra och utbilda sina barn skulle vara absolut eller despotisk. Föräldrarnas rättigheter är underordnade den naturliga och gudomliga lagen och det mål, att få leva med Gud i evigheten, till vilket deras barn är skapade. Varje kristet barn har en egen rättighet att få en uppfostran och skolgång som är i harmoni med den kristna läran. Den rättighet som tillkommer föräldrarna på det här området utgör alltså samtidigt också en skyldighet.

En rättvis stat måste i sin lagstiftning erkänna och skydda familjens rättigheter när det gäller uppfostran, undervisning och utbildning av barnen. Men om föräldrarna i en viss familj på ett allvarligt sätt skulle brista i sina skyldigheter ankommer det på staten att för det allmänna bästa, som är statens uppgift och ansvar, gripa in till försvar för det enskilda barnet och dess rättigheter. I ett sådant sällsynt undantagsfall är det dock inte fråga om att staten sätter sig själv i familjens ställe utan det handlar enbart om att täcka upp för föräldrarnas brister, alltid med beaktande av barnets naturliga rättigheter och även med beaktande av de rättigheter som tillkommer Kyrkan.

Katolska kyrkan har nämligen av Gud fått en ofelbar auktoritet och ett uttryckligt undervisningsuppdrag när det gäller frågor om den kristna läran och om moralen. Kyrkan har därför både rätten och plikten att vaka över hela den utbildning som hennes medlemmar får, både i privata och i offentliga skolor. Detta gäller inte bara religionsundervisningen i snäv bemärkelse utan alla ämnen och i alla frågor som har med religion och moral att göra. Men Kyrkans uppdrag på skolområdet gäller alltså bara katolska barn. Det beror på att även icke-katolska föräldrar har en naturlig rätt att inte bli fråntagna föräldraauktoriteten över sina barn, vilket de skulle bli om barnen i strid mot föräldrarnas vilja gavs en katolsk uppfostran och utbildning.

Statens uppgift när det gäller katolska barn är att uppmuntra eller i vart fall lämna fritt spelrum åt Katolska kyrkans och familjernas initiativ på skolområdet och att ge dem det stöd som den samhälleliga rättvisan kräver, t.ex. i form av finansiella bidrag. De kristna måste vara fria att följa sitt eget utbildningssystem i skolor som är helt och hållet kristna. Dock har staten rätt att försäkra sig om att alla dess medborgare får den kunskap som är nödvändig för det allmänna bästa. Det kan handla om kunskap i frågor som rör medborgarnas civila och politiska plikter, liksom krav på en viss miniminivå av fysisk, intellektuell och moralisk kultur. Men i utövandet av sin uppgift att främja skolväsendet måste staten alltid respektera familjens och Kyrkans rätt att utforma skolor som är sant kristna, både beträffande själva lektionsundervisningen och när det gäller övriga delar av utbildningen.

En god utbildning handlar ytterst om att förbereda människan för vad hon måste vara och göra här i världen för att kunna uppnå det höga mål för vilket hon är skapad. En s.k. icke-konfessionell undervisning, från vilken den katolska religionen är utesluten, strider därför mot själv syftet med utbildningen. Enbart det faktum att en utbildning innehåller vissa religiösa inslag, som t.ex. morgonbön, innebär inte heller att den blir förenlig med Katolska kyrkans och den kristna familjens rättigheter och därmed lämplig för kristna elever. För detta krävs att all lektionsundervisning och övrig utbildning, liksom skolans organisation, lärare, läroplan och läroböcker i alla ämnen, är formade av en kristen anda, under Kyrkans ledning och översyn. En sådan skola ger de unga den träning och förberedelse de behöver för att bli väl rustade att som vuxna kunna uppnå det högsta möjliga goda här på jorden för sig själva, sina familjer och för samhället, samtidigt som de strävar mot sitt övernaturliga mål, den eviga glädjen i himmelen hos Gud.

Kristna föräldrar, som har uppfattat det tragiska tillståndet i dagens svenska skolor, inser hur mycket de har att skydda sina barn emot, och också hur mycket de måste försöka förmedla till sina barn på annat sätt än genom skolan. Samtidigt vet de att de har naturrätten på sin sida. De har av Gud erhållit uppdraget att tillsammans med Kyrkan uppfostra och utbilda barnen, och därför kan de också räkna med att Gud ger dem en särskild nåd för att hjälpa dem i dessa svåra tider.