S:t Thomas av Aquino om den naturliga lagen

S:t Thomas av Aquino

Vid många olika tillfällen har vi här på Philotheabloggen hänvisat till den goda ordning som Gud har inrättat för människan och världen, till den naturliga och gudomliga ordningen, till den naturliga lag som är inskriven i människornas hjärtan. Vägledda av S:t Thomas av Aquino och hans verk Summa Theologica skulle vi nu vilja undersöka lite mera konkret vad Guds ordning och den naturliga lagen egentligen innebär.

S:t Thomas lär oss att det finns en övergripande ordning, en högsta lag för hela världsalltet, Guds eviga lag, som Gud har uppenbarat genom det sätt på vilket Han har inrättat allt skapat. När det gäller djur och växter så verkställer de Guds lag omedvetet genom sina instinkter eller genom sitt inbyggda sätt att växa och leva på. När det gäller människan har hon till skillnad från djur och växter fått förmågan att medvetet genom sitt förnuft och sin vilja känna igen och verkställa Guds lag. Människan har fått förmågan att medvetet känna igen vad som är gott för henne och att handla för att uppnå detta goda. På så sätt har människan gjorts delaktig i Guds eviga lag. Det är detta som kallas för den naturliga lagen.

Redan av det sagda kan vi förstå att den första, grundläggande princip som gäller för människan när hon använder sitt förnuft för att avgöra hur hon ska handla är principen att människan ska göra och söka det som är gott och undvika det som är ont. Denna princip är också den naturliga lagens första bestämmelse, den bestämmelse som alla övriga lagar kan härledas ifrån. Det som människans förnuft naturligt uppfattar som människans goda eller onda är det som människan enligt den naturliga lagen ska sträva efter eller undvika. Som vi tidigare har skrivit om har Gud nedlagt olika naturliga inriktningar i människan för att visa henne vari hennes goda består och för att underlätta för henne att uppnå detta goda. Alla de ting gentemot vilka människan har en naturlig inriktning uppfattas naturligt av förnuftet som något gott och därmed som något eftersträvansvärt, och deras motsatser uppfattas som något ont och därmed som något att undvika. Den naturliga lagens innehåll är därför detsamma som innehållet hos de olika naturliga inriktningarna.

När vi studerar människans naturliga inriktningar finner vi att det som är gott för henne består av tre olika delar eller kategorier. För det första kan vi se att människan har en naturlig inriktning mot det goda enligt den natur som hon har gemensam med allt som existerar. Det handlar om en naturlig inriktning mot att bibehålla och bevara sig själv som man är, att bevara sitt vara som det är. Människan har en naturlig inriktning mot att skydda sig själv och att avvärja sådant som skadar, stympar eller vanställer hennes natur. Det är denna människans naturliga inriktning mot bevarandet av sin existens som är anledningen till att självmord är ett av de allvarligaste brotten mot den naturliga lagen som man kan tänka sig.

För det andra kan vi se att människan har vissa naturliga inriktningar mot det goda enligt den natur som hon har gemensam med alla levande varelser, sådant som naturen har lärt alla levande varelser. Hit hör människans naturliga inriktning mot att äta. Hit hör också mannens och kvinnans naturliga inriktning mot faderskap respektive moderskap, inriktningen mot den fysiska föreningen mellan mannen och kvinnan, mot att få barn, ta hand om dem och uppfostra dem. Den naturliga inriktningen mot faderskap eller moderskap innebär att det är ett allvarligt brott mot den naturliga lagen att göra något som kan förhindra konceptionen av ett nytt liv, förhindra mannens eller kvinnans möjlighet att bli far eller mor (detta förklaras utförligare i posten Om människans sexualitet).

För det tredje kan vi se att människan har vissa naturliga inriktningar mot det goda enligt den natur som är utmärkande för just människan, den natur som utgör människans essens och fullkomning, som särskiljer henne från djuren, alltså människans förnuft. Människans mest grundläggande naturliga inriktning är att använda sitt förnuft, att lära känna sanningen. Med detta sammanhänger också människans inriktning mot att leva i ett ordnat samhälle. Människan är en social varelse och är beroende av andra människor för att kunna uppnå sin naturs fullkomning. Av det sagda följer att det hör till den naturliga lagen att sky okunnigheten och att undvika att skada eller handla illa mot de människor som man bor ibland eller kommer i kontakt med.

Men människans naturliga inriktning mot att lära känna sanningen omfattar inte bara att lära känna olika sanningar om den skapade världen. Den viktigaste naturliga inriktningen av alla är människans inriktning mot att lära känna sanningen om Gud, att lära känna Gud. Det är detta som människan ytterst är utformad för, det yttersta syftet med alla hennes övriga naturliga inriktningar.

Eftersom människan är en förnuftsvarelse, till skillnad från djuren som styrs av sina instinkter, så är det människans förnuft som måste styra de olika krafter som finns i henne. Människan måste se till så att alla hennes olika naturliga inriktningar blir ordnade i enlighet med förnuftet och den särskilda kallelse i livet som Gud har givit till var och en (jfr gärna också posten Att viga sig till Gud).

Den naturliga lagens första bestämmelse om att göra och söka det som är gott och att undvika det som är ont samt de tre kategorierna av naturliga inriktningar är något som är inbyggt i människans själva natur. Människan kan därför aldrig göra sig av med dem. De kan vara försvagade till följd av ett oordnat liv och de kan vara tillfälligt satta ur spel om förnuftet är förblindat av något begär eller någon annan lidelse. Men helt kan människan aldrig utplåna den naturliga lagen ur sitt hjärta. Den kommer alltid att finnas där för att påminna henne om vad hon är skapad till.