Familjen, staten och nationen

Den katolska socialetiken lär oss att familjen, som uppkommer ur äktenskapet, är den första naturliga gemenskapen mellan människor, det första naturliga samhället. Familjens grundläggande syfte är att ta emot de barn som Gud vill skänka den och ge barnen omsorg, uppfostran och utbildning. Men det lilla samhälle som familjen utgör kan inte av egen kraft tillgodose sina medlemmars samtliga kroppsliga och själsliga behov. Familjen behöver få hjälp av andra människor, av andra gemenskaper. Man kan till exempel tänka på olika yrkesgrupper som hantverkare, läkare och lärare men också på olika organisationer och associationer med exempelvis sociala, kulturella eller religiösa ändamål. Därtill kommer att familjen inte skulle kunna leva i fred tillsammans med andra familjer och inte heller kunna avvärja och bestraffa brott mot rättvisan om de olika familjerna inte var sammanbundna med ett fast socialt band. Det är därför nödvändigt för familjen att förena sig med andra familjer till ett civilt samhälle, till en stat. Vi använder här termen civilt samhälle i dess egentliga betydelse som en beteckning på det naturliga, världsliga samhället i motsats till det övernaturliga, kyrkliga samhället i vilket man blir medlem genom dopet.

Allt detta innebär att själva det civila samhället och dess uppbyggnad, inklusive den politiska makten, kan härledas ur den mänskliga naturen och dess olika behov. Gud har givit människan en social natur. Han har givit henne en naturlig inriktning mot ett socialt liv, mot ett liv i ett samhälle. Människan och familjen är av naturen och i enlighet med den naturliga lagen inrättade för att förenas med andra i ett civilt samhälle för att där gemensamt kunna verka för det allmänna bästa. Inget samhälle kan fungera utan en ledningsmakt vilket betyder att även den politiska makten har sitt ursprung i den naturliga lagen, i Gud. De styrande i staten kommer en dag att få avlägga räkenskap inför Gud för hur de har utövat sin makt, eftersom denna makt ytterst härrör från Honom. De styrande är alltid, även i en icke-katolsk stat, skyldiga att respektera den naturliga lagen i sitt beslutsfattande.

Det civila samhället, staten, utgörs alltså av många familjer som på grund av specifika historiska omständigheter har förenats till en egen politisk enhet, en enhet som är inriktad mot det allmänna bästa. Det civila samhällets uppgift är att vaka över och främja det jordiska goda och se till så att medborgarna kan ”leva ett lugnt och fridfullt liv, på allt sätt fromt och ärbart” (1 Tim. 2:2). Staten ska bistå familjerna och andra gemenskaper i deras olika verksamheter så att allt samverkar harmoniskt mot det allmänna bästa. Staten ska också ta hand om sådant som andra inte klarar av på egen hand, men får aldrig gå in och orättmätigt överta uppgifter som egentligen ankommer på familjen eller andra gemenskaper. Det är också viktigt att notera att uttrycket det allmänna bästa aldrig enbart avser samhällets materiella välfärd utan syftar på medborgarnas harmoniska utveckling och deras fysiska, intellektuella och moraliska fullkomning. Det är som ett medel till denna fullkomning som Skaparen har inrättat det civila samhället. På så sätt bidrar det civila samhället också till att medborgarna kan uppnå sitt övernaturliga mål, den eviga frälsningen.

En annan naturlig gemenskap mellan människor utgörs av nationen, ett begrepp som alltså inte bör sammanblandas med staten. Det statliga medborgarskapet tillkommer de människor som är politiskt förenade under en och samma stat. Begreppen nation och nationalitet däremot syftar på en grupp av människor som på grund av ett gemensamt ursprung skiljer sig från andra grupper i mer eller mindre stor utsträckning när det gäller sådant som utseende, karaktärsegenskaper, sedvänjor och bruk, det vardagliga sättet att bete sig och andra kännetecken. Det vanligaste är att medlemmarna i en nation bor tillsammans på ett gemensamt geografiskt område och har ett särskilt nationalspråk.

Enligt den moderna s.k. nationalitetsprincipen bör varje nation också utgöra en egen stat. Men denna princip saknar stöd i den naturliga lagen och strider mot det allmänna bästa. Det finns och har funnits många legitima stater som inte har upprättats på nationalitetens grund. En tillämpning av nationalitetsprincipen riskerar i stället att störa och bryta sönder den befintliga politiska och sociala ordningen. Detta beror på att nationaliteten i sig är något relativt vagt och obestämt. Om nationaliteten skulle proklameras som det fundament som konstituerar en stat skulle detta resultera i ständiga oroligheter, till och med i krig och revolutioner, allt eftersom nationaliteten bestämdes på olika sätt och med olika geografisk utbredning. Därför existerar det inte heller någon rätt för en nation att fritt bestämma vilken stat den ska tillhöra.

Dock finns det stater som historiskt sett har uppkommit från familjer som har just ett gemensamt ursprung så att staten och nationen här kan anses sammanfalla. Sådana stater är förstås helt legitima. Man kan säga att nationaliteten i dessa fall har utgjort en sorts inriktning mot konstituerandet av staten, men det är inte samma sak som att hävda att det är nationen som utgör statens konstituerande orsak.

Däremot är det viktigt att komma ihåg att nationen har en egen, självständig rätt att finnas till som sådan inom den stat med vilken den är förenad. Detta beror på att nationen är något gott och värdefullt som också föregår statens existens. Nationen är det hemland där alla mänskliga aktiviteter hos en viss folkgrupp finner sitt särskilda rum i världen, där människan kan känna sig hemmastadd i en välbekant omgivning skapad genom historien. Nationen uppkommer från det gemensamma ursprunget och är därför något som förenar människor redan innan de kommer samman i en stat. Staten är inte till för att beröva människan något som är gott, utan för att bevara och vårda det goda. Nationen har också en rätt att behålla sitt språk och sina särskilda sedvänjor. Ofta är nämligen nationens existens så nära förbunden med språket och sedvänjorna att om dessa försvinner så kommer också själva nationen att förgås. I en stat som utgörs av flera nationer blir det statens uppgift att inrätta sunda institutioner och lagar så att alla nationer i fred och med förenade krafter kan bidra till det allmänna bästa. Staten ska också se till så att inte någon nation på ett skadligt sätt missbrukar sin nationalitet i relationerna med andra nationer.

På grund av dagens dominerande liberala och individualistiska ideologi håller många på att glömma bort att det civila samhället egentligen är och bör vara uppbyggt på grundval av olika naturliga gemenskaper i vilka människor tillsammans kan arbeta för det allmänna bästa. Vi är på väg att glömma bort att det är familjegemenskapen, inte individen, som utgör det civila samhällets första och grundläggande beståndsdel. Vi är på väg att glömma bort betydelsen av att samverka med andra i olika organisationer och associationer liksom vi är på väg att glömma bort betydelsen av vår tillhörighet till en nation. Kanske tycker många att denna glömska i själva verket är något bra, något som kommer att främja den falska frihet och jämlikhet som liberalismen eftersträvar. Men det faktiska resultatet kommer inte att bli något gott utan ett mardrömsliknande scenario med å ena sidan en anonym massa bestående av isolerade, identitets- och rotlösa individer och å andra sidan en maktlysten, allomfattande och godtycklig statsmakt.