Två vanliga missuppfattningar om kärlek

I vårt liberala samhälle finns det två vanligt förekommande men mycket skadliga missuppfattningar om vad kärlek innebär. Den första missuppfattningen är att kärleken är en känsla. Det är förvisso sant att kärleken ofta är förenad med en känsla, att man känner något alldeles speciellt för den som man älskar, t.ex. för sin maka eller make eller för sina barn. Men denna känsla utgör inte själva kärleken.

S:t Thomas av Aquino har förklarat att kärleken inte sitter i känslorna, som ju kan komma och gå, utan i viljan. Att älska någon betyder att vilja det bästa för den människan, först och främst hennes andliga bästa, alltså att hon ska få vara lycklig med Gud, och sedan också allt som är inriktat på denna lycka. Det sistnämnda innebär en önskan om att den som man älskar ska få leva sitt liv på ett gott sätt i enlighet med Guds bud, något som också omfattar de materiella ting som är nödvändiga eller nyttiga för att kunna leva ett sådant gott liv. Denna äkta kärlek som S:t Thomas beskriver har alltid en praktisk konsekvens, dvs. den är effektiv, inte sentimental. Den uttrycks i handling. Makar uttrycker sin kärlek genom de tusen olika praktiska tjänster som de gör för varandra, men också genom att ge varandra råd, tröst och stöd, och genom att be för och förlåta varandra.

Detta betyder att det är möjligt att fortsätta älska sin maka eller make även om man för tillfället inte upplever några kärleksfulla känslor, kanske för att man är arg eller ledsen, stressad, trött eller sjuk. Men om vi i stället tror att kärleken är en känsla, något som vi inte kan styra över, är det svårt att förstå hur det är möjligt att lova att älska någon för resten av livet, hur det är möjligt att ingå ett oupplösligt äktenskap med någon. Man kan ju aldrig veta vad som kan komma att hända längre fram, hur relationen kommer att utvecklas, om man plötsligt kommer att träffa någon annan som väcker starkare känslor.

Den liberala uppfattningen om kärleken som en känsla uttrycktes väldigt tydligt av förre finansministern Anders Borg när han höll på att skilja sig från sin hustru, sina barns mor, sedan han hade träffat en annan kvinna. Borg uttalade då: ”Vad som gäller för framtiden så är det helt enkelt så att man inte kan styra över livet och känslorna, utan vad som nu sker får framtiden helt enkelt utvisa” (Anders Borg skiljer sig – hon är nya kärleken, Expressen, 16 feb. 2015). Men med ett sådant synsätt kommer människan att reduceras till en lekboll för sina känslor. Det kommer att bli omöjligt att upprätthålla stabila, trygga familjer och därmed kommer också själva grunden för ett stabilt och tryggt samhälle att falla samman.

Den andra missuppfattningen om kärlekens innebörd stöder sig ofta på den idag allmänt spridda formeln om ”allas lika värde” och går ut på att en god människa bör avhålla sig från att göra åtskillnad mellan människor när det gäller kärleken. Denna missuppfattning förekom i en extrem form bland revolutionärer och hippies på 1960- och 1970-talen. Även här har ett statsråd, kulturministern Alice Bah Kuhnke, gett oss ett tragiskt men belysande exempel. Hon har i en intervju berättat om ett tillfälle när hon var liten och hade kommit bort från sina föräldrar. Hon såg bara en skog av främmande ben och skrek i panik: ”Mamma mamma mamma!”. Plötsligt stod modern där och ”deklamerade, lugnt och artikulerat. – Alice. Jag är inte din mamma. Och Jimi är inte din pappa. Vi är allas och ingens”. Därefter sade Alice ”aldrig mer mamma eller pappa. Hon tydde sig till sina morföräldrar”. Av intervjun framgår också att Alice när hon var nio år gammal skrev i sin dagbok: ”Ulla [modern] säger att jag inte måste älska henne bara för att hon är min mamma” (Alice Bah Kuhnke – regeringens mest frispråkiga företrädare, Dagens Nyheter, 27 feb. 2015).

I själva verket finns det en särskild, av Gud given ordning i vår kärlek till människorna. Det är inte meningen att vi ska älska alla människor på samma sätt. S:t Thomas förklarar att denna ordning har att göra med hur nära människorna står oss i de olika relationer som vi har till dem, t.ex. när det gäller blodsband, vänskap eller ett gemensamt liv. Det är Guds vilja att människan först och mest älskar sin familj, sin maka eller make, sina barn och föräldrar, och därefter sin vidare släkt och i förlängningen sin nation.

Ingen liten flicka ska därför behöva drabbas av det som den lilla Alice råkade ut för, att hennes mor vägrar inse att det egna barnet kommer före alla andra barn i kärlekens ordning. Ingen som är gammal ska behöva uppleva att de unga prioriterar att hjälpa andra, främmande människor framför sina egna föräldrar (jfr också Guds fjärde budord om vikten av att hedra och älska sina föräldrar). Att följa denna kärlekens ordning innebär alltså inte att man är självisk eller brister i ”humanism”, utan är tvärtom helt nödvändigt för att en familj och ett samhälle ska kunna hålla ihop och bestå.