Hur en kristen besegrar lidande och död

S:t Josef på dödsbädden
omgiven av Jesus och jungfru Maria

I dödsrunor över någon som avlidit till följd av sjukdom ser man ofta formuleringar som att han eller hon ”förlorade kampen mot sin cancer”. Förutom sorgen över själva dödsbudet kan vi då också känna en sorg över denna bedömning av personens sista tid i livet. Att betrakta den avlidne som en sorts förlorare i kampen mot en övermäktig fiende är en föreställning som helt och hållet strider mot den sanna, kristna synen på lidande och död. Enligt kristen tro skulle det i stället faktiskt kunna vara så att den avlidne mannen eller kvinnan just hade vunnit sitt livs största seger.

För att kunna förstå detta kristna synsätt och göra det till vårt eget måste vi ofta meditera över den verkliga, djupa innebörden av den seger över lidandet och döden som Jesus Kristus har vunnit åt oss på korset. I posten Människans synd och Kristi korsoffer försökte vi förklara hur Guds Son genom sitt korsoffer har gottgjort för människans förbrytelser mot Gud och återförvärvat åt henne Guds nåd och arvsrätten till himmelen. Som vi också skrev innebär dock inte Kristi korsoffer att människans egen skyldighet att frambära gottgörelseoffer till Gud har blivit upphävd. Tvärtom har människan genom prästämbetet fått makten att ära Gud på ett fullkomligt sätt genom att i den heliga Mässan förnya och åter frambära Kristi fullkomliga offer.

Men den enskilde kristne kan också i sitt dagliga liv frambära offer till Gud genom att till Honom offra sina handlingar, sina smärtor och sina lidanden. När en människa accepterar sitt lidande, sitt kors, på samma sätt som Kristus gjorde förvärvar hon, genom Kristi nåd, förtjänster som verkar för hennes egen själs helgande och för världens räddning (läs gärna mer om nåden och om förtjänstfulla gärningar här). När en människa förenar sina plågor med Kristi plågor på korset får hennes lidande därför en djup mening. I själva sitt lidande, i smärtorna i sin sjukdom, kan människan utföra en underbar akt av kärlek. Den lidande människan uppfyller i sitt kött det som fattas i Kristi lidanden (Kol. 1:24) och medverkar därigenom till att nedkalla Guds nåd och förbarmande över världen.

Det mått av kärlek till Gud som vi har i dödsögonblicket kommer att utgöra måttet på vår kärlek till Honom under hela evigheten. Den mest fullkomliga akt av kärlek till Gud som är möjlig för en människa är att offra sin egen död till Honom. Detta lär oss kyrkoläraren S:t Alfonso de’ Liguori (1696-1787). Genom att villigt acceptera den död som Gud sänder, och den tid och det sätt att dö på som Gud önskar, blir människan lik de heliga martyrerna. Hennes död kommer då att evigt förena henne med Gud och befria henne från faran att någonsin förlora Honom. Men fram till att den dagen kommer uppmanar S:t Liguori oss att älska Gud så mycket som vi förmår i vårt jordiska liv. Vi borde leva för detta enda, att öka vår kärlek till Honom.

Att öka vår kärlek till Gud innebär att varje dag troget sträva efter att tjäna Honom och att underordna sig Hans vilja även då den innebär lidanden och kors. Vi ökar också vår kärlek genom ett ordnat böneliv med daglig bön, deltagande i den heliga Mässan och ett regelbundet mottagande av sakramenten. Om vi under hälsans dagar övar oss i att göra det som Gud vill kommer vi lättare att kunna foga oss efter Hans heliga vilja även i tider av svår sjukdom och i dödens stund. Också då hjälper oss Kyrkans sakrament liksom att betrakta krucifixet och meditera över Kristi bittra lidande och död.

Den människa som har mottagit sin död i lydnad och kärlek till Gud är alltså ingen förlorare utan har utfört det verk som under hela hennes jordiska liv varit allra mest behagligt och förtjänstfullt inför Gud. Den människa som har dött med Kristus på korset kommer också att få leva med Honom i evigheten. Den som har delat Kristi plågor kommer också att få dela Hans härlighet.