Om dödssynder och botens sakrament

När Adam och Eva i paradiset bröt mot Guds bud förlorade de den heliggörande nåden, själens övernaturliga liv, och hade därför inte längre någon möjlighet att komma in i himmelen. Detta tragiska tillstånd överfördes sedan till alla deras efterkommande genom arvsynden. Människorna har genom Adams och sina egna synder förlorat vänskapen med Gud och är själva helt oförmögna att återupprätta den. Men trots att vi alltså var Guds fiender så förbarmade Gud sig ändå över oss och sände sin Son, Jesus Kristus, som återförvärvade åt oss den heliggörande nåden (läs gärna mer om detta i posten Människans synd och Kristi korsoffer). Det är genom dopets sakrament som människan får ta emot den heliggörande nådens gåva, den värdefullaste skatt som en människa kan äga eftersom den väcker hennes själ till övernaturligt liv och gör henne helig och välbehaglig inför Gud, gör henne till Guds vän, till Guds barn. Om människan när hon dör har kvar den heliggörande nåden i sin själ har hon därför arvsrätt till himmelen och kommer att få njuta den eviga och fullkomliga lyckan tillsammans med Gud och alla hans änglar och helgon.

Men likt Adam och Eva kan också en döpt människa förlora den heliggörande nåden genom att bryta mot Guds bud. Det sker om hon begår en dödssynd, dvs. om hon i klart medvetande om det onda och med fullt samtycke från sin vilja begår en förbrytelse mot Gud, en medmänniska eller sig själv som är så allvarlig att den dödar det övernaturliga livet i hennes själ. S:t Paulus talar närmare om olika dödssynder i bl.a. 1 Kor. 6:9-10:

Har ni glömt att ingen orättfärdig ska få ärva Guds rike? Låt inte bedra er. Varken otuktiga människor eller avgudadyrkare eller äktenskapsbrytare eller män som ligger med andra män, varken tjuvar eller giriga eller drinkare eller smädare eller utsugare ska få ärva Guds rike.

Bibeln lär oss att det finns fyra synder som är så svåra att de ropar till himmelen för att Gud ska vedergälla, hämnas dem. Dessa fyra synder är mord (1 Mos. 4:10), homosexuella handlingar (1 Mos 19:13), att förtrycka änkor och faderlösa (2 Mos. 22:22-23) och att undanhålla arbetaren dennes lön (Jak. 5:4).

Men även om vi har begått en dödssynd efter dopet och därför har förlorat den heliggörande nådens skatt är vår situation inte hopplös. Kristus har i sin barmhärtighet instiftat botens sakrament (bikten), så att Han genom prästen ska kunna utplåna synden och de eviga syndastraffen och återge oss den heliggörande nåden och det övernaturliga livet. Kristus instiftade botens sakrament när Han sade till sina apostlar: Om ni förlåter någon hans synder, så är de förlåtna, och om ni binder någon i hans synder, så är han bunden (Joh. 20:23, jfr också Matt. 18:18). Makten att förlåta synder har sedan gått i arv från apostlarna till deras lagliga efterträdare biskoparna, och från dem till andra präster. Det som krävs av den som har begått en synd är att han bekänner synden, ångrar den och allvarligt föresätter sig att aldrig mera upprepa den. Han ska också noggrant fullgöra den bot som prästen ålägger honom under bikten.

En bikt utan en sann ånger är ogiltig. Vår ånger är fullkomlig om vi ångrar synden av kärlek till Gud, alltså när vi tänker på hur mycket Jesus Kristus har lidit för våra synder, hur otacksamma vi har varit mot Gud trots att han har gjort så många välgärningar mot oss och hur mycket vi har förolämpat Gud genom synden. Ångern är ofullkomlig om vi ångrar synden av kärlek till oss själva, alltså på grund av det straff som vi har förtjänat från Gud genom synden. Även om den fullkomliga ångern behagar Gud mera så är också en ofullkomlig ånger tillräcklig för en giltig bikt. Däremot räcker det inte med en naturlig eller världslig ånger, dvs. om ångern kommer sig av någon världslig skada som vi har ådragit oss genom synden. Det är därför inte tillräckligt att ångra sig t.ex. på grund av att man genom synden har blivit utskämd bland människor, ådragit sig en sjukdom eller blivit straffad av de världsliga myndigheterna.

Förutom en sann ånger måste vi också ha en allvarlig och uppriktig vilja att undvika synden i framtiden. I det ingår även att bestämma sig för att undvika närmaste tillfälle till synd, dvs. undvika att frivilligt försätta sig i en situation där man kan bli förledd till synd, t.ex. ett visst sällskap eller en viss aktivitet. Om vi saknar denna allvarliga föresats att undvika synden är bikten också ogiltig. (Botens sakrament förklaras utförligare i katekesen under avsnitt III. Nådemedlen, Botens sakrament.)

Att förbli i dödssynd är något som är mycket farligt för själen. Synden gör de onda böjelserna inom oss starkare och det blir därför lättare att begå ytterligare dödssynder om man redan har gjort sig skyldig till en. Det är också så att en dödssynd som man förblir i eller framhärdar i gradvis förhärdar själen och stänger dörren till Guds nåd så att det blir svårare och svårare att nalkas och ta emot den gudomliga barmhärtigheten. Det är därför viktigt att man biktar sig så snart som möjligt efter det att man har blivit medveten om att man har begått en dödssynd.

Även om man bara har gjort sig skyldig till mindre fel och försummelser är det av stort värde att bikta sig. Detta gäller särskilt för den som strävar efter kristen fullkomlighet, dvs. som i allt vill handla som den kristna dygden bjuder och som vill älska Gud på ett särskilt innerligt och verksamt sätt. Redan ur ett rent naturligt perspektiv är självrannsakan och självkontroll något som är nödvändigt för att människan ska kunna utveckla sin karaktär. Men eftersom bikten är ett sakrament verkar den djupare än varje rent mänsklig ansträngning och bidrar effektivt till att föröka själens renhet och övernaturliga kraft. Så hjälper bikten oss att vandra på den rätta vägen och är för oss en källa till glädje och frid.