Den moderna kvinnans slavinneliknande situation

I en av Philotheabloggens första poster (Delad föräldraledighet – ett feministiskt förtryck) citerade vi signaturen ”Freddan” som i en insändare till Lokaltidningen Mitt i klagade över att ”mammor vägrar dela på ledigheten”. Nyligen har motsvarande uppfattning framförts mera utförligt i en artikel i Svenska Dagbladet den 17 mars 2014. Artikeln innehåller en intervju med den pappaledige Manne Forssberg som bl.a. uttalar följande: ”Fortfarande finns det kvinnor som tycker att de har rätt till längre ledighet. Hon har burit barnet i nio månader och hon har fött fram det. Nu ska hon njuta frukten av det hårda arbetet. Här är det viktigt att mannen inte viker sig”. Manne Forssberg konstaterar också med beklagande att ”Män har nog ofta dåligt samvete för att deras älskade har gått igenom en lång och kanske jobbig graviditet och därefter en förlossning. De ligger på minus. Då är man kanske inte så stark i förhandlingen om vem som har rätt att ta ut mest ledighet”. Manne Forssberg medger dock utifrån sin egen erfarenhet som far till ett nyfött barn att framför allt med tanke på amningen så är det ”nog lite speciellt med mödrar och spädbarn”. Men denna insikt hindrar honom inte från att tänka att om han och barnets mor i stället hade bestämt sig för att flaskmata och turats om att vara hemma med barnet varannan dag så ”hade det blivit på ett annat sätt”.

För oss som skriver på Philotheabloggen är det svårt att förstå hur en kvinna kan vilja få barn tillsammans med en ”man” som har en så onaturlig och föraktfull inställning till moderskap och kvinnlighet som Manne Forssberg. Men ännu värre är att denna inställning numera alltså kan återges utan något ifrågasättande i en tidning som gör anspråk på att vara seriös och som i vart fall tidigare har betraktats som det konservativa dagstidningsalternativet.

Återigen visar det sig att feminismen är en fiende till kvinnorna och snart helt och hållet kommer att ha berövat dem deras av Gud givna, naturliga rättigheter. Det är en rättighet för kvinnan att få stanna kvar i sitt hem och ta hand om sina barn. Kvinnan har en naturlig rätt att förvänta sig att hennes man ska beskydda och försörja henne och barnen, liksom hon själv har huvudansvaret för vården av barnen och hemmet. Därför har den katolska traditionen alltid tagit avstånd från feministiska uppfattningar som går ut på att kvinnan måste bege sig ut i arbetslivet och förvärvsarbeta för att ”förverkliga sig själv”. I realiteten innebär ett sådant ”självförverkligande” att kvinnans sanna natur, funktion och uppgifter vanställs och förnekas i namnet av en falsk idé om jämställdhet med mannen och en falsk frigörelse. Detta gäller förstås inte för den kvinna som till följd av ekonomiska omständigheter inte har något annat val än att förvärvsarbeta, t.ex. om hennes man är sjuk eller arbetslös eller om hon är ensamstående. Här kan också nämnas vikten av att samhället organiseras så att familjefäder har möjlighet att uppnå tillräckligt höga inkomster för att kunna försörja en familj.

Den katolska drottningen
Isabella av Kastilien

Redan år 1930 varnade påven Pius XI i sin encyklika Casti Connubii kvinnorna för att abdikera från den drottninglika värdighet till vilken de hade blivit upphöjda genom kristendomen. Pius XI påpekade att följden av en sådan abdikation skulle bli att kvinnan reducerades till ett tillstånd av slaveri, om inte till skenet så i vart fall beträffande den faktiska innebörden av hennes ställning. Liksom bland de hedniska folken skulle hon då komma att reduceras till att enbart vara ett redskap för mannen.

Måste vi inte, när vi studerar levnadsförhållandena för majoriteten av dagens kvinnor, medge att Pius XI har fått rätt och att kvinnans situation i vårt sekulariserade eller nyhedniska samhälle faktiskt inte är så mycket bättre än en slavinnas? En kvinna som ”bara” är mor och tar hand om sina barn och sitt hem anses idag sakna värde, ja hon betraktas nästan som en sorts parasit på mannen och samhället. För att bevara sin självkänsla och sitt sociala anseende måste hon därför så snart som möjligt efter förlossningen ge sig iväg från sitt hem, bort från sitt barn, för att tjäna pengar och försörja inte bara sig själv och barnet utan som i t.ex. Manne Forssbergs familj även mannen. Förmodligen känner vi alla någon kvinna som har blivit fysiskt eller psykiskt sjuk till följd av dessa onaturliga krav på henne att heltidsarbeta samtidigt som hon har barn att vårda och uppfostra. Men vi har blivit så förblindade av diverse falskt välklingande paroller som ”kvinnans frigörelse”, ”kvinnligt självförverkligande”, ”kvinnans ekonomiska oberoende” att vi inte förmår ta till oss att det som allt detta i grunden handlar om är en nyhednisk form av kvinnligt slaveri.

När det gäller kvinnans ekonomiska ställning är det dessutom så att den nuvarande skilsmässolagstiftningen har förintat kvinnans tidigare ekonomiska och även sociala trygghet och säkerhet som hustru och mor. Idag kan ju mannen när som helst byta ut sin hustru mot en yngre och vackrare kvinna, som om hustrun inte vore något annat än en konkubin eller slavinna, och detta utan vare sig juridiska eller sociala konsekvenser. Många av dagens kvinnor, även de som är ointresserade av ett karriärmässigt ”självförverkligande”, känner sig därför tvingade till en egen yrkesmässig bana så att de efter en eventuell skilsmässa ska ha något att falla tillbaka på för att försörja sig själva och sina barn.

Har alltså inte allt detta bekräftat Pius XI:s ord när han förutsåg vilka konsekvenserna skulle bli av en feministisk kvinnosyn och en feministisk politik? Är inte tiden nu mogen för kvinnorna att vägra vara sex- och arbetsslavar åt männen och i stället återkräva rätten till sin tidigare upphöjda ställning som hustru och mor, inte bara till namnet utan även när det gäller den verkliga innebörden av dessa begrepp? Och är det inte dags att männen, som har det yttersta ansvaret för att samhället utformas i enlighet med Guds och naturens lag, återtar sitt ansvar och sina uppgifter som män och familjefäder?

Uppdatering

Den 27 augusti 2014 läste vi en annan artikel i Svenska Dagbladet där det denna gång var en gift förvärvsarbetande trebarnsmor som berättade om sitt liv under rubriken Vardagsstressen gör mitt liv till ett fängelse. Hon beskrev hur hon under semestern hade levt ”i en frihet som varit obeskrivligt skön” men att det när vardagen tog vid igen efter semestern:

känns som att snaran dras åt och livet blir ett fängelse. Jag har mycket svårt med en pressad och stressande tillvaro där allt ska klaffa, barn ska skjutsas och läggas, pysslas om och tas om hand på alla sätt. Jo, jag älskar mina barn men inte det tunga livet som mamma. Själv har jag ett krävande jobb med flextid men ändå känns det som att jag jagar fram med andan i halsen. … Vill bara flyga iväg och känna mig lätt om hjärtat igen. Så här kan jag inte leva. Kan du ge mig några vettiga ord på min knaggliga och ledsna väg?

Och det råd som tidningens expert gav denna olyckliga kvinna fången i en onaturlig livssituation var att: ”börja i terapi”.