Islams försök att erövra Europa

Syftet med Philotheabloggen är (som framgår av sidan Om bloggen) att beskriva konsekvenserna av dagens liberala och feministiska villfarelser och framför allt att försöka återupptäcka den traditionella, katolska moralläran och filosofin. Först när vi har återupptäckt den goda ordning som Gud har inrättat för människan och för samhället är det möjligt att börja leva på ett gott och lyckligt sätt och samtidigt börja bygga upp ett gott samhälle igen. Men en grundläggande förutsättning för allt detta är förstås att vi även i framtiden får behålla våra liv och vår frihet att göra det goda, något som vi i Västvärlden länge har tagit för givet men som inte alltid har varit en självklarhet.

Vid flera tillfällen i historien har hela den europeiska världsdelen varit nära att läggas i slaveri under muslimska erövrare, ett öde som Mellanöstern och Nordafrika tidigt drabbades av. Under århundradet från Muhammeds död år 632 till slaget vid Poitiers år 732, då muslimerna stoppades av den frankiske ledaren Karl Martell, erövrade islam större delen av den civiliserade, kristna världen. I kronologisk ordning innefattar de erövrade områdena Syrien, Palestina, Armenien, Egypten, övriga Nordafrika och Spanien. År 1453 föll även Konstantinopel och därmed det kristna Bysantinska riket.

Det ottomanska angreppet mot Wien år 1683

Spanjorerna tvingades i århundraden leva i ett nästan permanent tillstånd av inbördeskrig innan de slutligen lyckades besegra muslimerna år 1492. Men under 1500-talet hotades Europa återigen av muslimska erövringsförsök och först år 1571 lyckades en koalition av katolska sjöfartsnationer besegra den ottomanska flottan under slaget vid Lepanto i Korintiska viken i Grekland. Under 1600-talet gjorde muslimerna nya försök att lägga under sig Europa, men besegrades år 1683 av den polske kungen Johan Sobieski och hans katolska trupper vid Wien och drevs sedan ut ur Österrike och Ungern. Efter första världskriget föll det ottomanska riket slutligen samman, men hade strax dessförinnan hunnit med att mörda uppemot en och en halv miljon civila kristna armenier.

Som vi sett har islams försök att lägga under sig den kristna världen pågått under många århundraden. Det s.k. jihad, plikten att bedriva erövringskrig i den islamske guden Allahs namn, begränsar sig alltså inte till några tomma ord i Koranen utan utgör en brutal historisk verklighet. Dock påbjuder inte islam, men förbjuder inte heller, förföljelse av kristna. En kristen kan därför tillåtas existera som undersåte, s.k. dhimmi, i ett muslimskt samhälle så länge som han uppfyller vissa villkor. Detta system har sitt ursprung från tiden för de första muslimska erövringarna, då de besegrade kristna kunde slippa bli dödade eller sålda som slavar om de lovade att följa vissa särskilda bestämmelser som bevis på att de accepterade islams politiska och andliga herravälde över deras land. Innehållet i dhimmi-reglerna är helt upp till den regerande härskarens godtycke, men innefattar vanligen erläggandet av ett slags ”beskyddarpengar” till härskaren. Så länge som en dhimmi betalar det som han avkrävs och följer de övriga regler som stipuleras för honom får han leva, men om han misslyckas med att betala eller bryter mot någon annan regel måste han bli slav, konvertera till islam eller dö. Den s.k. Islamiska staten, IS, i Irak och Syrien har nyligen återinfört ett dhimmi-system med ekonomiska krav som är omöjliga att efterkomma för de kristna.

I ett samhälle som domineras av islam är de kristna alltså helt utlämnade åt den aktuella regimens gottfinnande och deras ställning kan förändras när som helst, vilket också historien visar. Islam har som syfte att utrota alla andra religioner och därför är det alltid bara en tidsfråga innan en ny generation muslimer kommer att försöka till fullo leva ut den islamska läran. På grund av islams inneboende drift att härska är det inte heller i ett samhälle med en mindre grad av islamsk påverkan möjligt att uppnå en varaktig fred och stabilitet. Om ett samhälle vill hålla sig fritt från islamsk dominans måste det därför ha som mål att helt och hållet utplåna allt islamskt inflytande.

Eftersom islam under en period har varit försvagat inbillar sig många människor i väst att det endast är ett fåtal muslimska extremister som kan utgöra ett hot, men att själva religionen däremot är något gott och berömvärt. Men idag har islam återigen börjat växa i styrka. De kristna har utplånats från stora delar av Irak och Syrien, och i Europa ökar de muslimska folkgrupperna snabbt. Det är därför idag viktigare och mer brådskande än någonsin att återigen börja se verkligheten som den egentligen är när det gäller islam.

Sedan de som numera kallar sig Islamiska staten i juni 2014 hade intagit den irakiska staden Mosul och stadens kristna befolkning hade tvingats fly sände den kaldeisk-katolske ärkebiskopen av Mosul, Amel Nona, ut en varning till oss i Europa att också vi är i fara. Ärkebiskopen vädjade till oss att försöka förstå att de liberala och demokratiska principerna är värdelösa i Mellanöstern. Han sade att vi måste tänka om angående verkligheten där eftersom vi i våra egna länder håller på att ta emot ett ständigt växande antal muslimer. Om vi inte snarast börjar förstå vad islam innebär kommer vi enligt ärkebiskopen själva att falla offer för den fiende som vi har tagit emot i vårt hem (Corriere della Sera, 10 augusti 2014).

Västs svar på IS behandling av de kristna har som bekant i princip endast bestått av några allmänna, meningslösa ”fördömanden” och sedan har alltihop mer eller mindre fallit i glömska. Denna bristande reaktion sänder ett budskap till den muslimska världen att väst är försvagat och inte bryr sig om de kristna och inte kommer att göra något för att försvara dem. IS framgångar i Irak och Syrien utgör för en renlärig muslim ett tecken på att Allah nu aktivt hjälper dem i deras jihad och att de därför borde fortsätta sin kampanj ännu mera aggressivt och mot ännu större mål. I enlighet härmed har också IS offentliggjort sin yttersta målsättning: ”vi kommer att erövra ert Rom, krossa era krucifix och göra era kvinnor till slavar”.

Av det kristna kärleksbudskapet följer att en kristen är skyldig att älska även sina fiender. Gud har sänt sitt ljus in i denna världens mörker och Han vill att alla människor ska få del av ljuset. Den islamska religionen är utformad för att så mycket som möjligt stänga ute och blockera detta ljus, men ändå finns det många muslimer som längtar efter det. Kristna har därför en plikt att bedja och göra uppoffringar (som t.ex. att fasta) för muslimernas själar och försöka hjälpa dem att ta emot sanningens ljus.

Men när muslimer utlyser jihad har de kristna också en plikt att stå upp och slåss mot dem, inte endast andligt utan också med fysiskt våld och andra nödvändiga åtgärder, för den kristna tron och för sina egna och sina familjers liv. Vi måste komma ihåg att det var de katolska nationer som stod upp mot islam som slutligen, efter en lång och hård kamp, kunde befria och återta sina hemländer. Så länge som det en gång kristna Europa är försvagat av liberalismens härjningar finns det tyvärr små utsikter att vi ska lyckas i en sådan strid eller ens i tid inse faran. För att återigen få kraften att besegra islam måste Europa därför återvända till den kristna tron och återinsätta Kristus som konung över nationerna. (Se gärna också posten Rosenkransen – de kristnas hjälp i striden).