Att återuppbygga en sann kultur

Tidigare har vi beskrivit hur företrädarna för olika liberala och feministiska system (idag framför allt i form av mångkulturalism och genusideologi) har som sitt egentliga mål att utplåna de dogmer, moralnormer, sociala strukturer, seder och bruk som ingår i det begrepp och den historiska verklighet som utgörs av den kristna kulturen, av kristenheten (se gärna här och här). Vid en betraktelse av det samhälle som vi nu lever i verkar det inte heller obefogat att någon gång ställa sig frågan om det verkligen ännu är möjligt att upprätthålla och återuppbygga den traditionella kristna, västerländska kulturen. Och även om vi trots allt hoppas på och arbetar för detta, måste vi ändå medge att själva det faktum att vi överhuvudtaget ställer oss den här frågan innebär att det är något viktigt som har gått förlorat, som vi själva har förlorat.

På väg in till Mässan

En människas kultur är som en sorts ”andra natur” för henne. Om hon medvetet måste hålla fast vid eller återskapa en sann kultur är detta därför i sig ett tecken på att denna kultur inte redan finns hos henne på det sätt som den borde. En människa med en sann kultur är en människa som på ett spontant och intuitivt sätt kan uppfatta och svara på den verklighet som hon möter i sitt liv. Normalt är detta resultatet av ett arv som förs vidare från generation till generation i form av en skatt av sanningar samt konkreta förhållningssätt och anpassningar till dessa sanningar som kommer till uttryck i sådant som till exempel konsten, arkitekturen, musiken, fester, sedvänjor, relationen mellan könen och sättet att umgås och uppföra sig på. Man kan säga att det kulturella arvet utgörs av en tyst andlig kommunikation mellan generationerna som säger: gör så här, och du kommer att handla rätt.

Men vad kan vi då ändå göra för att hjälpa oss själva och framför allt de unga att bli immuna mot alla former av liberalism och feminism och i stället bli helt och hållet inlemmade i en sann och äkta kultur?

Vi tror att det allra viktigaste är att återigen påminna oss om att den sanna kulturen är den kultur som utgår från den sanna kulten, den sanna religionen, och att hjärtat hos denna religion är människans offer till Gud, det heliga Mässoffret. Det som skiljer en äkta, organisk kultur från en kultur som är artificiellt konstruerad är att den äkta kulturen har utvecklats utifrån människans svar på innebörden av denna kristna offerhandling (jfr vår tidigare post Vår kultur och den katolska Mässan). Den sanna kulturen består därför av de handlingar, de förhållningssätt och sätt att uppföra sig på och de konstformer som omger och utgör vårt deltagande i det heliga Mässoffret.

En sann kultur utgörs alltså av människans svar på en objektiv verklighet utanför henne själv, en verklighet som inte beror på människans egen vilja utan på Guds vilja. Många tror felaktigt att kultur innebär att på olika sätt ge uttryck för människans egna inre medvetandetillstånd eller liknande. Men en äkta och sann kultur är inte grundad på människans egna begrepp och upplevda behov utan på det som Gud har uppenbarat för människan om den form av tillbedjan som är mest välbehaglig för honom själv och om vad som är ett passande gensvar till Hans gudomliga natur.

Det första som vi måste göra för att återuppbygga den kultur som nu har lämnat många av oss är därför att i våra egna och i våra barns hjärtan uppväcka en förtrolig och innerlig medvetenhet om de mysterier som inryms i det heliga Mässoffret. Det gör vi när vi vördnadsfullt lever med i kyrkoårets olika fester och ceremonier, dessa oumbärliga yttre hjälpmedel för att förmedla innebörden av de heliga mysterierna till våra mänskliga sinnen. Våra djupaste sinnesförnimmelser, vår individuella och gemensamma föreställningsförmåga, kommer då att åter börja inriktas mot det Goda, det Sanna och det Sköna.

När vår föreställningsförmåga väl har återfått denna grundläggande inriktning, måste vår själs uppvaknande fortskrida till förståndet, till intellektet. Om det som vår föreställningsförmåga har uppfattat av det Goda, det Sanna och det Sköna ska kunna upprätthållas är det ytterst vårt intellekt som måste komma till dess försvar. Det fullkomligaste sättet att utveckla intellektet är att låta det meditera över de filosofiska och teologiska sanningar som underbygger och omger det heliga Mässoffret. På så sätt kan vårt intellekt, våra sinnesförnimmelser och vår föreställningsförmåga sammansvetsas till ett organiskt helt, till en enhetlig och sammanhängande uppfattning om livet och världen. En sådan kristen helhetsuppfattning av tillvaron, beväpnad med intellektuella argument, kommer enkelt att kunna motstå liberalismens och feminismens torftiga teorier.

För den som vill äga och leva en sann kristen kultur är det slutligen helt nödvändigt att kunna identifiera sig med dem som har ägt och levt denna kultur i det förflutna. Eftersom kulturen är avsedd att utgöra en andra natur för människan måste vi därför upprätta en djup och vanemässig samhörighet, en själsfrändskap, mellan oss själva och våra föregångare i den katolska tron. Vår egen föreställningsförmåga och vårt eget intellekt måste stå i samklang med deras. Vi måste lära känna och lära oss att ”känna med” de giganter på vilkas axlar vi står. Vi måste veta vad det innebär att vara en katolik. Vi måste vara katoliker, oförvanskade och oförskräckta, igen.