Om personen, sociala relationer och äktenskaplig kärlek

I posten Att ersätta Guds ordning med personens värdighet försökte vi förklara hur moderna moralfilosofer inte längre utgår från vad som är gott och ont för människan enligt den naturliga lagen, dvs. enligt den objektiva, av Gud givna ordning som framgår av den mänskliga naturen och dess inneboende naturliga inriktningar eller ändamål. I stället försöker de i Immanuel Kants efterföljd finna en ny grund för moralen genom att utgå från ”personen” och dennes ”värdighet”. I Sverige talar man, troligen på grund av en felöversättning, ofta om ”värde” i stället för ”värdighet”, jämför t.ex. det överallt förekommande slagordet om ”allas lika värde”.

Som vi tog upp i den tidigare posten har i kyrkliga kretsar anhängare av den s.k. personalismen gjort liknande försök att ersätta eller ”komplettera” den naturliga lagen. Personalisterna tror att det blir lättare för ”moderna människor” att ta till sig den kristna moralen om man börjar tala mer om ”personens värdighet” och mindre om att det finns en av Gud inrättad naturlig ordning för människan.

Sedan vi hade publicerat den tidigare posten blev vi kontaktade av en läsare som berättade att hon vanligtvis brukar förstå allt vi skriver, men detta om Kant och personalismen tyckte hon var mycket svårbegripligt. Vi vill därför göra ett nytt, lite mer fördjupat försök att förklara vad personalismen handlar om. Men vi måste också påpeka att denna läsare inte alls är ensam om att uppfatta det personalistiska systemet som svårbegripligt, vilket sannolikt beror på att det är fråga om ett konstruerat och artificiellt system som står i strid med den naturliga ordningen.

För det första bygger personalismen (liksom den personalistiska konstruktion som brukar kallas för ”kroppens teologi”) på en felaktig, relationell uppfattning av begreppet person. Personalisterna menar att personen konstitueras, blir till, framför allt genom sin gemenskap med andra personer. Människan blir en person genom att relatera till andra, genom att ”ge sig själv helt” till andra.

Detta synsätt strider mot Katolska kyrkans traditionella förståelse av människan och hennes natur. Enligt thomismen, Kyrkans traditionella filosofi, har människan som person en bestående och i förhållande till andra människor självständig existens som en rationell varelse med förnuft och vilja. Människans förmåga till sociala relationer, till vänskap, är förvisso något gott och viktigt, något som utgör en av människans fullkomligheter. Människan är vad som brukar kallas för ett animal sociale, en social varelse, och är beroende av andra människor för sina kroppsliga och själsliga behov. Men människans sociala relationer hör inte till det som konstituerar henne som person.

Det är personalismens relationella personbegrepp som har lett till den omdefinition av äktenskaps- och sexualitetsbegreppen som vi skrev om i vår tidigare post. Det personalistiska synsättet lägger tonvikten på makarnas inbördes relation, på ”makarnas bästa”, på makarnas ”djupa livs- och kärleksgemenskap”, och inte på det naturliga primära ändamålet med äktenskapet och sexualiteten, alltså att få och uppfostra barn. Personalismen talar överhuvudtaget inte längre om det faktum att Gud har nedlagt olika naturliga inriktningar, ändamål, i den mänskliga naturen, vilka ger människan kunskap om hur hon ska leva för att kunna bli lycklig. I stället förflyttar personalismen tonvikten från det objektiva till det subjektiva, från det primära till det sekundära, vilket leder till att alstrandet av nytt liv i praktiken kommer att uppfattas som enbart ett sorts tillägg till makarnas inbördes kärlek. Detta i sin tur leder till de i den tidigare posten beskrivna svårigheterna att kunna förklara och förstå den traditionella kristna synen på samboförhållanden, homosexuella relationer, skilsmässa och preventivmedel.

Men det relationella personbegreppet får allvarliga konsekvenser även på andra områden. T.ex. har abortförespråkare kommit att använda personalismens uppfattning att personen blir till i sina relationer för att hävda att så länge som modern inte har upprättat någon relation till fostret så har fostret ännu inte blivit en person och är därför något som kan disponeras över hur som helst, även dödas. Motsvarande resonemang har även förts fram i debatten om dödshjälp och assisterat självmord.

För det andra menar personalismen att den äktenskapliga kärleken och sexualiteten utgörs av ett ”totalt fysiskt och personligt självutgivande”, en ”total gåva av det egna jaget”. Det som makarna gör när de ingår äktenskap sägs därför vara att de ”ömsesidigt ger sig själva åt varandra”. Om dessa påståenden uppfattas enbart som en sorts allmän uppmaning till osjälviskhet och självuppoffring utgör de inte några problem, tvärtom är förstås osjälviskhet och självuppoffring något som är viktigt för varje gott äktenskap. Men inom personalismen tolkas påståendena på ett mycket mera bokstavligt sätt vilket leder till flera problem.

Till att börja med är det en metafysisk omöjlighet för en människa att ge bort sig själv till en annan människa. Det beror på att en människa bara kan ta emot en annan människa enligt sin begränsade förmåga, dvs. på ett mänskligt och ofullkomligt vis. För gifta handlar det om att ta emot varandras dagliga tjänster samt om att överlämna och ta emot varandras kroppar i den sexuella akten. Enligt den traditionella kanoniska lagen (Katolska kyrkans lag) är det därför den exklusiva rätten till varandras kroppar såvitt avser den sexuella akten som makarna ger till varandra när de ingår äktenskap, inte sig själva. Den ende som det är möjligt att ge sig själv till på ett totalt sätt är Gud, eftersom Han ensam har förmågan att ta emot och vara Herre över en människa i total bemärkelse.

Ur ett moralperspektiv är en total självutgivande kärlek dessutom legitim endast i förhållande till Gud, vilket redan följer av budet om att älska Gud ”av hela ditt hjärta, av hela din själ, av alla dina krafter och av hela ditt sinne” men att älska nästan i en mindre utsträckning, nämligen ”såsom dig själv” (Luk. 10:27). Kärleken till människan härrör ytterst från kärleken till Gud och är också underordnad kärleken till Gud. Att försöka älska en annan mänsklig varelse i en absolut bemärkelse skulle i själva verket innebära en otillåten idoldyrkan.

Nämnas kan också att när det gäller den sexuella akten så är ett totalt självutgivande dessutom fysiskt omöjligt, eftersom denna akt i sig utgörs av ett sökande och ett tagande av njutning, utan vilket själva akten inte skulle vara möjlig.

Den traditionella Romerska katekesen lär oss, i S:t Paulus efterföljd, att mannen och hustrun ska älska varandra med en speciell, helig och ren kärlek, en kärlek som också är innerlig och överflödande. Mannen ska älska sin hustru som sin egen kropp och vara beredd att ge sitt liv för henne. Hustrun ska näst efter Gud älska sin man mest av allt, respektera honom mer än alla andra människor och lyda honom i allt som inte är oförenligt med kristen fromhet (läs gärna mer om detta här). Det finns alltså inget stöd för det som personalisterna ibland hävdar att det är först i och med deras utläggningar som kärlekens roll i det kristna äktenskapet har börjat förstås och uppskattas. Däremot upprätthåller den traditionella katolska läran alltså tydligt den grundläggande principen att kärlekens totalitet är reserverad endast för Gud.