Kyrkan, staten och deras rätta relation

I posten Kristus är konung över alla människor och alla nationer beskrev vi med utgångspunkt i påven Pius XI:s encyklika Quas Primas hur inte bara enskilda människor utan även den politiska makten har en skyldighet att hedra Kristus och följa Hans lagar. Denna post har varit föremål för viss debatt i sociala medier där någon menade att vi förespråkar ett teokratiskt styrelseskick, dvs. ett styrelseskick där statsmakten ligger i händerna på representanter för den religiösa makten. Eftersom detta inte stämmer, men då staten inte heller bör vara ”neutral” i religiöst avseende, tror vi det kan vara värdefullt att säga några ytterligare ord om vad den traditionella katolska läran på detta område innebär.

Människan, som är skapad av Gud för ett övernaturligt mål, behöver både Kyrkan och det civila samhället, staten, för att kunna uppnå sin fullkomning som människa. Det civila samhället, till vilket människan hör på grund av sin sociala natur, har i uppgift att vaka över och främja det jordiska goda. Det civila samhället ska handla på ett sådant sätt att dess medborgare kan leva ett lugnt och fridfullt, fromt och ärbart liv här på jorden (läs gärna mer om staten och nationen i denna post). Det kyrkliga samhället, som människan behöver tillhöra på grund av sin övernaturliga kallelse, har som syfte att leda sina medlemmar till deras övernaturliga mål, till den eviga glädjen i himmelen hos Gud. Det gör Katolska kyrkan genom sin lära, sina sakrament, sin bön och sina lagar.

Dessa båda samhällen, Kyrkan och det civila samhället, har i sig själva de resurser som de behöver för att kunna utföra sina respektive uppdrag. De båda samhällena är också oberoende av varandra på så sätt att vart och ett av dem har sin egen lagstiftande, dömande och verkställande makt. Åtskillnaden mellan de båda samhällena vilar på Kristi ord om att ge till kejsaren det som tillhör kejsaren och till Gud det som tillhör Gud (Matt. 22:21). Men eftersom de båda samhällena utövar sin makt över samma personer, och ibland också i samma fråga, kan de inte ignorera varandra. I stället bör en välordnad harmoni råda mellan dem. En sådan harmoni är den bästa förutsättningen för både deras egen och deras medlemmars välgång.

Dock är den jordiska lyckan, som är anförtrodd de civila myndigheternas omsorg, inte värd någonting för en människa om hon samtidigt är på väg att förlora sin själ. Därför får det civila samhällets mål aldrig sökas på ett sådant sätt att medborgarnas yttersta mål, deras eviga frälsning, utesluts eller sätts i fara. När det gäller frågor som omfattas av både Kyrkans och det civila samhällets uppdrag, som t.ex. äktenskapet och skolan, får de civila myndigheterna alltså aldrig utöva sin makt på ett sådant sätt att det högre goda i den övernaturliga ordningen riskerar att skadas. Men i andra jordiska angelägenheter, som kan betraktas och hanteras på olika sätt, har Kyrkan inte anledning att komma med synpunkter. Kyrkan tar därför inte heller ställning i frågan om vilket styrelseskick ett land ska ha. Det sagda gäller dock enbart så länge som de naturliga och gudomliga lagarna respekteras. Om det civila samhället bryter mot dessa lagar är Kyrkan skyldig att protestera. Men eftersom det endast är genom att respektera dessa lagar som den civila ordningen kan upprätthållas i fred och rättvisa, råder det inte heller på denna punkt något verkligt motsatsförhållande mellan Kyrkan och det civila samhället.

Det är alltså ett missförstånd att tro att den civila makten, staten, kan vara likgiltig när det gäller frågor om religion och moral. Eftersom det civila samhället är instiftat av Gud med syftet att hjälpa människorna att uppnå en sant mänsklig fullkomning, kan dess uppdrag inte begränsas till att ge medborgarna möjlighet att uppnå det som är gott ur enbart ett materiellt perspektiv. Medborgarna måste kunna leva ett sant mänskligt liv även ur det religiösa perspektivet. Det viktigaste för en människas andliga goda är att hon känner Gud och uppfyller sina plikter gentemot Honom. Samtidigt är detta grundvalen för all privat och offentlig moral, och är därför också av avgörande betydelse för det civila samhällets egen välgång. Det civila samhället bör därför sträva efter att upprätta och bibehålla sådana intellektuella, sociala och moraliska förutsättningar som gör det lättare att leva i enlighet med kristna principer.

Kanske börjar det nu framgå att det inte enbart är medborgaren som privatperson som har plikter i förhållande till Gud. Även den som är politisk ledare eller myndighetstjänsteman har sådana plikter i sin egenskap av representant för det civila samhället, för staten. Gud är ju upphovsman inte bara till den enskilda människan utan även till det civila samhället. Det är Gud som är det yttersta ursprunget till allt det goda som det civila samhället har att ge till sina medlemmar. Därför måste även de som företräder detta samhälle, förutom att respektera Guds lagar, också erkänna och hedra Gud själv genom den Kyrka som Han har grundat.

De principer som vi har beskrivit i denna post kan tillämpas fullt ut först om flertalet av medborgarna i en stat är katoliker. Men även i ett icke-katolskt samhälle som det svenska har de icke-katolska politiska ledarna och myndigheterna en skyldighet att i vart fall anpassa sin lagstiftning och myndighetsutövning till bestämmelserna i den naturliga lagen. Den naturliga lagen har sin grund i varje människas natur och dess huvudsakliga innebörd kan urskiljas enbart med hjälp av det naturliga förnuftet (även om den gudomliga uppenbarelsen ger en säkrare kunskap). Därför är den naturliga lagen bindande för alla människor, även för dem som inte är katoliker.