Vägra offra till genusideologins avgud

Under senare tid har det förekommit en del medierapportering om att Katolska kyrkan kan komma att ändra sin syn på skilsmässa, liksom synen på sexuell sammanlevnad före äktenskapet och på homosexuella handlingar. Visserligen är det helt felaktigt att tro att Kyrkans lära på det här området någonsin skulle kunna förändras, men däremot stämmer det att vissa biskopar och kardinaler har gjort uttalanden med innebörden att en sådan förändring skulle vara både möjlig och önskvärd. Tidskriften Polonia Christiana har nyligen (2014-11-05) publicerat en intervju med den katolske biskopen Athanasius Schneider där vi får hjälp att förstå hur vi ska förhålla oss till den här typen av uttalanden från kyrkliga företrädare.

Biskop Schneider konstaterar att önskningarna om att förändra Kyrkans lära eller praxis när det gäller äktenskap och sexualitet är en avspegling av den depraverade och hedniska moral som idag håller på att pådyvlas hela världen genom politiska påtryckningar och genom de mäktiga massmedierna som är helt lojala mot den genusideologiska rörelsen.

Biskopen påminner oss om att äktenskapet enligt den katolska läran är livslångt och oupplösligt, vilket har fastslagits av Jesus Kristus själv genom orden: ”vad nu Gud har sammanfogat, det får människan inte åtskilja” (Matt. 19:6). Detta innebär att en person som gifter om sig trots att personens första make eller maka fortfarande lever kommer att bryta mot Guds bud om att inte begå äktenskapsbrott, dvs. personen kommer att begå en mycket allvarlig synd, en dödssynd. Detsamma gäller för homosexuella handlingar liksom för sexuell sammanlevnad före äktenskapet (för begreppet dödssynd, se gärna vår förra post). Ingen mänsklig makt, inte ens påven, har rätt att ogiltigförklara ett av tio Guds bud och inte heller kan Kristi egna ord om äktenskapet ogiltigförklaras. Påvens, kardinalernas och biskoparnas uppgift är tvärtom att i alla delar troget bevara den lära som Kristus har givit till sin Kyrka och att överlämna denna lära oförändrad till alla nya generationer.

S:ta Eufemia blev martyr när hon vägrade offra till en romersk gud

Under den första kristna tiden krävde de romerska härskarna ofta att de kristna skulle offra rökelsekorn till någon romersk gud för att visa sin lojalitet mot den hedniska statsreligionen. De kristna som vägrade riskerade tortyr och att bli kastade till vilddjuren på amfiteatern. Katolska kyrkan har många stora trosvittnen och martyrer, både män och kvinnor, som lät sig plågas till döds hellre än att förråda Kristus och överge sin tro. Men det fanns också några som gav efter och offrade till de romerska gudarna.

Biskop Schneider säger i intervjun att både Kyrkan och världen idag är i desperat behov av orädda och uppriktiga kristna som kan vara vittnen om den fullständiga sanningen om Guds bud och Guds vilja när det gäller äktenskapet och sexualiteten. Sanningen är det enda som kan skänka människan en verklig frihet. Biskop Schneider jämför sedan vår nuvarande situation med situationen under romarrikets tid, och förklarar att de biskopar och kardinaler som idag offrar rökelsekorn till genusideologins, omgiftets och samboskapets nyhedniska avgudar aldrig kommer att kunna leda någon till att börja tro på Kristus och inte heller till att vara beredd att offra sitt liv för Honom.

De biskopar och kardinaler som vill ändra Kyrkans lära försöker ofta ursäkta sin otrohet mot Kristi ord genom att tala om ”pastorala behov” och om nödvändigheten av att visa ”barmhärtighet” och vara ”öppen för den helige Ande” i det som de kallar för en ny Pingst. Men i själva verket har de en falsk och förvriden syn på vad dessa uttryck innebär. Att försöka skyla över det allvarliga med att leva i en syndfull sexuell relation kan aldrig vara till hjälp för någon. I stället måste Kyrkan stödja och ge verklig hjälp till de människor som befinner sig i en sådan situation så att de får modet och kraften att börja vandra på vägen mot en sann kristen omvändelse. Den vandringen kan vara mycket smärtsam och kräva stora uppoffringar. Men varje kristen måste, likt martyrerna men var och en på sitt sätt, våga ansluta sig till Kristi smärtsamma korsoffer för att kunna finna den sanna lyckan och skönheten. Därför uppmanar biskop Schneider alla oss vanliga kristna att säga:

Jag tänker inte anpassa mig till denna världens nyhedniska anda, inte ens om det skulle vara en biskop eller en kardinal som sprider den. Jag kommer inte att godta deras falska och förvridna hänvisningar till den heliga Gudomliga barmhärtigheten och till en ”ny Pingst”. Jag vägrar att offra rökelsekorn till genusideologins avgud, till omgiftets och samboskapets avgud. Även om min egen biskop skulle göra det så kommer jag inte att göra det. Med hjälp av Guds nåd kommer jag att välja lidandet hellre än att förråda Kristi sanning om den mänskliga sexualiteten och om äktenskapet.

Under de tidigare allvarliga kriser som Katolska kyrkan har gått igenom har det ofta visat sig att de som har hållit fast vid den sanna kristna läran inte har varit de lärda och de mäktiga utan de olärda, de små och de svaga. Under den s.k. arianska krisen på 300-talet, då Kristi gudomlighet ifrågasattes, var det till stor del tack vare det enkla folkets trohet som de arianska villolärorna till slut kunde utrotas. Det var det enkla folket som utgjorde det kyrkliga stödet för det fåtal biskopar som stod fasta i tron trots förföljelser från både kyrkliga och världsliga myndigheter. Därför är det, påpekar biskop Schneider, så viktigt att vanliga katoliker förblir trogna mot det som de har fått lära sig i katekesen, att de förblir trogna mot Kristi ord i evangeliet och den undervisning som deras förfäder i tron har överlämnat till dem. Biskopen uppmanar oss att noggrant börja studera Kyrkans oföränderliga lära om äktenskapet och om kyskheten. Vi måste visa vilken skönhet som finns i ett liv i kyskhet, skönheten i det kristna äktenskapet och den kristna familjen, och också det stora värdet av Kristi kors, värdet av offer och lidande för Kristi skull. Vi måste lära känna de många helgon och andra kristna förebilder som med hjälp av Guds nåd kunde leva ett lyckligt liv i kyskhet, i ett kristet äktenskap, i familjen, trots att de led av samma frestelser och mötte samma fientlighet och hånfullhet från den hedniska världen som vi gör.

Biskop Schneider avslutar med att citera den store kyrkofadern S:t Augustinus (354-430). Under den dåvarande kyrkliga krisen och med tanke på vissa dåvarande biskopars moraliska och läromässiga brister försökte S:t Augustinus alltid inpränta i de kristtrogna att: hur vi biskopar än må vara så är ni i säkerhet om ni har Gud som er Fader och Hans Kyrka som er Moder.