Om dagis och kvinnofällor

I en av våra senaste poster, Den moderna kvinnans slavinneliknande situation, talade vi om den svåra situation som dagens kvinnor befinner sig i, bland annat när det gäller påtvingat förvärvsarbete för småbarnsmödrar. Några dagar senare, den 26 mars 2014, kunde vi läsa om samma ämne i det lokala månadsmagasin som delas ut till hushållen i många av kommunerna i Stockholmsområdet. Det är redaktören för månadsmagasinet, en ung kvinna vid namn Sara Andersson, som i sin ”redaktörens spalt” under rubriken Ingen förvaringsplats menar att vi borde sluta låtsas att ett dagis skulle vara någonting annat än en förvaringsplats för barnen. Sara Andersson skriver att hon många gånger från politiker och från förskollärare som vill höja statusen på sitt yrke har hört påpekandet att man bör använda ordet förskola i stället för dagis, eftersom det inte handlar om en plats där barnen ska vistas när föräldrarna arbetar utan om en skola och en plats för pedagogisk verksamhet. Sara Andersson framhåller därefter att hon själv tycker att förskollärare är beundransvärda och förtjänar att få högre status eftersom de gör ett fantastiskt arbete. Sedan fortsätter hon:

Men att låtsas att ett dagis i grund och botten är någonting annat än en förvaringsplats tycker jag är lögn.

Att låta föräldrar vara hemma med sina barn, det går ju bara inte, det är ju en ”kvinnofälla” (och borde på samma sätt vara en ”mansfälla” om mannen är hemma), nej alla måste ut och jobba 100 procent och då måste vi ju ha barnen någonstans.

Jag vet att du, min vän förskolläraren, kommer bli arg på mig, jag vet att ni är fler som kommer bli arga. Men seriöst, om det inte vore en förvaringsplats, om det verkligen vore för barnens bästa som vi hade dem i förskolan, då skulle vi väl inte tränga in 40 fyraåringar på en och samma avdelning? (Jo, det förekommer.) Då skulle vi väl inte skola in 20 ettåringar samtidigt med följden att hälften står på gården och gråter? (Jag har vikarierat på en sådan förskola.) Då skulle vi väl inte ge barnen mat som produceras någonstans långt bort och värms i ett storkök?

Jag vet att det finns exempel på bra förskolor. Och jag vet att många barn trivs och har kul. Men måste vi envisas med att förneka att det är ett dagis?

Nu har jag inga egna barn, men om jag hade det och jag placerade dem i en förskola, då skulle jag inte säga att de var där för att lära sig saker. Då skulle jag vara ärlig och säga ”Mamma måste jobba. Det är en kvinnofälla att vara hemma med dig. Du kan inte vara ensam hemma, så du får leka på dagis så länge”.

Skulle Sara Anderssons krönika kunna betyda att vissa unga kvinnor nu har börjat genomskåda den feministiska propagandan? Att de har börjat göra sig fria från den falska kopplingen mellan ett meningsfullt liv och en yrkesmässig karriär, att de har börjat förstå att för en kvinna räcker det mer än väl med att vara en god mor och hustru? Vi som skriver på Philotheabloggen vet inte svaret, men vi tycker att Sara Anderssons krönika i alla fall är ett hoppfullt tecken.