Att ersätta Guds ordning med personens värdighet

Enligt Katolska kyrkans traditionella filosofi, den thomistiska filosofin, kan människan med hjälp av sitt förnuft få kunskap om den objektiva verkligheten. Människan kan också med säkerhet sluta sig till att Gud existerar och att det finns en övergripande objektiv ordning i själva skapelsen. Vad som är objektivt gott och ont kan människan komma fram till genom att studera denna naturens ordning, en ordning som också kallas för den naturliga lagen. Genom att studera den mänskliga naturen och dess av Gud givna naturliga inriktningar, dess ändamål, kan människan få kunskap om hur hon ska leva för att kunna bli lycklig. Människans yttersta ändamål, hennes yttersta goda, är inte människan själv utan Gud (se gärna denna post för en utförligare förklaring av den naturliga lagen).

Mycket av den moderna filosofin däremot utgår från 1700-talsfilosofen Immanuel Kants tänkande. Kant förnekade att människans förnuft kan komma fram till någon kunskap om ”tinget i sig”, dvs. om den objektiva verkligheten. Enligt Kant är det därför inte möjligt för människan att komma fram till någon kunskap om den mänskliga naturen, och denna natur innehåller inte heller några ändamål som människan bör sträva efter att uppnå. Därmed ryckte Kant alltså bort själva grundvalen för den naturliga lagen. Enligt kantiansk etik bör människan i stället handla för att ”i sin person upprätthålla mänskligheten i dess värdighet”. Människan ska vara autonom, ska vara sin egen lagstiftare. ”Personens värdighet” ersätter Gud och den av Honom skapade naturen som utgångspunkt för moralen. Människan betraktas som sitt eget ändamål, som ett ändamål i sig själv.

Även i kyrkliga kretsar finns det filosofer, ofta benämnda personalister, som i Kants efterföljd har försökt finna en ny grund för moralen genom att utgå från ”personen” och dennes ”värdighet”. Dessa personalister menar att det som utmärker en ”person” är förmågan till kärlek, i betydelsen att ”ge sig själv som gåva”. ”Personens värdighet” består alltså för personalisterna just i detta ”givande av sig själv”. Vid första påseendet kan den personalistiska etiken framstå som något fint, kärleksfullt och självuppoffrande. Men om man studerar personalismen lite närmare märker man att den leder oss vilse på flera områden, bl.a. när det gäller synen på äktenskapet och sexualiteten.

Enligt Katolska kyrkans traditionella lära har äktenskapet en objektiv innebörd, i enlighet med den naturliga lagen. Som vi har skrivit om tidigare är äktenskapet den livsvaraktiga förening mellan en man och en kvinna som är nödvändig för att de ska kunna ta hand om sina barn på bästa sätt. Äktenskapets primära ändamål är alltså att ta emot och uppfostra de barn som Gud skänker makarna. I andra hand, som äktenskapets sekundära ändamål, kommer makarnas inbördes relation, dvs. den ömsesidiga hjälp som makarna ger till varandra att leva ett gott liv. På motsvarande sätt är det primära ändamålet med sexualiteten att alstra nytt liv och först på andra plats kommer ändamålet att stärka makarna i deras enhet och kärlek.

Personalismen däremot uppfattar både äktenskapet och sexualiteten på ett subjektivt sätt, utifrån en subjektiv analys av begreppet kärlek, alltså kärlek i betydelsen ”makarnas ömsesidiga gåva av sig själva”. Detta har lett till att personalisterna har börjat betona makarnas inbördes relation, makarnas bästa, på bekostnad av barnen. Det viktigaste har blivit den ”djupa livs- och kärleksgemenskap” och det ”totala självutgivande” som makarna upplever i äktenskapet och under den sexuella akten.

Redan under påven Pius XII:s tid förekom det i progressiva kretsar att man förde fram en sådan personalistisk omtolkning av äktenskapet och sexualiteten. Men Pius XII tog i mycket tydliga ordalag avstånd från den. Han förklarade att om naturens syfte med den sexuella akten uteslutande eller i första hand hade varit en ömsesidig gåva mellan makarna och om naturen hade inrättat denna akt för att i högsta möjliga grad lyckliggöra makarnas personliga upplevelse, och inte för att uppmuntra dem i livets tjänst, då skulle Skaparen ha antagit en annan plan när Han utformade och inrättade den sexuella akten. Men nu är i stället allt detta underordnat och inriktat mot den unika och stora lagen om generatio et educatio prolis [att få och uppfostra barn], det vill säga att uppfylla äktenskapets primära syfte som ursprunget och källan till livet (tal den 29 oktober 1951).

På femtiotalet, när påven Pius XII höll detta tal, var det kanske få som förstod hur viktiga påvens ord var. Men under de senaste årtiondena har vi tydligt kunnat se de tragiska följderna av den nya, personalistiska synen på äktenskapet och sexualiteten. Numera kan människor inte längre förstå varför Katolska kyrkan fortfarande håller fast vid sitt fördömande av samboförhållanden och homosexuella relationer. Kan det inte finnas en värdefull kärleksgemenskap, en uppoffrande gåva av sig själv, även i sådana samlevnadsformer? Motsvarande gäller också beträffande skilsmässor. Om äktenskapets viktigaste beståndsdel utgörs av makarnas djupa livs- och kärleksgemenskap, och makarna upplever att denna gemenskap inte längre existerar, är det då inte rimligt att makarna ges möjlighet att skaffa en ny kärleksgemenskap med någon annan?

Det finns ytterligare en fråga som människor idag har förlorat förmågan att förstå, och det är varför Katolska kyrkan så starkt motsätter sig bruket av preventivmedel. Enligt den traditionella katolska synen är det ett ont att använda preventivmedel eftersom preventivmedel omintetgör det primära ändamålet med äktenskapet och den sexuella akten, preventivmedel omintetgör tillkomsten av nytt liv. S:t Thomas av Aquino menar till och med att sexuella handlingar som strider mot det naturliga syftet med den sexuella akten (dvs. att få barn) kommer näst efter mord som det största onda, för om mord förgör den mänskliga naturen så hindrar sådana handlingar den mänskliga naturen från att alls bli till.

Katolska kyrkan har därför alltid uppmuntrat makarna att, i förtröstan på Guds försyn, med glädje ta emot de barn som Gud vill skänka, och vid den tidpunkt som Han vill skänka dem. Vi har tidigare förklarat att Gud därigenom har velat att makarna ska hjälpa Honom i Hans styre över världen. Makarna får samarbeta med Gud för människornas överlevnad och välgång, för deras kropps och själs bästa. Makarna samarbetar med Gud när det gäller den mänskliga kroppen, eftersom ett barns kropp blir till och utvecklas av en mors och en fars omsorger. Makarna samarbetar också med Gud när det gäller den mänskliga själen. Det är Gud som skapar varje barns själ, men en förutsättning är att mannen och kvinnan först har kommit tillsammans i äktenskapet. Makarna samarbetar sedan också med Gud när det gäller att som uppfostrare och lärare utveckla och fullkomna barnets själ. Som vi även skrev i den tidigare posten skulle man därför kunna säga att allt i världen är inrättat just för barnets överlevnad och välgång: modern och fadern och deras kärleksfulla omvårdnad, hela naturen och dess olika nödvändiga bidrag till barnets liv. Dessutom har Gud givit sina änglar i uppgift att vaka över och hjälpa barnet. Och själv har Gud skapat barnet för himmelens härlighet.

Men i den personalistiska etiken har tonvikten alltså i stället hamnat på makarnas inbördes relation, på deras upplevelse av kärleken och sexualiteten som ett ”totalt självutgivande”. Barnet kommer då i praktiken att uppfattas som enbart ett sorts tillägg till makarnas inbördes kärlek. Personalister hänvisar därför gärna till begreppet ”ansvarsfullt föräldraskap”, till att makarna själva på ett ”ansvarsfullt” sätt ska avgöra hur många barn de vill ha och med vilket mellanrum. Även de personalister som tar avstånd från bruket av preventivmedel anser ofta att makarna genom s.k. naturlig födelsekontroll (dvs. att endast ha sexuellt umgänge under kvinnans ofruktsamma perioder) bör se till så att de inte får alltför många barn. De makar som inte ägnar sig åt en sådan planering utan i stället låter Gud bestämma hur många barn Han vill ge dem riskerar då plötsligt att bli betraktade som lättsinniga och ansvarslösa.

Även när det gäller den personalistiska synen på familjen håller dess tragiska följder för våra västerländska samhällen på att bli alltmer tydliga för varje nytt årtionde. Pius XII betonade att både det egna folkets och Kyrkans fortbestånd är beroende av fruktsamma äktenskap. Men om människorna i ett samhälle byter ut det traditionella idealet med generösa stora familjer mot det moderna idealet med ”ansvarsfulla” små familjer, då kommer det egna folket så småningom inte längre att kunna bestå. Även Kyrkan, det övernaturliga samhället, kommer med tiden att bli mindre och mindre.

Vi måste därför alltid vara på vår vakt mot olika försök att ersätta Gud och Hans objektiva ordning för världen (dvs. den naturliga lagen) med olika subjektivistiska människopåfund, hur vackert dessa än talar om ”personens värdighet”, om ”kärlek” och om ”givande av sig själv”.