De svenska partiledarna – homosexualisternas hantlangare

Bland de olika s.k. genusvetenskapliga teorierna förekommer en särskilt högljudd och aggressiv variant som man skulle kunna kalla för homosexualism. Företrädarna för homosexualismen strävar efter att likställa homosexuella relationer med den naturliga familjen. Detta ska uppnås genom att bryta ned ”den heterosexuella maskulinitetens överhöghet” och ”de traditionella könsrollernas tyranni”. Den naturliga, traditionella familjen betraktas som den förtryckande enhet inom vilken mannen som härskare och hans slavinna till hustru indoktrinerar barnen med falska uppfattningar om manliga och kvinnliga könsroller. Homosexualisterna anser att samhället är ”heterosexistiskt” eftersom enligt deras uppfattning allt ifrån religion och allmän moraluppfattning till konst, litteratur och idrott förstärker manliga och kvinnliga stereotyper.

Homosexualister kan ibland medge att ordningen med manliga och kvinnliga könsroller tidigare har haft ett visst berättigande utifrån det sätt som människans reproduktion ursprungligen var organiserad på. Men med dagens teknologiska utveckling har det enligt homosexualisterna för första gången blivit möjligt att ”befria” sexualiteten från dess koppling till reproduktionen och det har också blivit möjligt att ”fullständigt befria kvinnorna från deras biologi” så att kvinnor inte längre ”behöver” ägna sig åt sådant som har att göra med att föda och ta hand om barn. Vi kan här tydligt se hur homosexualismen, i likhet med genusideologin i övrigt, bygger på ett skrämmande förakt för kvinnan och hennes natur.

Homosexualister är alltså personer som företräder en viss politisk och social ideologi. Termen syftar inte på de människor som kan uppleva fysisk attraktion gentemot någon av samma kön. Den som kan uppleva homosexuella känslor behöver därför inte alls vara homosexualist, medan en person som inte upplever sådana känslor mycket väl kan vara det.

Homosexualisterna bedriver sin kamp med hjälp av slagord som ”tolerans”, ”lika rättigheter” och ”icke-diskriminering”. Men i själva verket har de länge varit tydliga med att det inte räcker med olika s.k. reformer för att förändra människors djupt rotade attityder att homosexuella relationer som bäst är något underlägset den traditionella familjen och som värst en sjuklig perversion. Det som krävs är i stället en genomgripande revolutionär förändring av hela samhällsstrukturen, av de sociala institutionerna och de kulturella värdena, av människornas liv och medvetanden. Homosexualismen menar att huvudorsaken till människors negativa inställning till homosexualitet är att homosexuella inte passar in i den allmänna uppfattningen om manligt och kvinnligt beteende. Det är själva formen hos den traditionella familjen, själva den ”heterosexistiska” uppfostran som barn i en sådan familj automatiskt bibringas, som utvecklar dessa manliga och kvinnliga könsroller. Homosexualismens slutsats är därför densamma som den övriga genusideologins, alltså att den traditionella familjen helt och hållet måste utplånas, inklusive själva minnet av vad en naturlig, traditionell familj egentligen innebär.

Den förlorade sonen återvänder till
sin far efter ett liv i sexuell utlevnad

Homosexualismens företrädare har lyckats nästan ofattbart väl med att genomföra sin revolutionära agenda. De har drivit igenom en rad lagstiftningsåtgärder som till exempel möjligheten för homosexuella att adoptera barn och genomgå s.k. assisterad befruktning samt möjligheten för homosexuella att ingå ”äktenskap” enligt samma bestämmelser som för en man och en kvinna. Homosexualisterna har också lyckats förändra normerna för barnuppfostran och utbildningen i skolorna så att föräldrar, barnomsorgspersonal och lärare numera ser det som en självklar målsättning att försöka motverka ”stereotypa” könsroller och få barnen att tro att homosexuella relationer är likvärdiga med den naturliga familjen. Motsvarande målsättning gäller också allmänt inom litteraturen, tv- och filmbranschen och övriga kultursektorn, även när det gäller kulturformer som riktar sig till barn.

Homosexualisterna har idag fått en sådan makt i det svenska samhället att i princip alla politiska partier, inklusive Moderaterna och Kristdemokraterna, har underkastat sig deras ideologi och tävlar om att vinna deras gunst. Det fick vi nyligen återigen bekräftat under den homosexualistiska rörelsens främsta offentliga manifestation, den s.k. Pridefestivalen. Samtliga partiledare (utom en som inte var inbjuden) lät sig då placeras vid ett ”regnbågsdekorerat” konferensbord för att delta i en debatt anordnad av RFSL – Riksförbundet för homosexuellas, bisexuellas, transpersoners och queeras rättigheter. De olika partiledarna försökte därvid överträffa varandra med nya politiska utspel i enlighet med den homosexualistiska agendan. De svenska partiledarna har alltså numera blivit homosexualisternas lydiga hantlangare som gör allt de kan för att medverka till raserandet av själva grunderna för vår samhällsordning. Alla politiker vet förstås också att den som skulle våga sig på att framföra en åsikt som avviker från den homosexualistiska ideologin kommer att bli utsatt för massiva angrepp av ett sällan skådat aggressivt slag. Men desto viktigare är det då för katoliker att inte de också låter sig skrämmas till tystnad om vad den naturliga lagen säger om homosexuella handlingar och om mannens och kvinnans skilda naturer och uppgifter i familjen. Desto viktigare är det att genomskåda homosexualisternas tal om ”tolerans”, ”lika rättigheter” och ”icke-diskriminering” och förstå att sådant tal inte är något annat än hjälpmedel för att kunna riva ner den grund som hela vårt samhälle bygger på.

Katolska kyrkan lär att varje människa måste respekteras i sin värdighet som Guds skapelse. Men just därför måste Kyrkan varna för sådana handlingar som strider mot den naturliga lagen, dvs. som strider mot syftet med och därmed värdigheten hos människans natur, i detta fall homosexuella handlingar. Av den naturliga lagen följer också att en förbindelse mellan två män eller två kvinnor aldrig kan konstituera ett äktenskap, liksom att det aldrig kan vara tillåtet för ett sådant ”par” att adoptera barn. I själva verket är det ett språkligt missbruk att tala om par eller familj i detta sammanhang eftersom båda dessa begrepp innefattar något som bara kan representeras av komplementariteten mellan en man och en kvinna och deras förmåga att tillsammans ge upphov till nytt liv (detta förklaras utförligare i posten Om människans sexualitet). Eftersom det alltså är fråga om två i grunden helt skilda företeelser är det alltid gravt felaktigt att under åberopande av skäl som ”tolerans”, ”lika rättigheter” och ”icke-diskriminering” likställa homosexuella relationer med den naturliga familjen bestående av en man, en kvinna och deras barn. Detta gäller både i lagstiftningsfrågor och i andra sammanhang.