Den skapande människan

När en människa gläder sig över det sköna, levande och livgivande i Guds skapelse, över en blomma, ett djur eller en fågel, eller över solens ljus, eller kanske över en av människans egna sysselsättningar, vill hon gärna dela denna glädje med andra. Hon vill omvandla den ordlösa abstraktion som hon har i sitt inre och ge den en konkret och synlig form och färg. De människor som ser hennes verk ger sitt gensvar när de i sin tur gläder sig över det som hon har skapat.

Därför älskar vi gamla handgjorda saker, som möbler eller tyger, och vill röra vid dem med händerna. Det är vårt gensvar till den som har skapat dem, till den människa som kanske är död sedan länge men vars liv kommer till oss genom det skapade.

När vi ser något som ett barn har tillverkat kan vi uppfyllas av ren glädje. Tänk till exempel på en liten, bräcklig, färgglad pappersfågel som ett barn har vikt och målat. Fastän fågeln bara består av en bit papper uttrycker den något hos barnets inre liv, något upphöjt, sprittande, jublande.

Människan kan använda sig av många olika material när hon skapar. Någon kanske skapar i trä, ett material som liksom får liv under träsnidarens eller snickarens hand. Någon annan skapar med ull eller bomull, eller silke. Det finns också andra material som vi kanske inte tänker på i detta sammanhang, som mjöl och jäst och allt annat som husmodern använder för att baka, för att skapa brödet som får sin form genom hennes händer. Husets far kan ha sitt material i jorden, i den fruktbara jorden som han gräver, sår och sköter om, så att det nästan verkar som om grödorna växer fram från hans egna fingrar.

För barn är det viktigt att få prova på att arbeta med många olika material, som lera, sand, färg, tyg, garn, papper, trä, metall och så vidare. Det barn som aldrig får skapa något som det kan se och röra vid, som aldrig får ge form åt något material, riskerar att få ett medvetande som blir mer och mer formlöst, som driver mer och mer in i overklighetens värld. För att barnet ska kunna bli lyckligt måste det få leva på ett sätt som fyller dess behov, och det handlar då inte om behoven hos en kugge i ett maskineri, utan om behoven hos en skapande människa som själv är skapad av Gud.

När det får göra något med sina händer kan barnet också lära sig meningen med arbetet, vad arbetet borde vara för en man eller en kvinna. Gud gav arbetet till människan redan före syndafallet, vid den tidpunkt då Adams och Evas liv var en oavbruten medvetenhet om Guds närvaro, då deras djupaste glädje var den oavbrutna kontemplationen av Guds godhet, skönhet och sanning. Adams arbete med att ta hand om paradisets trädgård och Evas uppdrag att vara hans hjälpare gavs åt dem för att de bättre skulle kunna kontemplera Gud. Genom sitt arbete kunde mannen och kvinnan i sin egen själ återspegla Guds glädje när Han skapade världen.

Det som inträffade i och med syndafallet var att människans arbete och uppgifter förändrades till något slitsamt och smärtsamt. Människan kan inte längre skapa med samma lätthet som tidigare. Det sköna och livgivande flödar inte längre spontant från hennes hjärta och händer, i stället måste hon nu ofta kämpa med naturen under stor möda. Det som hon en gång uträttade i ren, oblandad glädje kräver nu ofta ansträngning, självdisciplin, tålamod och uthållighet. Men trots allt detta är människans behov av att skapa detsamma idag som hos våra första föräldrar. Det skapande arbetet, även om det är mödosamt, skänker oss glädje. Det fullbordar vår existens och gör den fruktsam, gör att vi känner oss levande.

Vårt nutida sätt att leva på präglas av ett missnöje, en glädjelöshet, en avsaknad av riktning och syfte. Hur många människor har idag lyckan att i sitt dagliga arbete få skapa något som de själva har tänkt ut, som de själva får se resultatet av, i stället för att bara vara just en kugge i ett maskineri? Hur många människor får använda sina händer på ett intelligent sätt? Hur många arbetar enbart för de pengar som de måste tjäna, och börjar leva på riktigt först när dagens arbete är slut? Och inte heller då är det alla som verkligen börjar leva, många flyr i stället in i någon färdigproducerad, tom förströelse. Denna det moderna arbetets tragedi har sitt ursprung i liberalismen och den s.k. industriella revolutionen, som krossade människans traditionella sätt att leva på. Men när vi låter det lilla barnet skapa, och upplever dess glädje, kan även vi vuxna börja förstå vad vi har förlorat, vad det är som vi saknar och behöver.