Om att ångra barn och om syftet med att få barn

Under senare tid har Svenska Dagbladet haft en artikelserie med rubriken Ångra föräldraskapet. Några av de medverkande har varit ensamstående mödrar och berättar om vilka påfrestningar det har inneburit att ensam uppfostra barn (16 sept. 2015). Att en kvinna tycker det är mycket svårt att vara ensamstående mor är förstås inte något underligt. Enligt den naturliga ordningen har det aldrig varit meningen att kvinnan ska vara utlämnad åt att ensam, utan hjälp av barnets far, ta hand om sina barn. Det oupplösliga äktenskapet, med dess enhet och trohet mellan makarna, är instiftat bland annat just för att tillförsäkra kvinnan det stöd från en man som hon behöver som mor (vi har skrivit närmare om äktenskapets innebörd här).

Det som är underligt är i stället att ingen av dessa ensamstående mödrar själv nämner att hon har saknat stödet från en man, från barnens far. En av kvinnorna funderar i stället kring en teori om att vi ”lever i ett samhälle som exkluderar kvinnor som är mammor” och tror att det kan vara detta som är orsaken till ”hur ensamt det är att vara förälder. Att ångern är kopplad till en sorg över samhället och exkluderingen”. Inget tyder på annat än att denna kvinna verkligen är uppriktig och ärlig i sina funderingar. Vi kan därför inte låta bli att ställa oss frågan om den feministiska indoktrineringen av kvinnor nu gått så långt att den har utraderat själva föreställningen om att kvinnan som mor faktiskt behöver en man? Kan en kvinna inte ens längre komma på tanken att den ensamstående moderns ensamhet och överansträngning har att göra med frånvaron i familjen av en make och en far, inte med ett ”exkluderande samhälle”?

Men det som vi framför allt ville ta upp med anledning av artikelserien är den uppfattning om själva syftet med föräldraskapet som artiklarna ger uttryck för. Rubriken på den första artikeln (14 sept. 2015) lyder ”Att bli mamma har inte tillfört mig något” och ger en ganska bra beskrivning av innehållet. I den andra artikeln (16 sept. 2015) uttalar sig en mor till tre barn. Hon säger att barnen har lyckats bra i livet men att hon ändå ångrar att hon ”skaffade” barn. Hon fortsätter: ”Det finns inte en chans att mina barn någon gång kommer kunna ge tillbaka till mig vad jag har gett dem. Ska jag vara lycklig och tacksam för att mina barn älskar mig? Sorry, men det räcker inte. Med facit i hand hade jag aldrig skaffat barn.” I den tredje artikeln (12 okt. 2015) intervjuas en far till två barn. Han verkar ha trott att barnen skulle ge honom en ny syn på världen men konstaterar att han fortfarande är samma person. Han är skild och har endast hand om barnen varannan vecka men tycker ändå att barnen har inneburit att han inte kan ägna sig tillräckligt mycket åt sina hobbyer och intressen för att kunna utveckla tankar och mogna i funderingar. I den fjärde artikeln (13 okt. 2015) medverkar en kvinna som också berättar om sina ångerkänslor inför att ha fått barn. Hon längtar efter att få ägna sig mera åt sina konstnärliga intressen, ta på sig svårare uppdrag i jobbet och åka på intressanta resor.

Men om nu syftet med att få barn inte är att barnen ska ”tillföra” föräldrarna något, vad är det då? För att kunna svara på den frågan vill vi börja med att tala om den plan och ordning som Gud har upprättat för världen. Gud använder sig av hela naturen med alla dess lagar för att styra världen. Det är för att förverkliga Guds plan som solen går upp varje dag, som natten följer på dagen och som årstiderna följer efter varandra. Gud har ordnat allt detta för att människan ska kunna leva på jorden. Gud har också skapat djuren och växterna och givit dem åt människan att ha hand om på ett ansvarsfullt sätt för sin överlevnad och välgång. Allt har Gud inrättat till det bästa för människans kropp och för människans själ.

Gud har också ordnat det så att människan själv ska kunna hjälpa Honom i Hans styre över världen. Som mor och som far samarbetar människan med Gud för människornas överlevnad och välgång, för deras kropps och själs bästa. Människan samarbetar med Gud när det gäller den mänskliga kroppen, eftersom ett barns kropp blir till och utvecklas av en mors och en fars omsorger. Människan samarbetar också med Gud när det gäller den mänskliga själen. Det är Gud som skapar varje barns själ, men en förutsättning är att mannen och kvinnan först har kommit tillsammans i äktenskapet. Barnets far och mor samarbetar sedan också med Gud när det gäller att som uppfostrare och lärare utveckla och fullkomna barnets själ.

Man skulle därför kunna säga att det är vid ett litet barns vagga som Guds omsorg och försyn strålar fram som klarast, den underbara omsorg och försyn som Gud har i sitt styre över världen. Vid ett barns vagga tänker vi att allt i världen är inrättat just för barnets överlevnad och välgång: modern och fadern och deras kärleksfulla omvårdnad, hela naturen och dess olika nödvändiga bidrag till barnets liv. Dessutom har Gud givit sina änglar i uppgift att vaka över och hjälpa barnet. Och själv har Gud skapat barnet för himmelens härlighet.

Det är alltså samarbetet med Gud i allt detta som är moderns och faderns verkliga uppgift, som är det egentliga syftet med moderskapet och faderskapet. Men i vår avkristnade, avsjälade värld verkar det nästan som om vi i stället har börjat se på barnet som om det vore en sorts kapitalplacering som det inte är värt att satsa på om vi inte själva får en hög avkastning tillbaka. Och om vi inte tror att avkastningen blir tillräckligt bra kan vi lika gärna byta ut barnet mot en resa, en hobby, ett mer spännande arbete. Kanske är detta synsätt det allra sorgligaste tecknet på hur de liberalistiska och feministiska ideologierna har skurit av den moderna människan från Guds ursprungliga plan och ordning.