Den kvinnliga naturens andra beståndsdel: Sponsa

Ett sätt för en kvinna att bättre kunna förstå sin natur och kallelse är att utforska de tre separata men kompletterande beståndsdelar som hennes natur består av: kvinnan som virgo, jungfru, kvinnan som sponsa, brud och kvinnan som mater, mor. Kvinnan som virgo, jungfru, är kvinnan betraktad utifrån hennes innersta väsen, vilket vi har skrivit utförligare om i en tidigare post. Man kan säga att kvinnan som jungfru utgör själva grundvalen för hela hennes uppdrag och kallelse. Kvinnan som sponsa, brud, framträder sedan när hon har utvecklat sina fysiska och mentala krafter så att hon kan hänge sig helt och ge sitt definitiva ja-svar till den som hon älskar, i äktenskapet eller, som den totala gåvan av sig själv, till Kristus.

Även här vill vi börja med att utgå från kvinnors faktiska erfarenheter och känslor. Vi kan då lägga märke till att även en ung flicka ofta drömmer om sin framtid. Den unga flickan älskar vår kulturs traditionella berättelser om prinsessan som blir räddad av prinsen och sedan gifter sig med honom, om riddaren som slåss för sin dam och vinner segern. Flickans drömmar kan visserligen ta sig ytliga uttryck, som t.ex. en önskan om att klä sig i rosa prinsessklänning, men de härstammar från något djupt och värdefullt i henne, från en första aning om hennes natur som brud, en första längtan efter att få bli någons älskade, någons livsledsagarinna. En annan erfarenhet vi kan lägga märke till är att för en flicka tar ofta familjelivet och den känsla av trygghet som hon upplever i sin familj större plats i hennes liv och är av större betydelse än vad det är för en pojke.

När den unga flickan växer upp börjar så småningom hennes drömmar att omvandlas till en ung kvinnas konkreta kärlek till en konkret ung man. I kvinnans hjärta tar då hennes kärlek formen av en vilja att finnas till för mannen, att skapa ett vackert hem åt honom, att kunna bjuda honom på en god måltid, att göra sig själv så vacker som hon kan för honom. Och när han är i närheten längtar hon efter att få luta sig mot honom och känna sig beskyddad och trygg.

För en man är det en del av hans natur att ha förmågan att begära en kvinna. Han gör detta genom att för kvinnan avslöja och manifestera vem han är. Han lägger så att säga sina personliga talanger och kvaliteter vid kvinnans fötter och uttrycker därigenom sitt begär. Mannen närmar sig alltså kvinnan genom att begära henne, medan kvinnan i stället är inriktad på att bli begärd och ”ägd” av den som hon älskar. Hon hoppas att han ska se henne, ge henne uppmärksamhet, beundra hennes skönhet, att hon ska bli hans brud.

Liknande erfarenheter och känslor visar sig också fast på ett andligt sätt i en kvinnas religiösa liv. Vi har tidigare skrivit om kvinnans önskan att under den heliga Mässan med hela sin själ vara Kristi andliga brud. Hennes hjärta, hennes själs krafter och alla hennes känslor samlas ihop och riktas enbart mot Honom. Hon vill dölja sig själv från alla skapade varelser för att i stället kunna öppna sig helt mot Honom och så få ta emot Hans ljus och Hans nåd. En kvinna kan också ha en särskild önskan, en särskild kallelse, att viga sin kropp och sin själ helt och hållet och för all framtid till Kristus som ordenssyster (läs gärna mer om det här). Med hjälp av Guds nåd kan hon därigenom helt överlämna sig själv till att tjäna Honom och kan till en viss grad, fastän hon är kvar på jorden, i förväg få del av den himmelska verkligheten.

Unga män uppfattar ofta Kristus primärt som Konungen, som Härföraren för den kristna armén. För en ung kvinna däremot är Kristus framför allt den älskade vännen, brudgummen. Hon blir djupt gripen av den kärlek som Han visar de kvinnor Han möter i evangelierna, av den kärlek som strålar fram ur Hans ögon, från Hans hjärta. Hon skulle själv som dessa kvinnor vilja sitta vid Hans fötter, tjäna Honom med praktiska ting, lindra smärtan vid Hans lidande.

Denna längtan efter att kunna hänge sig helt åt någon visar på kvinnans natur som sponsa, som brud, och överensstämmer också med det som sägs om kvinnan i Bibelns skapelseberättelse. Där skildras hur Gud har givit kvinnan en natur som är inriktad mot någon som hon kan vara en hjälpare för, en ledsagarinna till (detta beskrivs närmare i posten Kvinnan som hjälpare). Det är just genom att vara en hjälpare som kvinnan konkret kan aktualisera, förverkliga, sin kraft att älska, sin skapande hängivenhet, sin natur som brud. För den som älskar är det absolut nödvändigt att hjälpa, att uppoffra sig själv, att tjäna. Den kvinna som älskar vill göra något för sin älskade, men inte bara i form av aktiva handlingar utan också genom att finnas där för honom, lyssna på honom, visa hur mycket hon uppskattar och respekterar honom. Inte ens kvinnans charm och skönhet är i första hand till för hennes egen skull utan för att glädja hennes älskade. Och om själviska eller fåfänga tankar skulle uppkomma hos henne så känner hon innerst inne att dessa står i motsats till hennes verkliga, inneboende natur som brud.

I dagens samhälle förknippas ofta begreppen självuppoffring och tjänande med en förnedrande och svåruthärdlig börda. Men för den som älskar, för kvinnan som sponsa, handlar det i stället om en glädje och en djup lycka. Det är genom kvinnans konkreta dagliga offer och tjänster för den älskades skull som hennes kärlek kan uttrycka sig och bli synlig. Däremot har en kvinna inget behov av att visa upp sig själv och sin förmåga för världen. En brud döljer sin skönhet under en slöja och på samma sätt är kvinnan glad över att få verka i det fördolda, men med ett arbete som hon vet är av oskattbar betydelse. För även om det skulle vara hennes man som i egenskap av byggmästare får den största uppmärksamheten för brudparets nybyggda hus, så vet bruden att utan hennes omsorg och kärlek skulle huset aldrig kunna bli något annat än en byggnadskonstruktion, det skulle aldrig kunna förvandlas till ett verkligt hem och få en mening och ett syfte för henne själv och för den som hon har kär.