S:t Paulus om hur mannen och hustrun ska vara mot varandra

Det finns ett avsnitt i Nya Testamentet i Bibeln som liberala teologer anstränger sig extra mycket för att försöka omtolka så att det bättre ska passa för ”den moderna människan”. Avsnittet ingår i ett brev av S:t Paulus och har underrubriken Äkta makars inbördes plikter (Ef. 5:22-33). Vi citerar ur S:t Paulus brev:

Ni hustrur, underordna er era män, så som ni underordnar er Herren. Ty mannen är hustruns huvud, liksom Kristus är Kyrkans huvud (…). Och liksom Kyrkan underordnar sig Kristus, så ska också hustrurna i allt underordna sig sina män.

Ni män, älska era hustrur, så som Kristus har älskat Kyrkan och utgivit sig själv för henne (…). Så ska också männen älska sina hustrur som sina egna kroppar. Den som älskar sin hustru, han älskar sig själv. Ty ingen har någonsin hatat sitt eget kött, i stället när och omhuldar man det, liksom Kristus gör med Kyrkan.

I sista versen sammanfattar S:t Paulus sitt budskap med att mannen ska

älska sin hustru såsom sig själv och hustrun ska visa respekt för sin man.

Anledningen till att denna undervisning idag uppfattas som så stötande är förstås att många är skadade av den massiva feministpropaganda som vi indoktrineras med överallt. Men i själva verket uttrycker S:t Paulus här en djup och tidlös insikt i den manliga och kvinnliga psykologin, en insikt som skulle kunna göra många män och kvinnor lyckligare och förhindra många skilsmässor.

Att vara man eller kvinna är något som påverkar vårt tänkande, vårt känsloliv, vårt uppträdande, vår syn på livet (vi har skrivit mer om detta bl.a. här, här och här). Om vi förnekar dessa skillnader kommer vi inte att veta vilka vi är. Vi kommer inte heller att förstå det motsatta könet och hur vi ska relatera till det. Gifta makars problem börjar om de tror att de är exakt lika varandra och har samma behov. I stället finns det en komplementaritet mellan mannen och kvinnan i äktenskapet, dvs. de kompletterar, är ett komplement till varandra.

Män definierar sig själva i första hand genom vad de gör. En man strävar efter att bemästra sin omgivning genom handling, dvs. genom att utforska och organisera, genom att bygga upp, utveckla och försvara. En kvinna däremot definierar sig i första hand genom kärleksfulla relationer. Det som är viktigast för henne är att vara en hjälp och en ledsagarinna till andra, att kunna ge dem kärlek och omsorg. I familjen kan man därför säga att mannen är huvudet som leder, försörjer och beskyddar. Kvinnan är familjens kärleksfulla centrum, hon är hjärtat som skänker familjen värme, näring och liv.

Men om mannen i första hand motiveras av att bemästra sin omgivning, och kvinnan i första hand motiveras av kärleksfulla relationer, måste detta också avspeglas i de gåvor som mannen och kvinnan ger till varandra i äktenskapet. Därför består kvinnans gåva till mannen i att hon, i tillit och förtroende, underordnar sig honom och överlåter sin egen makt till honom. Kvinnan uttrycker denna gåva genom att visa respekt för mannen, för hans handlingar och beslut. I gengäld får kvinnan det som hon verkligen önskar sig och behöver, mannen ger henne sin egen makt tillbaka, uttryckt i hans djupa, odelade kärlek. Mannen inkluderar henne i sin egen intressesfär. Han betraktar henne, med S:t Paulus formulering, som om hon vore en del av hans eget kött, en del av honom själv. Kvinnans välbefinnande blir då mannens välbefinnande. Mannen kan inte såra henne utan att samtidigt såra sig själv.

Respekt och kärlek är något som både mannen och kvinnan behöver, men mannen behöver alltså respekt i första hand medan kvinnan i första hand behöver kärlek. När den feministiska ideologin lurar kvinnan att ta på sig en manlig identitet och sträva efter manlig makt och efter ”oberoende”, hindrar den henne från att få det som hon innerst inne egentligen vill ha, det som betyder mest för henne. En kvinna vill vara ”ägd” av en mans kärlek. En kvinna tycker om manlig styrka och makt, men vill att denna makt ska finnas hos mannen, för hennes skull.

En man kan inte älska en kvinna som tävlar med honom om makt och framgång, och som därigenom förvandlar deras relation till en kamrat- eller arbetsrelation. En sådan ”jämlik” relation kan aldrig nå fram till den närhet och intimitet som uppkommer när en kvinna i tillit och förtroende underordnar sig sin man, och när mannen återgäldar detta förtroende med sin hängivna kärlek.

Inte heller kan kvinnan själv älska en man som hon konkurrerar med. Till och med de mest övertygade feminister tvingas motvilligt erkänna detta. Till exempel kunde vi nyligen i en krönika i en av kvällstidningarna läsa om ”en känd feminist som medgav att de flesta av hennes vänner ville ha pojkvänner som var tio år äldre, tjänade mycket mer och var framgångsrika”. Krönikören berättade att något liknande även gällde för henne själv och avslutade sin krönika med att beklaga att ”Så pass hårt sitter en del heteronormativa uppfattningar kvar”.

I själva verket är dessa ”heteronormativa uppfattningar” förstås en integrerad del av det sätt på vilket Gud har skapat den kvinnliga naturen, en natur som alltså inte ens aktiva anhängare av den feministiska ideologin lyckas ändra på. Däremot har det feministiska inflytandet lett till att det ofta råder en maktkamp mellan mannen och kvinnan i äktenskapet, något som förgiftar deras relation och dödar deras kärlek. Mannen kan inte ge upp sina grundläggande karaktärsdrag och förvänta sig att han ska förbli en man. Kvinnan kan inte kritisera och utmana sin man och förvänta sig att resultatet ska bli ett kärleksfullt äktenskap. En klok hustru vet hur hon ska underordna sig och visa respekt för sin man, även om han inte alltid förtjänar det, på samma sätt som mannen kan visa henne kärlek trots att hon inte själv är felfri. Allt detta är egentligen något naturligt, något som är nedlagt i den manliga respektive kvinnliga naturen, om vi bara vågade göra oss av med feminismens destruktiva vanföreställningar.

Våra äktenskap, våra familjer och vårt samhälle behöver det manliga och det kvinnliga lika mycket. Men många män vet inte längre hur de ska vara män och många kvinnor vet inte hur de ska vara kvinnor. Att meditera över S:t Paulus undervisning om hur mannen och kvinnan ska vara mot varandra i äktenskapet kan vara en början till att återfinna denna kunskap.