Svårigheter i äktenskapet – om offer och meningsfullt lidande

Det var genom sitt offer på korset som Jesus Kristus, världens räddare och Konung, besegrade djävulen och döden. Det är från korsets trä som Jesus Kristus regerar över världen. Offret är därför något djupt kristet, något djupt katolskt. Den kristna civilisationen, kristenheten, kan inte tänkas utan offer.

Den katolska religionen bygger på det faktum att våra handlingar och våra lidanden kan vara förtjänstfulla. Den kristne kan offra sina lidanden till Gud och på så sätt dela Kristi egna lidanden. Därigenom förvärvar den kristne förtjänster som bidrar både till hans egen och till världens omvändelse och räddning (detta förklaras utförligare här och här). En katolik vet att hans lidanden tjänar ett syfte och därför kan han även i de svåraste prövningar ha en glädje i sitt hjärta. I detta faktum finner vi den katolska trons djup och skönhet.

Om vi upphör att förena våra lidanden med Kristi lidanden kommer våra liv inte längre att ha någon mening. Vi kommer då att skapa ett uppslukande tomrum i våra liv, ett tomrum som riskerar att förgöra oss. Om vi tror att våra mödor och plågor saknar betydelse för vår egen och för världens frälsning, till vad nytta skulle det då vara att leva och verka på jorden? Allt som då återstår för människan skulle vara en meningslös jakt efter världslig framgång, efter njutningar och nöjen.

En del kristna tänker: ”Eftersom jag är kristen kommer Gud, som är god, att välsigna mig och undanta mig från allt lidande. Jag kommer att få framgång i allt jag gör och få leva utan att lida, utan offer. Eftersom Gud älskar mig kan Han inte vilja att jag ska behöva lida”. Men att tänka så är att dåligt ha förstått mysteriet med Jesu Kristi korsoffer. Om Jesus Kristus med sitt återlösande lidande är vår förebild, då måste vi också vara beredda att lida med Honom, att offra oss själva med Honom.

Den kristna civilisationen består i att generation efter generation av män och kvinnor har arbetat och lidit på ett kristet sätt. Generationer av fäder och mödrar har förstått att det kristna livet innebär offer och har just därigenom kunnat vara ett föredöme för sina barn. De har uthärdat sina svårigheter tillsammans med Jesus Kristus och har givit sina barn gåvan att uppleva hur far och mor lever med Jesus, hur de lider med Honom och ber till Honom. Barnen har fått uppleva hur far och mor deltar i det heliga Mässoffret med denna tro, med denna fromhet, och hur de i Mässan frambär sig själva som ett offer tillsammans med Jesus.

När en människa har svårigheter i sitt äktenskap, när hon har blivit sårad och känner sig oälskad och oförstådd, när hennes make illa fullgör sina uppgifter och sitt ansvar i äktenskapet, när hon har blivit sviken eller lämnad av sin make, då vänder hon sig, om hon är katolik, till en präst för att få hjälp. En sant katolsk präst säger då till henne: ”När du lider svårt, försök komma ihåg att förena dina lidanden med Vår Herres Jesu Kristi lidanden i den förnyelse av Hans korsoffer som sker i den heliga Mässan. Om du kan, gå själv i Mässan, där kommer du att finna en stöttepelare i ditt liv, den hjälp som kommer att ge dig kraften att bära dina lidanden”. Och den katolik som följer prästens råd kommer så småningom tyst inom sig själv att kunna svara: ”Ja, verkligen. Jesus Kristus är i mig genom sin nåd, och jag förenar mig med Honom genom mitt lidande. Mitt liv och mina lidanden är därför något djupt meningsfullt”.

Så länge som vi är kvar på jorden kommer det alltid att vara förenat med lidanden och offer att efterfölja Kristus, att följa Hans bud och göra det som är sant, gott och skönt. Men idag anstränger sig många människor i stället för att hitta på falska genvägar till en falsk lycka. En sådan falsk genväg är uppfattningen att äktenskapet, som Gud har gjort oupplösligt (se denna post), i stället är något tillfälligt som kan avslutas om det skulle bli svårt eller otillfredsställande att leva i.

En del makar skiljer sig under förevändningen att barnens lycka är beroende av föräldrarnas lycka, och att föräldrarna inte kan bli lyckliga om de inte skiljer sig, om de inte inleder en ny relation. Men i själva verket borde det vara tvärtom, att det är föräldrarnas lycka som är beroende av barnens välbefinnande. Och inget barn kan undgå att bli skadat av att se sitt hem slitas sönder i två delar, av att uppleva hur far och mor bryter sitt löfte om en livslång trohet och enhet. Ett sådant barn riskerar också att själv aldrig kunna utveckla de förmågor som krävs för att som vuxen klara av att leva i ett livslångt äktenskap.

Bara själva existensen av en möjlighet till skilsmässa utgör ett hot mot allt det goda som äktenskapet för med sig. I ett samhälle där äktenskapsbandet är oupplösligt även enligt den civila lagstiftningen, där kan makarna gå in i äktenskapet med en känsla av trygghet och säkerhet. Men där det finns en möjlighet till skilsmässa, där blir äktenskapskontraktet något temporärt vilket leder till oro och bekymmer särskilt i svåra tider. Det oupplösliga äktenskapet stärker makarna i deras intention att bevara troheten och lojaliteten till varandra. Möjligheten till skilsmässa däremot innehåller i sig en skadlig frestelse att lämna den som man är gift med, kanske när lusten övergår till nöd eller kanske för att man har träffat någon annan. Att äktenskapet är oupplösligt skänker också barnen en visshet om att far och mor alltid kommer att vara tillsammans och ta hand om dem, men den vissheten raseras och ersätts av rädsla om barnen börjar tro att far och mor skulle kunna skilja sig. Slutligen får vi inte glömma bort att det oupplösliga, monogama äktenskapet har återupprättat kvinnans värdighet och ställning både i hemmet och i samhället. Men där det är möjligt att skiljas och gifta om sig civilt (dvs. en form av seriell polygami) börjar kvinnan åter att betraktas som ett njutningsobjekt som kan bytas ut närhelst mannen hittar någon som är yngre eller som anses mera attraktiv, på motsvarande sätt som förekommer i hedniska och muslimska samhällen.

Katolska kyrkan har därför alltid motsatt sig att stater inför lagstiftning om skilsmässa. Verkliga nödsituationer, t.ex. om mannen misshandlar kvinnan, kan lösas genom att makarna flyttar ifrån varandra. En sådan separation innebär dock inte att äktenskapet som sådant blir upplöst.

Idag finns det tyvärr vissa människor, även inom Katolska kyrkan, som menar att det livslånga äktenskapet endast utgör ett vackert men i många fall ouppnåeligt ideal. Därför, menar de, kan det vara möjligt att inleda nya relationer trots att man redan en gång har ingått ett giltigt äktenskap. Det de glömmer är att Jesus Kristus själv var mycket tydlig när han förklarade innebörden av Guds och naturens lag om det oupplösliga äktenskapet. Kristus förklarade att: ”Var och en som skiljer sig från sin hustru och gifter sig med en annan, han begår äktenskapsbrott. Och den som gifter sig med en kvinna, som är skild från sin man, han begår äktenskapsbrott” (Luk. 16:18). Detta betyder att den man eller hustru som skiljer sig och inleder en ny sexuell relation förlorar Guds nåd och sätter sin själs eviga lycka på spel.

De som idag upprätthåller det som finns kvar av vår kristna civilisation är de män och kvinnor som vägrar att gå med på sådana lömska och vilseledande genvägar till jordisk lycka. Det är de gifta män och kvinnor som trots lidanden och offer är fast beslutna om att hålla fast vid sina äktenskapslöften och vägra ansöka om skilsmässa. Det är de gifta män och kvinnor som har blivit lämnade av sin maka eller make men som ändå har bestämt sig för att inte själva begå äktenskapsbrott genom att inleda en ny relation. Det är de ogifta män och kvinnor som hedrar det oupplösliga äktenskapet genom att ge upp tanken på ett liv tillsammans med någon om det visar sig att den som de träffat redan ingått ett giltigt äktenskap.

Dessa män och kvinnor har förstått att deras lidanden och offer blir till en värdefull skatt när de förenas med Jesu Kristi korsoffer, en skatt som tillsammans med alla de kristna martyrernas och helgonens lidanden och offer är verksam för världens omvändelse och för deras egna själars räddning. Det är detta som är kristen civilisation.