Kristna människors förhållande till världen

Som kristna är vi kallade att vara i världen, men inte av världen (jfr Joh. 17:15-19). När vi läser detta tänker vi kanske först och främst på att den kristne måste undvika det som kan kallas för moralisk världslighet, dvs. att enbart intressera sig för nöjen och njutningar, ägodelar och strävan efter framgång och status. En sådan världslig mentalitet korrumperar människans övernaturliga liv som Guds barn och kommer förr eller senare att leda till att hon överger Gud och Hans bud och därigenom helt förlorar det övernaturliga livet i sin själ.

Men det finns också en annan form av världslighet som kan vara ännu mera destruktiv än den moraliska världsligheten. Det handlar om en intellektuell världslighet, om ett bortdomnande av förnuftet och om den själlöshet som uppkommer hos en människa som har förlorat sin innersta längtan, som har upphört att söka efter något som är sant, eller skönt, eller gott. Eftersom sanningen, skönheten och godheten är tre fullkomligheter hos Gud, har en sådan människa ytterst också förlorat sin längtan och sitt sökande efter Gud.

Den intellektuella världsligheten förstör inte bara det som är mest heligt utan också det som är mest mänskligt i våra liv. Den ägnar sig åt det tomma och vulgära och är likgiltig eller hånfull mot allt som är högtstående och vördnadsvärt. Den reducerar människan till en enbart fysisk existens, till ett meningslöst och framtidslöst tillstånd, och avfärdar som galenskap varje självförnekelse eller självuppoffring för ett upphöjt ändamål. Den intellektuella världsligheten leder till att varje objektiv sanning och varje högre ideal överges. Det viktiga blir i stället att uppfattas som ”snäll”, ”tolerant” och ”normal”, att ”ha kul” och att ”vara praktisk”. Men i grunden handlar det om en destruktiv principlöshet i liberalismens anda.

Den kristne som har låtit sig influeras av denna intellektuella världslighet uppfattar inte längre kristendomen som en kallelse till ett liv med Gud i helgonens efterföljd. I stället behandlar han religionen ungefär som om den vore en sorts ganska besvärlig livförsäkring mot de eventuella risker som kan komma att drabba honom efter döden.

Motmedlet mot både den moraliska och den intellektuella världsligheten är att aldrig glömma bort att vårda vår kärlek till sanningen och vår längtan efter det fullkomliga. Vi får se över hur vi uppfattar och ordnar våra liv, så att vi tänker på att alltid ge det andliga och övernaturliga den rätta, dvs. den högsta, platsen. Då kan vi leva våra liv i harmoni med det verkligt Sanna, Sköna och Goda, i harmoni med Gud och Hans ordning för världen. En sådan livsfilosofi är också den enda som är verkligt praktisk, eftersom den är den enda filosofi som står i grundläggande överensstämmelse med verkligheten, både den naturliga och den övernaturliga.

Kristna människors motsatsställning till världen innebär därför inte något avståndstagande från det jordiska livet, med dess intressen, uppgifter och ansträngningar. Tvärtom leder den till att alla våra intressen, uppgifter och ansträngningar får en mening och ett syfte. Den upphöjer allt som är mänskligt och renar det från vår okunskap och våra oordnade begär och lidelser. Den lär oss att tänka det som är rätt och välja det som är gott, vilket för en man innebär att bli en verklig man och för en kvinna att omfatta en sann kvinnlighet. En mans livsfilosofi är verkligt manlig om den ger honom visdomen och den rena intentionen att, som delaktig i Guds faderskap och auktoritet, ta ansvar för sin familj och för samhället. En kvinnas filosofi och karaktär är sant kvinnlig om hon har visdomen och hängivenheten att i sitt fysiska och andliga moderskap ge vidare Guds liv, kärlek och sanning. Om vi alltså strävar efter att vara i världen men inte av världen, kommer även våra mest mänskliga handlingar och mödor att få ett värde för evigheten.