Den kvinnliga naturens tredje beståndsdel: Mater

I vår lilla trilogi om kvinnans natur och kallelse har vi nu kommit fram till den sista delen, kvinnan som mater, mor. I den första delen talade vi om kvinnan som virgo, jungfru, om det som utgör kvinnans innersta väsen, hennes hjärta och inre skatter, hennes livskraft. I den andra delen talade vi om kvinnan som sponsa, brud, om när kvinnan har utvecklat sina fysiska och mentala krafter så att hon kan hänge sig helt till den som hon älskar.

Men både i kvinnans innersta väsen som jungfru och i hennes hängivenhet som brud finns en inriktning mot den tredje beståndsdelen i hennes natur, mot hennes förmåga att ge liv, fysiskt och andligt, och att ha omsorg om det nya livet. Kvinnans jungfruliga natur, skönheten och harmonin hos hennes själ och hennes kropp, har en kallelse att bära frukt. På samma sätt är hennes tillvaro som brud inte det yttersta goda i hennes jordiska liv utan den har också en kallelse till fruktsamhet. Det är i denna fruktsamhet som kvinnan aktualiserar, förverkligar, sin natur som mater, som mor, och också finner sitt mål, sin fullkomning, sin helighet.

Själva strukturen hos en kvinnas kropp liksom hennes specifika fysiologiska och psykologiska natur visar att kvinnan är utformad för att kunna bli mor och ge sina barn omvårdnad och leda deras känslomässiga, språkliga och psykologiska utveckling (vi har skrivit mer om det här). Men kvinnan är också kallad till ett andligt moderskap. En mor har inte enbart hand om barnens kroppsliga välfärd och om utvecklingen av deras naturliga färdigheter. Hon har också omsorg om barnens övernaturliga eller andliga liv. Att väcka, utveckla och skydda barnens andliga liv är ännu svårare och ännu mera krävande än att ha hand om deras fysiska och naturliga liv. Därför måste det också finnas kvinnor som helt kan inrikta sig på det andliga moderskapet, endera på ett direkt sätt som ordenssyster i en orden som aktivt verkar i världen eller också på ett mera indirekt sätt genom ett liv i bön och uppoffring i ett kontemplativt kloster.

Men även den kvinna som av någon anledning inte har kunnat få egna barn, och som inte heller har fått en särskild ordens- eller klosterkallelse, förverkligar sin natur som mor när hon på olika sätt ger näring åt, tar hand om och försvarar livet. Hon kan göra det inom skolväsendet, sjukvården, äldreomsorgen, genom någon form av socialt arbete eller publicistisk verksamhet, ja, överallt där hon kan förmedla liv till en värld som idag behöver det mera än någonsin. Också genom böner och uppoffringar, för medmänniskornas själar, för prästerna och för kallelser till prästämbetet, kan varje kvinna utöva sitt andliga moderskap.

Kvinnans inriktning mot moderskap framträder redan hos den unga flickan som älskar att bära runt på sina yngre syskon, att ”leka skola” med dem, att vara som en mor för dem. Men förutom sådana uppenbara tecken på en inriktning mot moderskap finns det några mer allmänna förmågor eller styrkor som Gud har givit särskilt till kvinnan och som visar på hennes natur som mater, som mor.

Den första förmågan vi kan lägga märke till är kvinnans känsla för de små detaljernas betydelse, för betydelsen av de vardagliga tingen. Uppfostran av barn äger rum just i dessa vardagliga ting, i små men viktiga detaljer som inte kan förbises eller försummas utan att omvårdnaden av barnen blir lidande. För kvinnan som mor är det därför angeläget att ordna med allt det som krävs för att kunna skapa ett trivsamt hem och samla familjen till gemensamma måltider, att tänka på alla de tusen små vardagliga saker som är nödvändiga för barns välbefinnande och utveckling.

Gud har också givit kvinnan en särskild, underbar förmåga att vara en källa till ro och frid, att vara den som är trygg och beständig i en orolig värld. Hur ofta händer det inte att ett barn kommer springande hem till sin mor, uppskrämt och gråtande, och sedan behövs det bara några minuter i moderns famn för att barnet åter ska bli fridfullt och lugnt. Genom själva sin natur motsätter sig kvinnan omvärldens larm och tumult. Behov av ständig förändring är något som inte finns i den kvinnliga naturen. I vår tid, som nästan helt har förlorat känslan för de eviga och oföränderliga tingen, är kvinnans förmåga att bevara dem och föra dem vidare av oskattbar betydelse. Kvinnan som mor bär det som är dyrbart inom sig och vill inte riskera att förlora det genom att själv börja jaga runt i världen.

Den sista men kanske allra mest värdefulla förmåga vi kan lägga märke till hos kvinnan som mor är hennes vägran att fly från det lidande, den smärta, som allt moderskap alltid medför. Hon har styrkan att stanna kvar under Kristi kors och dela Hans plågor ända till slutet. Det är genom att uthärda lidande och smärta för deras skull som hon älskar som kvinnan kan ge liv och bli mor, både fysiskt och andligt. Hon kan göra det eftersom hon har en säker förtröstan om att hennes lidande aldrig kommer att vara förgäves, utan kommer att bära frukt för evigheten.

Idag blir en kvinna ofta tillsagd att göra om sin natur på alla de här tre områdena. Att ha omsorg om små, vardagliga ting betraktas som något oviktigt som bara tar tid och energi från den påstått viktigare karriären utanför hemmet. Den naturliga kvinnliga kärleken till det fridfulla och oföränderliga uppfattas som en brist på ambition och ett hinder för framgång. Kvinnans förmåga att uthärda lidande har blivit något obegripligt och meningslöst, något som snarast fördöms som resultatet av ett patriarkalt förtryck som hon borde göra uppror mot.

Men kvinnan som mater har förstått att dessa tre kvinnliga förmågor i själva verket är avgörande för om nytt liv ska kunna bli till, födas, få näring och växa. Hon vet att det är hennes vardagliga verksamhet och närvaro i hemmet som gör att barnen där kan finna ljus och värme. Hon vet att inget verkligt moderskap kan finnas utan moderns förmåga att lida för dem som hon älskar. Hon vet också att om hennes man misslyckas med att uppfylla sina plikter så är det mycket illa, men allt är ändå inte helt förlorat. Men om hon själv förnekar sin natur som mater så kommer det att krävas ett mirakel för att inte hela familjen ska falla sönder. Och om familjerna i ett samhälle faller sönder så kommer också hela samhället att göra det.

Till sist vill vi också säga några ord om den åldrande kvinnan. Ur det naturliga och fysiska perspektivet hör det jungfruliga tillståndet till kvinnans barndom och ungdom, brudaspekten kommer starkast till uttryck hos den yngre vuxna kvinnan medan den äldre vuxna kvinnan aktivt förverkligar sin natur som mor. Men när kvinnan blir gammal märker hon ofta att de tre olika beståndsdelarna i hennes natur gradvis börjar smälta samman. Hon börjar känna en diskret längtan efter att återuppta ett jungfruligt levnadssätt, för att kunna ge sig själv helt till Kristus och få en djup andlig brudrelation till Honom. Mellan åldrande makar som har levt ett kristet liv övergår också ofta den äktenskapliga kärleken till det jungfruliga idealet, till en andlig förening där båda makarna tillsammans kan vara helt inriktade mot Kristus.

Denna andliga längtan hos den åldrande kvinnan pekar framåt mot det fullständiga aktualiserandet, förverkligandet, av den kvinnliga naturens tre beståndsdelar som kommer att äga rum i evigheten. Där kommer kvinnans natur som virgo, jungfru, att helt och hållet ha uppnått sin sanna renhet och skönhet och harmoni. Som sponsa, brud, kommer hennes själ att vara fullkomligt förenad med sin gudomlige brudgum, med Kristus, och i och genom Honom också med de människor som hon älskar. Som mater, mor, kommer hon att få njuta de eviga frukterna av det moderskap som hon har utövat på jorden. Så kan en kvinnas dagliga strävan att aktualisera sin natur som virgo, sponsa och mater också för var dag bli nya steg på vägen till helighet, på vägen till den eviga lyckan i himmelen hos Gud.