Vad abort gör med en kvinna

För några dagar sedan läste vi en mardrömslik skildring skriven av en kvinna som genomgått en medicinsk abort. Kvinnan berättar om hur hon ”ligger kallsvettig på kakelgolvet” och ”kan inte ta mig någonstans. Jag kan inte ens ställa mig upp”. Hon har hög feber, kräks och drabbas av nästan outhärdliga kramper. Det känns som om hennes ”livmoder mals till slamsor i en köttkvarn. Och så fortsätter det i åtta timmar tills jag sätter mig ner på toaletten och krystar ut en klump av blod och foster. Efter aborten blöder jag dagligen i sex veckor.”

Man skulle kunna tro att denna berättelse kommer från någon som har tillfångatagits, våldtagits och tvingats till abort av mördarna i Islamiska staten eller någon annan terroristorganisation. Men så är det alltså inte. Det här är en berättelse från en helt vanlig, svensk, ”jämställd” kvinnas liv (Expressen/Omtalat, 21 januari 2016, Abort: Varför talar vi inte om smärtan?). Den man som hade utnyttjat henne och sedan sagt ”det är väl bara att ta ett piller” betraktas i vårt samhälle inte heller som en barbarisk kvinnoplågare och barnamördare utan som en helt normal och förmodligen ”jämställd” man.

Herodes barnamord

Ändå utgör detta svåra fysiska lidande den kanske minst plågsamma delen för en kvinna som gör abort. För många kvinnor är det psykiska trauma som en abort medför ännu svårare att uthärda. Det är inte ovanligt att kvinnor efter en abort drabbas av posttraumatiska syndrom liknande syndromen hos dem som har varit med om krig eller blivit våldtagna. Det kan handla om tvångsmässigt återkommande minnesbilder från själva aborten, om mardrömmar, självmordstankar och självmordsförsök.

En kvinna har beskrivit sina känslor efter aborten som en förfärande tomhet, som att gå omkring med ”ett monsterliknande hål i magen” som ”förstörde henne inifrån”. Detta trots att hon intellektuellt fortfarande var övertygad om att hon hade fattat rätt beslut när hon bestämde sig för abort. När det så småningom börjar gå upp för en kvinna vad hon egentligen har gjort och att ingreppet är oåterkalleligt, kastas hon ofta in i ett ännu större kaos av förtvivlan, skuldkänslor och ånger. Hon har förlorat sitt barn och det finns inget att göra åt det. Hur gick det till och vem är hon nu? Hjälplösheten och vanmakten överväldigar henne. Hennes ångestkänslor kan bli särskilt svåra omkring årsdagen för aborten eller när hon ser en barnvagn eller något annat som påminner henne om det barn som hon kunde ha haft. Hon känner sig sviken och bedragen av sina närmaste, av mannen, kanske av sin egen mor, och av samhället. Det sårbara mörker av sorg och skuld som hon befinner sig i förvärras ofta av att hennes lidande inte accepteras av omgivningen. De människor som hon söker hjälp hos fortsätter oftast obarmhärtigt att hålla fast vid den feministiska fiktionen att det hon har gått igenom inte på något särskilt sätt skiljer sig från andra medicinska behandlingar eller kirurgiska ingrepp.

Men det lidande som är allvarligast av allt för en kvinna som har gjort abort är det andliga lidandet. Gud har givit var och en av oss vår existens. Han har skapat oss för att Han älskar oss och vill att vi ska leva med Honom som Hans vänner i all evighet. Därför innebär en abort, utöver själva dödandet av ett litet ofött barn, också en frontalattack mot Gud själv, mot den kärleksfulla plan som Han hade för detta nya lilla liv när Han skapade det. En sådan attack mot Gud är så fasansfull att det egentligen är omöjligt att förstå. Den innebär att människan säger upp sin vänskap med Gud, att hon förlorar det övernaturliga, andliga livet i sin själ.

Varje synd orsakar en skada, och Guds rättvisa kräver att den skadan måste gottgöras. Men hur skulle en människa kunna gottgöra den omätliga skada som dödandet av ett ofött barn innebär?

Vägen till räddning för en kvinna som har gjort abort, liksom för den som har medverkat vid eller uppmanat till abort, går genom det kristna korset. Där har Guds Son tagit på sig den uppgift som människan själv är oförmögen till, uppgiften att ge Gud gottgörelse för människans synd. Genom sina bittra lidanden och sin död på korset har Kristus betalat priset för människans förbrytelser mot Gud och återskänkt henne Guds vänskap. Så förunderligt djup är Hans kärlek till var och en av oss. Efter Kristi korsoffer finns det inte någon synd som är så fasansfull att den inte kan bli förlåten för den som bekänner synden, ångrar sig och ändrar sitt liv. (Korset och förlåtelsen förklaras utförligare i posterna Människans synd och Kristi korsoffer och Om dödssynder och botens sakrament).

Vi vill gärna avsluta med att återge budskapet på ett anslag som vi såg i somras på en kyrka utomlands. Anslaget vände sig just till kvinnor som hade gjort abort. Där stod:

Abort innebär att två liv blir förstörda. Men ditt eget liv kan fortfarande räddas. Om du vill ha hjälp, kontakta en katolsk präst.