Mannens ledarskap i familjen

Heliga familjen i S:t Josefs verkstad

Ett område där vi har fått flera synpunkter och frågor från läsare är den katolska läran om mannen som ledaren i familjen. Den traditionella katolska läran är mycket tydlig på den här punkten, vilket framgår av de uttalanden från katekesen och från olika påvar som vi har gått igenom i posten Den kristna familjens hierarkiska ordning. Men idag har liberalismens och feminismens falska jämlikhets- och jämställdhetsideal lett till att ord som ledarskap och lydnad, överordning och underordning nästan helt har förlorat sin ursprungliga betydelse. Många förstår inte längre innebörden av sådana ord utan förknippar dem med despotism och slaveri, förnedring och utnyttjande. En del jämför till och med den katolska läran på det här området med det förtryck av kvinnor som förekommer inom islam.

Ett resultat av denna bristande förståelse är att vi idag inte längre kan finna särskilt många verkliga ledare. Bristen på goda förebilder gör det ännu svårare för människor, och då tänker vi särskilt på de unga som står i begrepp att gifta sig, att förstå vad ett sant ledarskap egentligen handlar om. Om vi studerar någon av dagens makthavare så märker vi ofta att det rör sig om en person som strävar efter makt för att kunna tillfredsställa sina egna begär och sin längtan efter rikedom och berömmelse. En sådan person kan därför begå vilken feg och usel handling som helst hellre än att ge upp sina förmåner och sin status i samhället.

Det första en nygift man måste bestämma sig för är därför att aldrig fatta något beslut av skäl som har att göra med hans egenintresse, med högmod eller sensualitet (som t.ex. hans bekvämlighet eller nöjen och njutningar). Mannen har inte blivit insatt som ledare över familjen för att han ska kunna tillfredsställa sina privata intressen och önskemål. Allt ledarskap är i stället instiftat för att tjäna det allmänna bästa, i detta fall familjens bästa. Därför ska mannen fatta varje beslut i familjen utifrån sin kärlek till hustrun och barnen, för hustruns och barnens bästa.

Mannen måste också bestämma sig för att aldrig abdikera från sin position som familjens ledare. Han måste bestämma sig för att alltid leva för den lilla flock som har anförtrotts honom, vilka försakelser detta än kommer att innebära och vilka svårigheter och frestelser han än kan råka ut för.

En man har en naturlig rätt och också en plikt att materiellt försörja och fysiskt beskydda sin familj, eftersom faderskapet till sin natur innebär just att försörja och beskydda. Men hans ansvar omfattar också sådant som går utöver det materiella och det fysiska. Han har i uppdrag att också se till att familjens andliga behov blir tillgodosedda och att familjen skyddas från sådant som kan skada den även ur ett moraliskt, psykologiskt och andligt perspektiv.

Innan mannen fattar ett beslut i en viktig fråga studerar han den noggrant, undersöker de faktorer som har betydelse för beslutet och försöker frigöra sig från varje förutfattad mening och varje ogrundad känsla. Han lyssnar förstås på sin hustrus råd och tar i beaktande det hon säger. Han delar sina överväganden och planer med henne. Men det är alltid mannen själv som är ansvarig för det slutliga beslutet. Det innebär att om mannen har följt sin hustrus råd eller genomfört något som hon önskar så kan han inte i efterhand anklaga henne om det skulle visa sig ha varit ett dåligt beslut. Det är alltid mannen själv som bär det fulla ansvaret för de beslut som han fattar.

När det så småningom kommer barn i familjen är det viktigt att mannen respekterar den auktoritet som hans hustru, enligt den naturliga ordningen, har över barnen i sin egenskap av mor. Om mannen utan allvarliga skäl går emot henne inför barnen kommer han indirekt att underminera också sin egen auktoritet och skada enheten och ordningen i familjen.

Det är också viktigt att mannen respekterar sin hustrus värdighet just som hustru. I en hustrus uppdrag ingår att ta hand om, ordna och organisera hemmet och att samla familjen till gemensamma måltider. Om mannen är otacksam eller till och med förlöjligar eller klagar på det goda som hans hustru gör förringar han hennes uppdrag som hustru, han förringar en värdighet som Gud själv har instiftat. Ett sådant beteende kan också skada mannens egen auktoritet eftersom det kan leda till att hustrun förlorar sitt förtroende för honom och därmed också sin önskan att göra saker för honom och låta honom leda familjen.

Men när hustrun ser att hennes man leder på ett rättrådigt och ansvarsfullt sätt kommer hon själv att känna tillit och förtröstan. Hon kommer att förstå att lydnad inte innebär att hon är utlämnad åt någons nycker eller åt någons dåliga och oresonliga humör. I stället märker hon att hon är gift med en man i ordets egentliga betydelse, med en man som stöder henne och skyddar henne. Hon kan slappna av och lita på att han kommer att uppfylla sitt ansvar som make och far. På så sätt blir hon själv fri att koncentrera sig på sitt eget ansvar och sina egna uppgifter som hustru och mor.

Mannen kan alltså genom ett gott ledarskap hjälpa sin hustru att inta den plats i familjens ordning som naturligt hör till henne. På motsvarande sätt kan också hustrun hjälpa sin man att inta den plats i familjen som hör till honom. Det gör hon bäst genom att alltid vara tydlig med vem det är som leder familjen. Hon måste vara uppmärksam på sig själv så att hon verkligen överlåter ansvaret för familjens försörjning och beskydd till mannen, vilket förstås inte utesluter att hon kan vara delaktig och komma med synpunkter och råd. Men hon måste låta bli att ”övervaka” och ”agera mamma” åt mannen och komma ihåg att det är han som har att fatta de slutliga besluten. Om hustrun inte stöder sin man i hans ledarskap finns en risk att mannen själv så småningom upphör att betrakta sig som familjens överhuvud, något som skulle ha en försvagande psykologisk effekt på honom och försämra hans förmåga att axla sitt ansvar, till stor skada för både hustrun och barnen.