Det naturliga och det övernaturliga i samhället

I posten Den liberala människans väg in i mörkret nämnde vi att den liberala ideologins rötter går tillbaka till renässansen och den protestantiska reformationen. En läsare (själv protestant) hade i en bok sett ett liknande påstående om att protestantismen har gett upphov till sekularisering och materialism och frågade oss nyligen om det kunde stämma. Vi skulle vilja försöka ge ett litet svar, men vill också gärna påminna om att det finns många enskilda protestanter som arbetar hårt för att motarbeta just liberalismens skadliga inflytande i samhället och vår avsikt är inte att kritisera någon av dem.

Under renässansen strävade författare, konstnärer och andra efter att återupptäcka rikedomarna hos de antika hedniska kulturerna, framför allt hos den grekiska kulturen. Ett sådant intresse är inte något fel i sig, tvärtom brukar man säga att den klassiska antika kulturen med dess filosofi och litteratur var en förberedelse för den kristna kulturen och tron, en praeparatio fidei. Problemet med renässansens antikintresse var i stället att det kom att resultera i ett överdrivet upphöjande och förhärligande av människan och hennes naturliga krafter. Människans liv på jorden blev det viktiga och man glömde mer och mer bort människans övernaturliga bestämmelse, att det är Gud som är människans viktigaste mål. Man trodde att människan kunde klara sig bra med hjälp av sina naturliga förmågor och glömde bort att hon är i behov av Guds nåd för att kunna göra det goda och undvika det onda. Sådana synsätt, dvs. att bortse från det övernaturliga, brukar kallas för naturalism och har fördömts av många påvar. Inom det civila samhället, staten, leder naturalismen till ett uteslutande av Kristus och hans goda samhällsordning, vilket förstås är detsamma som liberalismen eftersträvar.

Vid första påseendet kan det verka underligt och paradoxalt att påstå att även protestantismen är en form av naturalism. Tvärtemot renässansens uppfattning har ju protestantiska rörelser ofta starkt betonat människans obotligt fallna natur och oförmåga att göra något gott. I stället har de framhållit att det enbart är genom kraften i tron allena som människan kan bli räddad.

Enligt katolsk lära innebär dopet ett verkligt återupprättande av människans natur i och med att hennes övernaturliga tillstånd som Guds barn återupprättas. Visserligen har människan som en konsekvens av arvsynden fortfarande en böjelse att göra det onda, men hennes natur är inte helt och hållet fördärvad. Hon har en förmåga att, som man brukar säga, medverka med Guds nåd, att med hjälp av Guds nåd göra goda gärningar som är förtjänstfulla för himmelen (en utförligare förklaring finns i posten Den hjälpande och den heliggörande nåden).

Men om man har en överdrivet negativ uppfattning om människans natur riskerar man att i praktiken förvisa nåden och den övernaturliga ordningen till abstraktionernas värld, till något som saknar en direkt, konkret relevans för människan. Det uppkommer en klyfta mellan den övernaturlige, helige Guden å ena sidan och den hjälplösa och eländiga människan å den andra. Ytterst innebär detta att människan, även om hon är döpt, blir utlämnad åt sina egna, naturliga krafter. Om Kristi återlösning begränsas till en privat, individuell trosakt, blir följden också att Kristus inte har någon plats i det offentliga livet, i det civila samhället. Man har hamnat i en form av praktisk naturalism.

Det civila samhällets uppgift är att underlätta för människorna att leva ett gott och moraliskt riktigt liv i enlighet med Guds och naturens lagar. På så sätt hjälper det civila samhället människorna att uppnå välbefinnande och lycka här på jorden, och bidrar indirekt också till att människorna kan uppnå sin övernaturliga bestämmelse, sin övernaturliga lycka. Men om Kristus utesluts från det offentliga livet kommer måttet på ett gott samhälle och på mänsklig framgång i stället att börja mätas i enbart naturalistiska, och då framför allt ekonomiska, termer. Inom vissa protestantiska riktningar har ett sådant materialistiskt tänkande lett till att ekonomisk framgång i sig har börjat betraktas som ett tecken på att en människa är älskad av Gud.

Renässansens förhärligande av människan och hennes naturliga krafter innebar att man också började överskatta förmågan hos människans naturliga förnuft. Man började bortse från att människan är i behov av den gudomliga uppenbarelsen för att kunna få en säker och fast kunskap inte bara om övernaturliga ting utan också om moraliska sanningar och om själva den naturliga ordningen. Hos de protestantiska reformatorerna motsvaras detta av läran om skriften allena, dvs. uppfattningen att en människa på egen hand genom att studera Bibeln kan komma fram till vad den kristna tron innebär, utan att få hjälp av Kyrkans läroämbete och den tradition som har förts vidare till oss från Kristi apostlar. Här kan vi hitta ursprunget till det liberalistiska frihetsbegreppet (frihet i bemärkelsen rätten att själv bestämma vad som är gott och ont, sant och falskt, dvs. ytterst rätten att sätta sig själv i Guds ställe).

De naturalistiska villfarelser som uppkom under renässansen och reformationen gjorde att människornas sinnen blev mottagliga för den liberalistiska ideologi som började spridas under slutet av 1700-talet. Resultatet har blivit de olika falska motsatsförhållanden som våra samhällen idag lider under. Där det rätt använda förnuftet som är upplyst av tron inte ser några motsättningar, där gräver liberalismen ut vallgravar och bygger upp murar. Den liberala människan ser därför en olöslig konflikt mellan det naturliga förnuftet och den övernaturliga tron. Hon uppreser den världsliga makten i strid mot den kyrkliga och ställer människans rättigheter emot Guds rättigheter. Hon strävar efter en politik och en ekonomi utan Kristus, efter materiell framgång utan sökandet av det eviga goda. Men den traditionella katolska visdomen lär oss i stället att det råder en fullständig harmoni och samverkan mellan det naturliga och det övernaturliga, mellan förnuftet och tron, och därför också mellan det civila samhället och Kristi kyrka.