Den kvinnliga naturens första beståndsdel: Virgo

En utgångspunkt för det moderna, liberala samhällsprojektet är uppfattningen att det inte existerar någon naturlig och av Gud given ordning för samhället och för människan. Inte heller anses det existera någon specifik manlig respektive kvinnlig natur. Skillnader mellan manligt och kvinnligt beteende uppges endast handla om olika ”roller” som människor har blivit tränade att spela och som de borde sträva efter att ”frigöra” sig ifrån. Mycket av den liberala propagandan har genom feminismen varit riktad speciellt mot kvinnor och har framförts under den falska förespeglingen att vilja befria kvinnan från ofrihet och förtryck. Men i själva verket kräver feminismen att kvinnan nedvärderar och gör våld på sin verkliga natur som kvinna, vilket aldrig kan leda till något gott för henne. Tvärtemot vad feminismen hävdar är det i stället just när en kvinna börjar känna igen och förverkliga de rikedomar som finns i hennes kvinnliga natur som hon har kommit in på rätt väg mot sin sanna lycka och fullkomning. Vi skulle nu vilja ta upp några tankar som vi hoppas kan vara en hjälp på denna väg.

Ett sätt för en kvinna att bättre kunna förstå sin natur och kallelse är att utforska de tre olika beståndsdelar eller aspekter som går att urskilja i hennes natur. Var och en av dessa beståndsdelar har sitt eget självständiga värde, men kvinnans natur blir fullständig genom att de tre flätas samman.

Den kvinnliga naturens första beståndsdel är det som utgör kvinnans innersta väsen, hennes hjärta och inre skatter, hennes livskraft – kvinnan som virgo, jungfru. Man kan säga att kvinnan som jungfru utgör själva grundvalen för hela hennes uppdrag och kallelse. Den andra beståndsdelen – kvinnan som sponsa, brud – framträder sedan när kvinnan har utvecklat sina fysiska och mentala krafter så att hon kan hänge sig helt och ge sitt definitiva ja-svar till den som hon älskar. Den tredje beståndsdelen är kvinnans förmåga att ge liv, både fysiskt och andligt, och att ha omsorg om det nya livet – kvinnan som mater, mor.

När det gäller män är motsvarigheten till moderskapet förstås faderskapet och motsvarigheten till bruden är brudgummen. Jungfruligheten däremot hör till både mannen och kvinnan som uttryck för den innersta karaktär som Gud har givit dem på skilda sätt som man respektive kvinna.

Vi vill inleda med att reflektera över den kvinnliga naturens innersta väsen som virgo, jungfru, och då utgå från de erfarenheter och känslor som är mest grundläggande hos en kvinna. Bland det första vi lägger märke till är hennes medfödda förmåga att uppskatta det som är vackert, det sköna. Hon älskar skönheten hos den orörda naturen, hos solstrålar som glittrar i havet, hos en rofylld trädgård med fåglar och blommor. Det handlar här inte bara om att kunna uppskatta olika vackra former, utan framför allt om en förmåga att uppfatta och förstå den hemlighetsfulla harmoni som Gud har nedlagt hos sin skapelse. På motsvarande sätt har kvinnan en särskild känsla för olika kulturyttringar som konst och musik, när dessa förstås primärt i termer av skönhet och harmoni. Kvinnans omsorg om det sköna utsträcker sig också till kläder och annat vardagligt som finns runt omkring henne. Hon vill vara omgiven och uppfylld av vackra ting.

En annan grundläggande egenskap hos kvinnan är den vikt som hon fäster vid renhet, både när det gäller henne själv och hennes omgivning. Likaså har hon en särskild känsla för det som är friskt och hälsosamt, och har därför ofta en önskan att hjälpa dem som är svaga, sjuka och gamla. Kvinnan har också en stark dragning till det som är bestående, fast och förblivande. När hon väl har funnit sig ett hem är det därför obeskrivligt svårt för henne att lämna det igen. Hennes kärlek till smycken ska också förstås utifrån det här perspektivet. Ädelstenar, guld och andra äkta smycken har just de egenskaper av varaktighet, oföränderlighet och bestående skönhet som hon älskar.

Allt det som vi har talat om, kvinnans känsla för det som är vackert, harmoniskt, rent, friskt och varaktigt, visar på den grundläggande inställningen, de utmärkande dragen hos kvinnan som virgo, jungfru. Gud har skapat kvinnan med den allra största kärlek och omsorg, och har lämnat kvar inom henne ett minne av Paradiset, av den rena och fullkomliga skapelsen som den en gång utgick ur Hans händer före syndafallet. Därför har jungfruligheten i sig en oövervinnelig styrka och makt som gör att kvinnan reservationslöst kan hänge sig åt det som är betydelsefullt och stort.

Gud har skapat detta mästerverk, kvinnan som virgo, för att hon på ett extraordinärt sätt ska kunna representera den djupaste meningen med det mänskliga livet, för att hon ska kunna återspegla Guds egen strålglans och härlighet på jorden. För dagens människor, som mest bara tänker i pragmatiska termer och som alltid frågar sig vad något är bra för och vad det tjänar till, kan jungfruligheten framstå som meningslös eftersom jungfrun avstår från bruket av sin sexuella förmåga. De offer som ett sådant liv kräver av henne uppfattas som absurda eller till och med som att hon på ett onaturligt sätt gör våld på sig själv.

Men i själva verket är det motsatsen som är sann. Jungfruligheten innehåller inom sig en dynamik, en rörelse mot högre ting, och när en kvinna väl har upptäckt detta blir hon mer och mer mottaglig för det himmelska och det eviga. Hon blir fri att lyfta hela sin varelse upp till det övernaturliga, varaktiga hemmet, samtidigt som hon troget fullgör sina dagliga, jordiska plikter. På så sätt kan hennes levande krafter strömma ut i världen där hon kan vara ett vittne och en påminnelse om att människan är skapad för Gud och finner sin lycka bara i Honom. Samtidigt är jungfruligheten också själva källan till äktenskapets höga värde och värdighet eftersom äktenskapet mellan mannen och kvinnan är en avbild av den djupa och kärleksfulla föreningen mellan Kristus och Hans jungfruliga Kyrka.

Därför är det så viktigt för en kvinna, och särskilt den unga kvinnan, att förstå sin jungfruliga karaktär och leva efter den. Gud har givit kvinnan hennes jungfrulighet genom att skriva in den i djupet av hennes natur. Men det är kvinnan själv som genom sin fria vilja måste ta fram den i ljuset och aktualisera den, dvs. omvandla den från möjlighet (potentia på latin) till verklighet (actus). Hon måste oavbrutet och medvetet sträva efter att förverkliga denna sin sanna skönhet och samtidigt beslutsamt vända sig bort från allt som kan solka den.

Detta innebär till att börja med att kvinnan måste utveckla en ännu starkare motvilja och avsky mot allt som är smutsigt, värdelöst, fult och destruktivt. Det mest destruktiva av allt är synden, att bryta mot Guds bud, och särskilt synder på det sexuella området eftersom dessa strävar efter att förgifta själva källan till kvinnans skönhet och harmoni. En kvinna får därför aldrig gå med på att någon annan brister i respekt och aktning för henne. Hon får inte tillåta att någon utnyttjar hennes skönhet för att tillfredsställa sina sensuella begär. Hon får inte lämna ut och förnedra det som är värdefullt och dyrbart genom ett okyskt eller oanständigt beteende eller genom att exponera sin kropp som om den vore ett njutningsobjekt eller en leksak.

Men framför allt innebär jungfruligheten något positivt, den innebär att kvinnan mer och mer utvecklar sina av Gud givna, inneboende rikedomar som jungfru. Den djupaste meningen med kvinnans fysiska jungfrulighet är att den utgör ett yttre tecken på hennes inre helhet och renhet. Även de erfarenheter som vi tidigare har talat om, kvinnans kärlek till det som är skönt, harmoniskt, friskt och varaktigt, är i grunden olika yttre tecken på hennes inre, jungfruliga karaktär. Denna inre jungfruliga helhet och renhet är något som kvinnan kan bevara och utveckla under hela sitt liv. Det gör hon genom att sätta sitt inre i ordning så att allt får den plats och det värde som Gud har avsett, som det har i Guds ögon. På det sättet kan jungfrun forma sin vilja efter Guds goda vilja, inordna sina tankar och handlingar under Guds egen ordning. Sedan kan hon låta sina inre skatter utvecklas i det dagliga livet, i sättet att förhålla sig till människorna runt omkring, till de platser där hon vistas och de ting som hon har att göra med. Hennes liv kommer då att bäras upp av övertygelsen om det storslagna värdet hos den dyrbara gåva som hon har fått i sin egen natur, gåvan i att vara virgo, jungfru.