Glädjen i Guds kärlek

På bloggsidan Om bloggen har vi skrivit om hur S:t Frans av Sales i sin bok Philothea tar hjälp av en händelse i Bibeln (4 Mos. kap. 13-14) för att ge Philothea modet att börja ett liv som är hängivet åt Gud. Bibeln berättar om hur israeliterna, som var Guds folk, hade blivit befriade från slaveriet i Egypten (en symbol för slaveriet under onda gärningar, synden). I stället hade Gud lovat israeliterna att de skulle få ett nytt och gott land, det utlovade landet (en symbol för Guds rike). Men när israeliterna stod beredda att tåga in i det utlovade landet började de tveka. S:t Frans beskriver det så här:

De som ville hindra israeliterna från att gå in i det land som Gud hade utlovat beskrev det som ett land som uppslukade sina invånare, ett land där luften var så osund att det inte gick att leva någon längre tid och där människorna var jättar som skulle krossa israeliterna som om de vore gräshoppor. Kära Philothea, just på det sättet baktalar världen det liv som är hängivet åt Gud. Man föreställer sig att människor som lever ett sådant liv är olyckliga, dystra och otrevliga och att den katolska tron frambringar deprimerade och asociala människor. Men på samma sätt som Josua och Kaleb försäkrade att det utlovade landet var ett gott och vackert land som det skulle bli lätt och behagligt för israeliterna att ta i besittning, på samma sätt försäkrar oss den helige Ande genom alla helgonen, och Vår Herre Jesus Kristus själv, att det liv som är hängivet åt Gud är ett underbart, ljuvligt och lyckligt liv.

I sin bok förklarar S:t Frans sedan att anledningen till att icke-kristna har en sådan uppfattning om det kristna livet är att de bara hör om hur kristendomen och helgonens liv handlar om att fasta, be, vårda sjuka, hjälpa de fattiga, anstränga sig för att kontrollera sina lidelser, avstå från sensuella glädjeämnen, och annat sådant som i sig självt kan vara svårt och mödosamt.

Men trots allt detta kan S:t Frans alltså ändå försäkra att ”det liv som är hängivet åt Gud är ett underbart, ljuvligt och lyckligt liv”. Förklaringen, säger S:t Frans, utgörs av något som de icke-kristna inte kan se. Förklaringen utgörs av den inre hängivenhet till Gud som den kristne har i sitt hjärta, en hängivenhet som kommer från Guds kärlek. Det är Guds kärlek, kärleken till Gud, som neutraliserar bitterheten hos de svårigheter som den kristna människan utstår.

S:t Frans av Sales har skrivit en särskild bok som enbart handlar om Guds kärlek. Han förklarar där att när en människas själ lämnar syndens Egypten så leder Gud henne från kärlek till kärlek ända till dess att Han har fört henne in i det utlovade landet, in i den allra heligaste kärleken. Denna allra heligaste kärlek är människans vänskap med och helt oegennyttiga kärlek till Gud. Den allra heligaste kärleken är när en människa älskar Gud, inte i första hand för de gåvor som Han ger henne, utan för Guds egen skull. Men denna kärlek är också en sann, ömsesidig vänskap eftersom Gud själv från all evighet har älskat den människa som älskar Honom. Gud upphör aldrig att tala till hennes hjärta, Han upphör aldrig att göra henne gott, att ge henne alla sorters bevis på sin kärlek. Han avslöjar för henne sina djupa hemligheter. Han har givit henne tillåtelse att när som helst tala med Honom. Hon får ha hela sitt liv, sina handlingar och sitt vara inte bara tillsammans med Honom, utan i Honom och genom Honom.

En sådan helig kärlek till Gud, förklarar S:t Frans vidare, är inte en kärlek som människans natur kan frambringa på egen hand, utan det är en kärlek som den Helige Ande ger till människans hjärta. På samma sätt som den naturliga själen, som ger liv till kroppen, inte har sitt ursprung från kroppen utan ges till kroppen av Gud, på samma sätt har kärleken, som ger liv till hjärtat, inte sitt ursprung i hjärtat utan ges till hjärtat av Gud. Denna Guds heliga, övernaturliga kärlek sprider en djup andlig lycka i själen och gör henne vacker och älskvärd inför Gud. Om själen med kroppen är en egen liten värld, så är Guds kärlek den sol som ger skönhet till allt, som värmer allt och levandegör allt.

Men liksom solen ibland kan gå i moln, kan Gud också tillåta att den känslomässiga upplevelsen av Hans kärlek tas ifrån människan, ibland för en lång tid. Därigenom kan Gud vilja rena människans hjärta och hjälpa henne att bli ännu mera oegennyttig, hjälpa henne att bara älska Honom för Hans egen skull, inte för Hans gåvor.

När vi hamnar i ett sådant mörker ger St. Frans oss rådet att be som Vår Herre Jesus Kristus själv bad. I sin svåraste ångest, när Han svettades blod, sade Jesus till sin Fader: ”Fader, om du vill, så tag denna kalk [dvs. prövning] ifrån mig; ske dock inte min vilja, utan din” (Luk. 22:42).

Gud vill att vi ska lita på Honom även i det djupaste mörkret. Hans kärlek finns hos oss också då, även om vi inte kan känna den, och när Hans tid är inne kommer Han alltid att låta solen lysa fram ur molnen.