Om sann kvinnlighet

Jungfru Maria – sann hjälpare

Före syndafallet var relationen mellan kvinnan och mannen okomplicerad och god. I Bibelns skapelseberättelse kan vi läsa om hur Gud skapade kvinnan genom att först låta mannen falla i en tung sömn och sedan ta ut ett av mannens revben och bygga en kvinna av revbenet (1 Mos. 2:21-22). Den Romerska katekesen förklarar att kvinnan alltså inte är skapad från mannens fötter (för att hon skulle bli hans slav) och inte heller från mannens huvud (för att hon skulle bli hans ledare). I stället skapades hon från mannens sida för att hon skulle ha sin plats vid hans hjärta, som hans hjälpare, och ha sin glädje i hans kärlek.

Mannen hade av Gud fått en särskild auktoritet över skapelsen och också över sin hustru. Mannen var ledaren, men han utövade sitt ledarskap på ett gott och rättvist sätt, för makarnas gemensamma bästa. Kvinnan upplevde aldrig något obehag eller något förnedrande i sin ställning som hjälpare, utan kände tvärtom att det var just därigenom som hennes natur kunde komma till sin rätt och hon kunde leva ett harmoniskt och fruktbart liv som kvinna.

Syndafallet inträffade när Adam och Eva i strid med Guds bud åt av den förbjudna frukten från ett visst träd. Bibeln berättar hur Eva såg ”att trädet var gott att äta av och att det var en fröjd för ögat och ett härligt träd, och hon tog av dess frukt och åt och hon gav också till sin man och han åt” (1 Mos. 3:6). Som vi har skrivit om i posten Om manlighet och dess motsats blev följden för mannen att hans arbete efter syndafallet har blivit förenat med vedermödor, svett och törnen. Till kvinnan sade Gud i stället: ”Jag skall låta dig utstå många lidanden när du är havande, med smärta skall du föda dina barn, och du skall vara under din makes makt, och han skall råda över dig” (1 Mos. 3:16).

Kvinnans kallelse att bli mor har vi skrivit särskilt om tidigare. Här vill vi i stället reflektera över hur syndafallet påverkade kvinnans och mannens relation till varandra.

Redan när hon åt av frukten visste Eva att hon inte borde ha fattat ett sådant beslut utan att först rådfråga sin man. Och sedan förledde hon mannen att äta fastän hon själv visste att det handlade om ett brott mot Guds bud. Härigenom bröt Eva sin naturliga underordning i förhållande till Adam. Det resulterade i den plågsamma och degraderande underordning under mannen som kvinnan till följd av arvsynden har lidit av genom historien, vilket vi kan se t.ex. i hedniska samhällen och under islam.

Men även i vårt nyhedniska, feministiska samhälle har kvinnan börjat reduceras till en sorts sex- och arbetsslav åt mannen. Från tidig ålder förväntas hon ha sexuella förbindelser med män, utan någon rätt till en långsiktig trohet och en ansvarstagande och sann kärlek. Genom skilsmässolagstiftningen har även den gifta kvinnan förlorat sin tidigare trygghet och säkerhet genom att mannen när som helst kan byta ut henne mot någon annan. Efter att ha fött barn förväntas den ”moderna, jämställda” kvinnan så snart som möjligt ge sig iväg från sitt hem, bort från sitt barn, för att tjäna pengar och försörja inte bara sig själv och barnet utan också, under den s.k. pappaledigheten, även mannen.

Jesus Kristus har återupprättat kvinnan genom att instifta det oupplösliga och monogama kristna äktenskapet, i vilket mannen och kvinnan har samma skyldigheter när det gäller att upprätthålla den äktenskapliga troheten och enheten och i vilket kvinnan är skyddad och respekterad i sitt uppdrag som hustru och mor. Genom äktenskapets sakrament får kristna makar också del av en särskild nåd som hjälper dem att läka de skador som syndafallet medförde. Därigenom kan deras relation börja bli helad och mer och mer börja likna den kärleksfulla och harmoniska gemenskap som mannen och kvinnan kunde njuta av före syndafallet.

För kvinnan ledde syndafallet nämligen också till att hennes ursprungliga, naturliga inriktning mot att vilja underordna sig sin man blev skadad. Därför kan hon känna sig besvärad av mannens ledarskap även om han utövar det på ett gott och rättvist sätt. I stället för en önskan att se sin man leda och ta ansvar för familjen vill hon själv bestämma över och styra honom. Det är denna oordnade böjelse att komma bort från mannens auktoritet som den feministiska rörelsen bygger på och utnyttjar.

För mannen innebar syndafallet att hans förmåga att utöva sin auktoritet blev skadad. Vi har sett hur Adam lät sig styras av sin hustru att äta av trädet i stället för att försvara den ordning som Gud hade givit honom i ansvar att upprätthålla. Därigenom förlorade han sin naturliga auktoritet och fick en böjelse för att endera missbruka eller, vilket är det vanligaste idag, helt ge upp sitt ledarskap. Detta är också något som spelar feministerna i händerna.

Feminismen frestar med att den vill “frigöra” kvinnan från ”beroendet” av en man, så att hon ska kunna göra allt som mannen gör och vara ledare för familjen på samma sätt som han. Men en sådan onaturlig jämställdhet med mannen, en sådan önskan att inta mannens plats, borde egentligen inte kallas för feminism utan snarare för maskulinism. Den innebär inte ett upphöjande av kvinnan utan hennes utplånande, omvandlandet av hennes kvinnliga natur till en manlig.

Samtidigt ägnar sig många feminister också åt att attackera och försöka förstöra det maskulina hos mannen. En kvinna med en verkligt feminin karaktär känner glädje när hon möter en verkligt maskulin man. Hon vet att det är en fullkomlighet att vara kvinna. Därför kan hon också uppskatta sann manlighet. Men feminister som föraktar den kvinnliga naturen känner sig i stället underlägsna och provocerade när de blir påminda om att de är kvinnor.

Feminismen försöker intala kvinnan att det ligger något mindervärdigt och negativt i att vara en hjälpare, en ledsagarinna till mannen. Hur felaktig en sådan uppfattning är förstår vi kanske bäst om vi ser på Jungfru Maria, som på ett fullkomligt sätt har visat vad det innebär att vara kvinna. Jungfru Maria är, med ängeln Gabriels ord, full av nåd (Luk. 1:28). Hon har aldrig varit under djävulens välde utan var ända från sin tillblivelse bevarad från syndafallets och arvsyndens skadliga följder.

När Jesus korsfästes stod Jungfru Maria vid Hans sida och led också själv ett verkligt martyrium. Som den gamle mannen Simeon hade sagt (Luk. 2:34-35) gick ett svärd igenom Marias själ när hon bevittnade hur hennes oskyldige Son blev brutalt mördad, när hon tog emot Hans döda kropp i sina armar, när hon lade Honom i den kalla stengraven och gick därifrån utan Honom. Jesus betalade priset för vår frälsning genom att offra sig själv. Jungfru Maria betalade priset genom att i enlighet med Guds vilja offra sin älskade Son. Det är på grund av denna fullkomliga medverkan i Kristi frälsningsverk som Jungfru Maria har fått titeln medåterlöserska (co-redemptrix på latin). Det är därför som hon av Gud har blivit insatt som förmedlare (mediatrix) av all nåd som Jesus har förtjänat åt människorna.

Genom att se på Jungfru Maria vid Kristi kors förstår vi att sann kvinnlighet inte har något att göra med svaghet eller feghet. Tvärtom innebär sann kvinnlighet att ha förmågan att stå fast vid och fullfölja sitt uppdrag som kvinna, som hjälpare, som hustru och mor, trots den smärta som det innebär och trots att människor runt omkring, kanske till och med den egne mannen, sviker. När Jesus greps, torterades och fördes bort för att avrättas var det, av alla Hans manliga lärjungar, bara den helige Johannes som inte sprang sin väg utan stod kvar vid Jungfru Marias sida under korset.

Nu börjar vi närma oss en möjlighet att förstå vad det var Gud talade till Eva om efter det att hon hade ätit av det förbjudna trädet. Guds ord till kvinnan kan verka brutala, men innehåller den insikt som är nödvändig för att hon ska kunna återfå den goda, kvinnliga natur som hon hade förlorat genom sitt fall. Gud visade att det sker just när hon står fast i sin kallelse att ge liv, fysiskt och andligt, och i sitt uppdrag som hjälpare, trots det lidande och den smärta som det är förenat med efter syndafallet.

Genom sitt korsoffer utförde Jesus Kristus ett verk som i allt var motsatsen till Adams syndafall. Och när vi ser på Jungfru Maria vid korsets trä, ser vi den exakta motsatsen till Eva vid trädet med den förbjudna frukten. Eva lät sig förföras av det som kändes bra för stunden, som var ”en fröjd för ögat”, som var ”härligt”. I stället för att vara Adams hjälpare gjorde hon så att han misslyckades katastrofalt med sin viktigaste uppgift, att följa Guds bud och upprätthålla Guds ordning. Men genom att se på Jungfru Maria kan varje kvinna få kraften att stå emot när hon råkar ut för liknande frestelser som Eva. Genom att se på Jungfru Maria kan varje kvinna förstå vad sann kvinnlig kärlek och sann kvinnlig styrka innebär, vad det innebär att vara en hjälpare.