Skillnaden mellan naturliga och mänskliga rättigheter

I kraft av själva det faktum att Gud har givit människan en mänsklig natur har Han också tillerkänt henne vissa särskilda maktbefogenheter eller rättigheter. Människans natur är utformad på det sätt som uttrycker Guds intentioner med henne. Gud har nedlagt olika naturliga inriktningar i människan för att visa henne vari hennes materiella och andliga goda består. Människans uppgift är att genom sitt förnuft och sin vilja känna igen vad som är gott och sträva efter att nå fram till det. Men för att människan ska kunna uppfylla sin kallelse till det goda måste hon också ha rättigheten, den moraliska maktbefogenheten, att handla på det sätt som krävs för att nå detta mål. Därför har Gud givit henne makten över de ting som särskilt hör till hennes natur (det här förklaras utförligare i posten Vad är en naturlig rättighet?). Det är den naturliga lagen som hjälper oss att avgöra vilka rättigheter som hör till människan.

Den största och viktigaste av människans naturliga rättigheter är hennes rätt att tillbedja och vörda sin Skapare, den treenige Guden. Människan har också en naturlig rätt att bevara sin egen existens, hon har en naturlig rätt till liv, både när det gäller hennes eget liv och hennes barns liv. Människan har en naturlig rätt att gifta sig och bilda familj (men också en rätt att avstå från att gifta sig och i stället leva i fullkomlig kyskhet t.ex. som präst eller ordenssyster). Utifrån dessa grundläggande rättigheter följer sedan bl.a. rätten att skaffa sig det som krävs för att leva, rätten till egendom och rätten att bestämma över sina barns uppfostran och utbildning.

Moses tar emot de tio budorden

Det är alltså Gud som har givit människan hennes naturliga rättigheter. De liberala s.k. mänskliga rättigheterna däremot härrör från en helt annan upphovsman, något som redan ett ytligt studium av dessa ”rättigheter” tydligt utvisar. Om de naturliga rättigheterna handlar om en rätt att göra det goda, så handlar de mänskliga rättigheterna snarare om en påstådd rätt att göra det onda. Enligt de mänskliga rättigheterna skulle människan ha en rätt att bryta mot Gud lag, både mot den naturliga oskrivna lagen och mot de tio budord som Gud själv har nedtecknat som en grundläggande morallag för alla människor i alla tider (se gärna katekesen under avsnitt II. Budorden).

I det första budordet säger Gud till människan att: Du skall inga andra gudar hava jämte mig. Den liberala religionsfriheten däremot hävdar raka motsatsen, dvs. att människan har en rättighet att dyrka och tjäna vilka falska gudar, avgudar och demoner som helst, även i det offentliga rummet. Katolska kyrkan har alltid lärt att det inte är tillåtet att tvinga någon att acceptera den kristna tron. Men principen att ingen människa kan tvingas att tillbedja och ära den sanne Guden är något helt annat än att proklamera dyrkandet av falska gudar som en mänsklig rättighet.

Det andra budordet lyder: Du skall icke missbruka Herrens, din Guds, namn, dvs. man ska inte tala eller frivilligt tänka illa om Gud. Men en viktig del av den liberala yttrandefriheten och pressfriheten anses just vara en rättighet att häda och smäda Gud. Det har vi senast kunnat konstatera under de massiva manifestationer som har hållits i yttrandefrihetens och pressfrihetens namn till stöd för en fransk tidning som bland annat har publicerat en teckning av den Heliga Treenigheten av det mest obscena slag som en pervers hjärna har förmågan att tänka ut. (En helt annan sak är förstås att demonstrera för den franska statens skyldighet att upprätthålla lag och ordning så att ingen fransman i framtiden ska behöva bli massakrerad av muslimska terrorister.)

Det femte budord som Gud har givit oss är just budet: Du skall icke dräpa. Inte heller detta bud respekteras dock av de liberaler som förespråkar s.k. mänskliga rättigheter. Tvärtom hävdar de bestämt att människan har en rättighet att dräpa, vanligen uttryckt som en ”rätt att bestämma över sitt eget liv” (eutanasi) och en ”rätt för kvinnan att bestämma över sin egen kropp” (abort).

Det sista exempel vi vill ta upp är det sjätte budordet varigenom Gud har stadgat att: Du skall icke bedriva okyskhet. Även på det här området anses de liberala rättigheterna innebära en rätt att bryta mot Guds bud på alla upptänkliga vis. Skilsmässa betraktas som en självklar rättighet liksom möjligheten att leva tillsammans i en utomäktenskaplig sexuell relation. Tillgång till preventivmedel har förklarats vara en mänsklig rättighet. Personer som ägnar sig åt homosexuella handlingar anses ha rättigheten att likställas med en man och en kvinna bl.a. när det gäller möjligheten att gifta sig.

Vi kan alltså se hur den naturliga rättigheten att tillbedja och vörda Gud av liberalismen har förvandlats till en påstådd rätt att dyrka avgudar och att häda och smäda Gud. Den naturliga rätten till liv har förvandlats till en rätt att döda både sig själv och sina barn. Den naturliga rätten att gifta sig och bilda familj har förvandlats till en rätt att använda sin sexualitet på ett sätt som förstör och vanhelgar äktenskapet och som förhindrar barn från att bli till.

Många människor har blivit förledda till att acceptera de liberala ”rättigheterna” på grund av argument som går ut på att staten måste vara neutral i förhållande till det sanna och det falska, till det goda och det onda. Man menar att det i annat fall skulle föreligga ett sorts orättvist gynnande av den ena sidan. Liberaler förespråkar gärna en sådan neutralitet eftersom de vet att det alltid är lättare att sprida villfarelser än att sprida sanningen. De vet att den som propagerar för det onda har lättare att få gehör än den som förespråkar det goda. Det är lättare att i enlighet med liberalismen (och falska religioner) säga till en man att han får ha flera fruar (endera samtidigt eller seriellt efter skilsmässa) än att som Katolska kyrkan säga att han bara får ha en fru för hela livet. Eftersom människan på grund av arvsyndens följder ofta upplever det goda som något besvärligt och det onda som något enkelt och lockande behöver hon få stöd av samhället och lagarna för att klara av att göra det som är gott. Det sista hon behöver är att få höra att det är något positivt, en mänsklig rättighet, att göra det onda, att bryta mot Guds bud.

Som vi skrev inledningsvis är en rättighet en moralisk maktbefogenhet. Påven Leo XIII har i encyklikan Libertas påpekat att det skulle vara absurt att tro att en sådan moralisk maktbefogenhet, utan någon distinktion eller åtskillnad, kan gälla både för sanningen och för lögnen, både för det goda och för det onda. Men detta är just vad de liberala s.k. mänskliga rättigheterna påstår.