Det kristna hemmet – om arkitektur och heminredning

Det är Gud som är varje människas egentliga, eviga hem. Gud är den högsta Sanningen, Godheten och Skönheten och människans yttersta bestämmelse. Bara hos Gud kan människan finna fullkomlig vila och frid, bara hos Honom har människan en trygghet som aldrig kan rubbas. Men för att kunna utvecklas harmoniskt enligt Guds tanke måste människan, och särskilt det lilla barnet, också ha ett jordiskt hem. Människan måste få ha en plats på jorden där hon kan leva i en atmosfär av frid, trygghet och skönhet, det som vi brukar kalla för hemtrevnad. Vissheten om att ha ett sådant hem är något av det mest underbara som en människa kan erfara.

Hemmet är den synliga samlingspunkt som omsluter, förankrar och upprätthåller familjens och den enskilda människans liv, som fördjupar och utvecklar det, som får det att blomstra. Tryggheten och den fridfulla avskildheten i hemmet uttrycks framför allt genom dess kraftiga väggar, av timmer, sten eller tegel. Stabila, robusta väggar och murar har i den västerländska kulturen alltid varit något som utmärker det civiliserade och trygga mänskliga livet.

Ett hem är en plats för kärlek och värme. Det bästa synliga uttrycket för detta är eldstaden, den öppna spisen, omkring vars eld familjemedlemmarna kan samlas på kvällen och prata och läsa, eller kanske lyssna på musik eller själva musicera. Naturmaterial, hantverk (gärna lokalt), tyger i varma, naturliga färger och mönster, gedigna trämöbler och levande blommor och växter bidrar också till att skapa en ombonad och livsvänlig atmosfär.

De konstföremål som finns i hemmet är till för att fylla människans föreställningsförmåga med skönhet och därigenom hjälpa henne att utveckla ett kontemplativt sinnelag (jfr gärna denna post). Kristen konst leder fram mot en betraktelse av den kristna trons underbara mysterier. Men inget hindrar att hemmet även inreds med konst som saknar specifikt kristna teman. Det viktiga är att det i konsten går att återfinna verklig skönhet. All konst som uttrycker skönhet är en återspegling av den högsta Skönheten, av Gud.

Slutligen får vi inte glömma att hemmet är ett uttryck för de människor som bor där. Möblerna, föremålen och bilderna i hemmet påminner om händelser i familjemedlemmarnas liv, om vad de tror på och älskar, om deras glädjeämnen och lidanden.

Sådan är alltså den traditionella, kristna synen på hemmet. Men inte särskilt överraskande har den moderna, liberala ideologin en helt annan uppfattning om vad ett hem innebär. Som vi tidigare skrivit om syftar liberalismen till att ”frigöra” människan från den naturliga ordning som Gud har inrättat för henne. Därför vill liberalismen bryta ned de traditionella moralregler och samhällsinstitutioner (ofta benämnda ”normer”) som är nödvändiga för människan. Liberalismen erkänner förstås inte heller att människans yttersta mål är det Sanna, Goda och Sköna, alltså Gud. Utifrån dessa utgångspunkter har det första och viktigaste målet för den moderna arkitekturen och heminredningen blivit att i varje avseende ”frigöra sig” från de traditionella principerna. I stället vill man ”börja om från noll” och enbart utgå från det man uppfattar som rationellt och funktionellt. Enligt detta nya ”vetenskapliga” synsätt ska hemmet vara en effektiv ”maskin att bo i”, med syftet att tillgodose människans basala, materiella behov. Den s.k. modernismen inom arkitektur och heminredning är alltså helt enkelt den liberala ideologin överförd till dessa områden.

Av någon anledning kom de modernistiska arkitekterna att betrakta sluttande tak (sadeltak) som själva ursymbolen för den gamla, avskydda ordningen. Därför skulle husen nu i stället ha helt plana tak med räta vinklar mot fasaden. Att det på nordligare breddgrader med regn och snö varken är särskilt rationellt eller funktionellt med platta tak hade ingen betydelse i sammanhanget. Överhuvudtaget har den modernistiska arkitekturen inte någon lokal förankring utan är ”internationell”. Den ser likadan ut överallt eftersom den har sin grund i en enhetlig ideologi, i en allomfattande strävan efter att utplåna det naturliga och traditionella. Tanken är att om människan bor i en sådan modernistisk byggnad kommer hon så småningom också själv att omvandlas till en ny, mer modern och därför mer högtstående människotyp.

En fridfull och trygg avskildhet är inte något som främjar denna ideologis syfte. Tvärtom strävar den modernistiska arkitekturen efter att ta död på människans känsla av att ”mitt hem är min borg”. Kraftiga väggar i naturliga material ersätts därför gärna av tunna skal, ofta tillverkade av glas och stål. Just glasfasader blev snabbt populära eftersom glaset ansågs ha särskilt normbrytande och gränsupplösande möjligheter. Detta vägde tyngre än de negativa effekter på den fysiska inomhusmiljön som blev följden, t.ex. under dagar av gassande solljus eller stark kyla.

En annan modernistisk huvudregel är att all utsmyckning och ornamentering bör undvikas. Både fasader och rum ska vara så minimalistiskt kala som möjligt. Möbler ska helst vara lätta och flyttbara och gärna tillverkade av stålrör, formpressat faner, böjträ. Ju hårdare och kallare känsla desto bättre. Användandet av mattor, kuddar, dukar och gardiner bör minimeras eftersom sådant anses störa rummens ”rena” form. Det moderna hemmets samlingspunkt har förflyttats från eldstaden till TV-apparaten eller andra skärmar.

Modernistiska konstnärer betraktar skönhet som något vulgärt och ytligt. Konstens uppgift är i stället att ”ifrågasätta normer” och ”överskrida gränser”. Därigenom kan även konstnären bidra till modernismens huvudsyfte, dvs. till att avskilja människan från den naturliga, traditionella ordningen.

Även färg tolkas ideologiskt. Godkända färger för den moderna människan är vitt, grått och svart. Om det nödvändigtvis måste finnas en bekväm soffa i vardagsrummet ska den därför gärna vara enfärgat vit. Detta trots att ett mörkare, mönstrat tyg rimligen borde vara mer rationellt och funktionellt, särskilt om det finns barn i huset. Överhuvudtaget ska hemmet så lite som möjligt ge uttryck för de människor som bor där och deras dagliga liv. Hemmet ska ju vara en effektiv maskin och rummen kan därför med fördel påminna om opersonliga hotellrum.

Ibland förekommer det att modernister tar upp någon traditionell byggnadsdetalj, eller att de målar något i andra färger än vitt, svart och grått, eller att de tillverkar ett tyg som vid första påseendet verkar ha ett traditionellt mönster. Men om man studerar till exempel mönstret närmare märker man att det i själva verket har omformats på ett modernt, ”ironiskt” sätt. Modernisterna måste alltid reducera och förflacka det som tidigare generationer har tagit fram för att berika och försköna. På så sätt kan den modernistiska grundkänslan alltid bibehållas.

Bland det första som byggdes i den modernistiska stilen var subventionerade bostäder tänkta för fattiga arbetare. Men de arbetare som tvingades flytta in där klagade. Till modernisternas förskräckelse vände de ut och in på bostäderna i sina försök att göra dem trivsamma och ombonade. Enligt modernisterna hade dessa arbetare ännu inte lyckats nå upp till den nya, högre människotypen. De behövde bli omskolade.

Någonstans här befinner sig många av oss än idag. Många människor, även de som inte låtit sig bli omskolade, har idag inget annat val än att bo just i en sådan artificiell, modernistisk låda. Men inte heller vi får ge upp vår strävan efter att försöka omvandla denna låda. Det finns ingen bostad som är så omöjlig att den inte kan omvandlas till något mera hemtrevligt och livsvänligt.

Med denna viktiga uppgift i åtanke vill vi gärna avsluta med några ord av påven Pius XII från ett av hans tal till nygifta makar. Påven påminde de nygifta om att det som skulle kunna kallas för själen hos ett hem är något som härrör från den kvinna som har hand om det. Det är kvinnan som skapar hemtrevnad genom sin omsorg om hemmet, genom att inreda det och ordna det. Påven påminde om att Gud till kvinnan, mer än till mannen, har skänkt en känsla för det smakfulla och det passande. Kvinnan har fått den särskilda gåvan att med hjälp av de enklaste ting kunna skapa något tilltalande och välkomnande. Hon har fått förmågan att kunna göra en bostad till ett verkligt hem.