Liberalismens och kommunismens strid mot kvinnan

År 1931 konstaterade påven Pius XI att liberalismen var fader till den socialism som redan då hade börjat genomtränga moralen och kulturen. Påven varnade också för att socialismens arvtagare i sin tur skulle komma att bli bolsjevismen (encyklikan Quadragesimo Anno).

Som vi tidigare skrivit om är liberalismens grundläggande kännetecken att den förkastar Gud och den naturliga lag som Han har nedlagt i sin skapelse. I Guds ställe sätter liberalismen människan och hennes frihet att göra det som hon själv vill, utan koppling till något objektivt gott eller sant. Enligt den här definitionen är även de socialistiska och kommunistiska ideologierna varianter av liberalismen, något som blir särskilt tydligt just på det moraliska och kulturella området. Det gäller t.ex. synen på mannen och kvinnan, på familjen och äktenskapet.

En av de mest inflytelserika ideologerna på detta område var Simone de Beauvoir (1908-1986), själv övertygad socialist. Hon lärde att äktenskapet är en förtryckande institution som tar död på både kärleken och sexualiteten eftersom äktenskapet förstör dessas spontanitet och frihet. Enligt Beauvoir finns det ingen avgörande skillnad mellan en hemmafru och en prostituerad, eftersom den sexuella akten för båda är ”en tjänst” som mannen betalar för. Det arbete som hustrun utför i hemmet är ”inte till nytta för kollektivet, det leder inte mot framtiden, det producerar ingenting”. Den gifta kvinna som inte yrkesarbetar lever på mannen ”som en parasit” samtidigt som hon är hans ”vasall”.

Beauvoir menade att den nödvändiga förutsättningen för att en kvinna ska kunna frigöra sig från sin förtryckta position är att hon blir ekonomiskt oberoende genom eget yrkesarbete. Att bli gravid kan få ödesdigra konsekvenser för hennes frigörelse och självförverkligande i yrkeslivet. Därför måste kvinnan enligt Beauvoir ha fri tillgång till preventivmedel och aborter samt till kollektiv barnomsorg för de barn som hon väljer att föda. Beauvoir menade också att det är skadligt för ett barn att vara ”utlämnat” åt en mor som inte yrkesarbetar, eftersom modern då i stället för att förverkliga sig själv i sitt arbete kommer att försöka göra det genom att tyrannisera barnet. Även barnet gynnas därför av att modern yrkesarbetar så att det kan uppfostras utanför hemmet av vuxna som endast har ”opersonliga och rena band till det”.

Enligt Beauvoir är det inte möjligt för en kvinna att på egen hand förvandla sig till en jämställd, självförverkligad kvinna utan det krävs en “kollektiv utveckling” så att hon redan som liten flicka blir bemött och uppfostrad precis likadant som en pojke. Alla de kvinnor och män som finns i flickans omgivning måste ”otvetydigt framträda som jämlikar”, framför allt genom att hennes mor på samma sätt som fadern åtar sig det ekonomiska ansvaret för familjen.

Beauvoir påpekade också att för den kvinna som strävar efter att bli oberoende genom sitt yrkesarbete är det “ytterst demoraliserande” om det i hennes omgivning finns andra kvinnor som ”lever som parasiter” (dvs. är gifta och hemmafruar). Yrkeskvinnan kan då bli frestad att ge upp sin strävan efter frigörelse och i stället själv välja att bli förslavad under en man.

Här kan vi i koncentrat se vilken förslagen form av psykologisk manipulation som Beauvoir och hennes efterföljare har ägnat sig åt. De har framställt den hemmavarande gifta kvinnan och modern som parasiterande på sin man, skadlig för sina barn och demoraliserande för sina medsystrar. Det krävs en ovanlig styrka och klokhet för att en kvinna ska klara av att göra motstånd när hon utsätts för sådana påtryckningar. Bara ett fåtal kvinnor har haft förmågan att hålla fast vid vad den naturliga lagen och all traditionell visdom säger, alltså att kvinnan i hemmet gör en oersättlig insats för sin familj och för samhället i stort samtidigt som hon är trogen mot sig själv, mot sin natur som kvinna (se gärna våra tidigare poster En kvinna är inte en mindre man och Den moderna kvinnans slavinneliknande situation).

Här kan vi också se en förklaring till att moderna liberaler, trots att de ju påstår sig förespråka den enskilda människans frihet att själv bestämma över sitt liv, ändå driver en lika totalitär politik som socialister och kommunister när det gäller den fråga som är allra mest betydelsefull för en kvinna och för hennes barn. Om kvinnan själv skulle ges en reell möjlighet att bestämma om hon vill förvärvsarbeta eller ta hand om barnen skulle hon ju kunna tänkas vilja göra det senare och det skulle enligt liberalerna vara skadligt inte bara för hennes egen utan för alla kvinnors frigörelse.

Men även männen försätts i en problematisk situation i ett samhälle som har normaliserat Beauvoirs synsätt. En god och hederlig man vill förstås inte medverka till att hans hustru blir ofri och förtryckt, vilket hon ju enligt detta synsätt skulle bli om hon avstår från förvärvsarbete med hjälp av mannens uppmuntran och stöd. Och en lite mindre hederlig man kan i stället börja irritera sig på att hans hustru inte utför något arbete som drar in pengar till hushållet. I stället för att känna glädje och stolthet över sin manliga förmåga att försörja familjen börjar han känna sig utnyttjad och som ett offer.

Enligt Simone de Beauvoir är det ”lätt att föreställa sig en värld där kvinnor och män skulle vara jämlikar, ty det är just den värld som den ryska revolutionen utlovade”. Det är en värld där:

kvinnor som uppfostrats och utbildats på exakt samma sätt som män skulle arbeta under samma villkor och till samma löner. Moralen skulle tillåta erotisk frihet, men sexualakten skulle inte längre betraktas som en ”tjänst” som ska betalas och kvinnan blev då tvungen att tillförsäkra sig ett annat levebröd. Äktenskapet skulle vila på en fri överenskommelse som makarna kunde säga upp när helst de önskade; moderskapet skulle vara frivilligt, vilket innebär att födelsekontroll och aborter skulle vara tillåtna och att man i gengäld skulle ge alla mödrar exakt samma rättigheter, oavsett om de var gifta eller inte. Havandeskapsledighet skulle bekostas av kollektivet som åtog sig ansvaret för barnen, vilket inte betyder att man skulle ta dem från föräldrarna, men att man inte skulle utlämna dem åt föräldrarna (ur boken Det andra könet, 1949).

Det här citatet är alltså en redogörelse för bolsjevikernas kommunistiska, revolutionära program. Men tittar vi närmare på citatet märker vi att det lika gärna skulle kunna läsas som en beskrivning av vårt nuvarande feministiska och genusmedvetna samhälle, skapat av liberaler och socialister.

Simone de Beauvoir menade sig vilja skapa ett ”frihetens rike”. Men frågan är om förverkligandet av det bolsjevikiska programmet verkligen har gjort människor lyckligare. Den hela tiden ökande utskrivningen av antidepressiva läkemedel i vårt samhälle, framför allt till kvinnor och barn, tyder kanske på att något är fel med detta program.