Den hjälpande och den heliggörande nåden

För en tid sedan blev vi uppmanade att skriva en post om den gudomliga nåden, något som hör till det allra viktigaste man kan skriva om. Nåden innebär två saker, dels en särskild, övernaturlig hjälp från Gud (den hjälpande nåden), dels själens övernaturliga liv (den heliggörande nåden).

Den hjälpande nåden är den helige Andes rörelser eller maningar i själen, vilka upplyser människans förnuft och påverkar hennes vilja så att hon får förmågan att göra det goda och undvika det onda. Varje människa får så mycket nåd som hon behöver för att kunna nå fram till den eviga glädjen hos Gud, men alla människor får inte lika mycket nåd. Gud ger oss den hjälpande nåden genom det som kallas för nådemedlen, dvs. bönen och sakramenten, framför allt altarets sakrament, det heliga Mässoffret. Den hjälpande nåden är absolut nödvändig för människan. Visserligen kan människan av sig själv åstadkomma vissa goda gärningar och undvika vissa onda. Men eftersom människans natur är sårad av arvsynden är hon till och med inom den naturliga ordningen, dvs. det som är begränsat till enbart denna världen, oförmögen att av sig själv till fullo göra det som krävs för att hon ska kunna leva ett gott liv.

När det gäller den övernaturliga ordningen, dvs. det som syftar till att vinna den eviga glädjen i himmelen, kan människan av sig själv och utan Gud nåd inte göra någonting alls. Det är enbart genom att mottaga den heliggörande nåden som människan kan bli helig och välbehaglig inför Gud. Den heliggörande nåden är själens övernaturliga liv som den helige Ande ger till människan i dopet. Kristus liknar den heliggörande nåden vid de bröllopskläder som människan måste ha på sig för att få tillträde till den himmelska bröllopsfesten (Matt. 22:1-14).

I posten Människan som imago Dei, Guds avbild har vi skrivit om hur människan genom sin odödliga själ är skapad till Guds avbild. Gud har förstånd och fri vilja, och människans själ kan också tänka och vilja. Att människan genom sin själ på det här sättet är lik Gud kallas för den naturliga avbilden. Men om en människa har den heliggörande nådens gåva är hon på ett alldeles särskilt sätt lik Gud, hon är Guds övernaturliga avbild. Detta beror på att den heliggörande nåden gör henne till Guds barn och ger henne arvsrätt till himmelen. Den heliggörande nåden är alltså något ytterst dyrbart. Det finns inte någonting på jorden som är viktigare för oss människor än att äga, bevara och varje dag göra framsteg i denna nåd från Gud.

Om vi har förlorat den heliggörande nåden måste vi därför göra allt vi kan för att så fort som möjligt återvinna den. Människan förlorar den heliggörande nåden om hon begår en dödssynd, dvs. en synd som är så allvarlig att den dödar själens övernaturliga liv. Den heliggörande nåden kan återvinnas genom biktens sakrament, där prästen har fått makt av Gud att förlåta de synder som människan ångrar och bekänner (Joh. 20:22-23).

Den heliggörande nåden bevaras och förökas genom sakramenten och också genom varje god gärning som vi utför i nådens tillstånd, dvs. då vi äger den heliggörande nåden i vår själ. Nåden är nämligen inte något som verkar automatiskt, oberoende av vårt eget gensvar. För att nåden ska kunna uträtta sitt verk i oss måste vi själva medverka med den. Vi måste använda vår fria vilja och troget svara på den helige Andes maningar i själen, även när det gäller små och till synes obetydliga saker. När vår fria vilja på detta sätt medverkar med den hjälpande nåden, och när vi äger den heliggörande nåden, då har våra goda gärningar en särskild karaktär, då är de förtjänstfulla för himmelen. Det är genom sådana förtjänstfulla gärningar som vi följer Kristi uppmaning att samla skatter i himmelen (Matt. 6:19-20).

Men det är viktigt att alltid komma ihåg att våra goda gärningars förtjänstfullhet inte härrör från oss själva. De är inte något som vi själva kan ta åt oss äran för. I stället beror de helt och hållet på Kristi förtjänster, på Kristi förtjänstfulla liv på jorden och framför allt på det som han har förtjänat åt oss genom att offra sig på korset för vår skull. Det är just därigenom som vi har erhållit både den hjälpande och den heliggörande nåden. Utan Kristus skulle vi inte kunna göra en enda god gärning som är av värde för evigheten.