Europa och det högsta goda

Under varje historisk period har det funnits något eller någon som av flertalet människor har uppfattats som deras och samhällets högsta goda, summum bonum på latin. För Europa, för den sanna västerländska civilisationen, har detta högsta goda alltid varit Gud.

Under romarriket var det den romerska staten, representerad av kejsaren, som uppfattades som det högsta goda. Anledningen till att romarna förföljde de första kristna var inte primärt för att utrota den kristna religionen utan för att förmå även de kristna att erkänna att ingen annan än kejsaren, och därmed den romerska staten, var deras högsta goda. Om de kristna bara hade gått med på att offra några rökelsekorn till kejsaren som ett tecken på detta skulle de ha blivit lämnade i fred och fått utöva sin religion i lugn och ro. Men som vi vet föredrog de första kristna martyrdöden hellre än att erkänna någon annan än Gud som sitt summum bonum.

Det blev kejsar Konstantin som genom ediktet i Milano år 313 löste denna konflikt till förmån för de kristna. Därefter, och under ett och ett halvt årtusende framåt, var det Gud och ett liv i gemenskap med Honom som blev de europeiska folkens högsta goda. De europeiska folken började då förstå att människorna är skyldiga att tjäna och ära Gud och följa Hans lag, och att det är just detta som gör dem lyckliga och som leder till ett lyckligt samhälle. Även om enskilda människor förstås även under denna tidsperiod kunde göra sig skyldiga till mycket ont, så utgjorde Guds lag alltid den objektiva måttstock som en människas handlingar kunde bedömas utifrån.

Under renässansen och i sviterna av den protestantiska revolten mot Kyrkan började dock européernas sinnen sakta förändras. Den s.k. upplysningen på 1700-talet ledde till att människor mer och mer satte Gud i bakgrunden för att slutligen helt vända sig bort från Honom. Detta fick sitt första officiella uttryck år 1789 under den franska revolutionen med dess massakrer och andra fasor.

Med utgångspunkt i revolutionens falska principer om frihet, jämlikhet och broderskap har människorna i Europa därefter ständigt varit på jakt efter ett nytt högsta goda att ersätta Gud med. De olika varianterna av en samhällsordning utan Gud (dvs. ett liberalt samhälle där människan själv bestämmer vad som är gott och ont) har kallats för sådant som nationalism och nationaldemokrati, socialism och socialdemokrati, kommunism och nationalsocialism.

Under 1800-talet var det ofta det egna folket, nationen, som intog Guds plats i människornas medvetande. Nationen blev det nya summum bonum och var överordnad både Guds och naturens lagar. Tidigare hade de europeiska folken ansett att deras ledare fick sin makt av Gud för att som Hans tjänare och under Hans lagar upprätthålla den samhälleliga ordningen. Men under nationalismen och nationaldemokratin började ledarna i stället ses som symboler för det nya högsta goda, för nationen. Även människor som uppfattade sig som kristna och gick i kyrkan började mer och mer betrakta Gud som en tjänare åt människorna och deras nation, inte tvärtom.

Mot slutet av 1800-talet blev det alltmer tydligt vilken social och ekonomisk misär som hade uppstått bland stora grupper i samhället sedan den traditionella, kristna samhällsordningen hade slagits sönder. Det ledde till att människor blev mottagliga för en ny ideologi, socialismen, som förespråkade en stark statlig kontroll över ekonomin och som menade att arbetarklassen var det nya högsta goda. Socialisterna kan dock sägas ha varit uppdelade i två fraktioner, dels de som ville inrätta ett socialistiskt styre i det egna landet för att främja landet eller rasen (fascismen i Italien, nationalsocialismen i Tyskland), dels de som önskade sig en socialistisk världsrevolution (kommunismen). Sedan fanns det också mindre totalitära varianter av socialism som t.ex. socialdemokratin i Sverige.

Den ideologi som idag dominerar i Europa, sedan socialismens attraktionskraft har avtagit, kallas ofta helt enkelt för liberalism, eller liberal demokrati. Med denna ideologi verkar Europas sökande efter ett nytt högsta goda ha kommit till vägs ände. Den liberala demokratin gör knappt ens anspråk på något faktiskt, objektivt, högsta goda. Den använder sig av luddiga fraser som ”det öppna samhället” och ”allas lika värde”, men hos flertalet människor verkar dessa fraser inte uppväcka någon större entusiasm. Det som den liberala demokratin djupast sett handlar om verkar i stället vara en dyrkan av det liberala frihetsbegreppet i sig, dvs. friheten som en rätt för människan att få göra vad hon känner för i stunden utan koppling till något objektivt gott eller rätt. Liberalismen har upprättat ett hedonistiskt konsumtionssamhälle, där människans summum bonum framför allt verkar bestå av möjligheten att få ägna sig åt olika former av njutningar och upplevelser utan att begränsas av några hämningar eller besvärliga moralregler.

Idag blir det mer och mer uppenbart att denna liberala ideologi omöjligt kan utgöra en sammanhållande och uppbyggande kraft för de europeiska folken. I stället ser vi hur den liberala samhällsordningen alltmer börjar falla samman. Det har blivit plågsamt tydligt under senare år när vi har tvingats uppleva hur EU och de europeiska staterna inte ens har kunnat leva upp till de grundläggande kriterierna för en fungerande statsmakt, alltså förmågan att skydda de egna folken från fientliga angrepp. De barbariska massakrerna i Paris, Bryssel och Nice, de sexuella massövergreppen i Köln och mordet på en fransk präst medan han firade den heliga Mässan utgör några av de allvarligare exemplen på de nuvarande statsmakternas hjälplöshet. En stat som inte har förmågan, knappt ens viljan, att försvara sina invånare och sina gränser, sin kultur och sin kristna religion, befinner sig i ett framskridet stadium av sönderfall och upplösning.

Denna oförmåga att försvara de egna folken har sin grund i Europas nuvarande andliga och moraliska tillstånd. I och med att de liberala demokratierna har övergivit Gud för en falsk frihet har de också övergivit Hans lagar, däribland den naturliga lagen. Resultatet har blivit en andlig och moralisk utarmning som är värre än den materiella fattigdomen i Afrika eller Asien.

I Europa anses det numera normalt att barn från späd ålder och deras mödrar tvingas leva helt åtskilda under större delen av dagen. Barnen överlåts till ett uppfostringsväsende där de indoktrineras med propaganda för allt möjligt destruktivt och onaturligt. Det utbredda bruket av preventivmedel gör att många barn inte ens får komma till världen och om ett barn ändå skulle bli till, men vid en av föräldrarna oönskad tidpunkt eller med någon sjukdom eller funktionsnedsättning, så tillåter abortlagstiftningen att det avlivas. Legaliseringen av skilsmässor, det utbredda sammanboendet mellan ogifta och införandet av lagar om homosexuella s.k. äktenskap har lett till att uppfattningen om äktenskapet och den äktenskapliga troheten har fördunklats. Sönderslagna hem och omgiften har blivit allt vanligare. I allt fler länder lämnas de gamla och sjuka att ta livet av sig på dödskliniker genom s.k. eutanasi eller ”dödshjälp”. Det allmänna samhällsklimatet och umgänget mellan människorna blir råare och råare. Att den psykiska ohälsan ökar rekordartat bland både barn och vuxna är mot denna bakgrund inte underligt.

Så länge som vi lever på jorden kommer vi, på grund av arvsynden, aldrig att kunna skapa en samhällsordning där det inte förekommer något ont eller omoraliskt. Men det som skiljer våra nuvarande europeiska samhällen från de kristna samhällen där våra förfäder levde är att vi idag har upphöjt det onda och omoraliska till något gott. Genom lagstiftning som tillåter skilsmässa och omgifte, homosexuella ”äktenskap”, abort och eutanasi, har de europeiska samhällena institutionaliserat dödssynder som äktenskapsbrott och onaturliga sexuella handlingar, mord och självmord. Något sådant har aldrig tidigare förekommit i Västerlandets historia.

Om Europa ska kunna överleva, om vi vill återuppbygga det sanna Europa, måste vi börja förstå att det är omöjligt att lägga en stabil grund för ett gott samhälle om vi inte är beredda att återinsätta Gud som vårt eget och vårt samhälles summum bonum. Vi måste börja acceptera kristendomens grundläggande principer, börja följa Kristi undervisning och lyda Hans lag, både i det offentliga och det privata livet (se gärna posterna Kristus är konung över alla människor och alla nationer samt Kyrkan, staten och deras rätta relation). Vi måste förstå att det var just den kristna läran som en gång lade grunden för den europeiska, västerländska samhällsordningen, att det var Kristi kors som förädlade och kultiverade Europa.

Europa och den västerländska civilisationen är alltså inte något som vi idag måste uppfinna på nytt, allra minst genom att försöka återuppliva någon gudlös ideologi. Den sanna västerländska civilisationen har en gång faktiskt existerat. Den kommer att börja leva och blomstra igen den dag då Gud återigen har blivit de europeiska folkens summum bonum.