Glädjen i Guds kärlek

På bloggsidan Om bloggen har vi skrivit om hur S:t Frans av Sales i sin bok Philothea tar hjälp av en händelse i Bibeln (4 Mos. kap. 13-14) för att ge Philothea modet att börja ett liv som är hängivet åt Gud. Bibeln berättar om hur israeliterna, som var Guds folk, hade blivit befriade från slaveriet i Egypten (en symbol för slaveriet under onda gärningar, synden). I stället hade Gud lovat israeliterna att de skulle få ett nytt och gott land, det utlovade landet (en symbol för Guds rike). Men när israeliterna stod beredda att tåga in i det utlovade landet började de tveka. S:t Frans beskriver det så här: Läs mer

Om personen, sociala relationer och äktenskaplig kärlek

I posten Att ersätta Guds ordning med personens värdighet försökte vi förklara hur moderna moralfilosofer inte längre utgår från vad som är gott och ont för människan enligt den naturliga lagen, dvs. enligt den objektiva, av Gud givna ordning som framgår av den mänskliga naturen och dess inneboende naturliga inriktningar eller ändamål. I stället försöker de i Immanuel Kants efterföljd finna en ny grund för moralen genom att utgå från ”personen” och dennes ”värdighet”. I Sverige talar man, troligen på grund av en felöversättning, ofta om ”värde” i stället för ”värdighet”, jämför t.ex. det överallt förekommande slagordet om ”allas lika värde”.

Som vi tog upp i den tidigare posten har i kyrkliga kretsar anhängare av den s.k. personalismen gjort liknande försök att ersätta eller ”komplettera” den naturliga lagen. Personalisterna tror att det blir lättare för ”moderna människor” att ta till sig den kristna moralen om man börjar tala mer om ”personens värdighet” och mindre om att det finns en av Gud inrättad naturlig ordning för människan.

Sedan vi hade publicerat den tidigare posten blev vi kontaktade av en läsare som berättade att hon vanligtvis brukar förstå allt vi skriver, men detta om Kant och personalismen tyckte hon var mycket svårbegripligt. Vi vill därför göra ett nytt, lite mer fördjupat försök att förklara vad personalismen handlar om. Men vi måste också påpeka att denna läsare inte alls är ensam om att uppfatta det personalistiska systemet som svårbegripligt, vilket sannolikt beror på att det är fråga om ett konstruerat och artificiellt system som står i strid med den naturliga ordningen. Läs mer

Vem är Jesus Kristus?

Jesus och S:t Johannes

Den kristnes liv, både här på jorden och i det efterkommande, består i att vara förenad med Jesus Kristus och att delta i Hans gudomliga liv. Men vem är då Jesus Kristus och hur ska vi göra för att sätta Honom i mitten av vårt liv, våra tankar och vårt hjärta? Ett av de bästa sätten är att meditera över de verser ur aposteln Johannes evangelium (Joh. 1:1-14) som prästen läser i slutet av varje helig Mässa. S:t Johannes var den apostel som stod närmast Jesus, som var älskad av Jesus på ett särskilt sätt. I detta företal, prolog, till sitt evangelium uppenbarar S:t Johannes den verkliga, djupa och mycket sköna sanningen om Jesus Kristus. De första verserna lyder:

I begynnelsen var Ordet, och Ordet var hos Gud, och Ordet var Gud. Det var i begynnelsen hos Gud. Allt är gjort genom det, och det förutan är intet gjort, som är gjort. I det var livet, och livet var människornas ljus.

Läs mer

Att ersätta Guds ordning med personens värdighet

Enligt Katolska kyrkans traditionella filosofi, den thomistiska filosofin, kan människan med hjälp av sitt förnuft få kunskap om den objektiva verkligheten. Människan kan också med säkerhet sluta sig till att Gud existerar och att det finns en övergripande objektiv ordning i själva skapelsen. Vad som är objektivt gott och ont kan människan komma fram till genom att studera denna naturens ordning, en ordning som också kallas för den naturliga lagen. Genom att studera den mänskliga naturen och dess av Gud givna naturliga inriktningar, dess ändamål, kan människan få kunskap om hur hon ska leva för att kunna bli lycklig. Människans yttersta ändamål, hennes yttersta goda, är inte människan själv utan Gud (se gärna denna post för en utförligare förklaring av den naturliga lagen).

Mycket av den moderna filosofin däremot utgår från 1700-talsfilosofen Immanuel Kants tänkande. Kant förnekade att människans förnuft kan komma fram till någon kunskap om ”tinget i sig”, dvs. om den objektiva verkligheten. Enligt Kant är det därför inte möjligt för människan att komma fram till någon kunskap om den mänskliga naturen, och denna natur innehåller inte heller några ändamål som människan bör sträva efter att uppnå. Därmed ryckte Kant alltså bort själva grundvalen för den naturliga lagen. Enligt kantiansk etik bör människan i stället handla för att ”i sin person upprätthålla mänskligheten i dess värdighet”. Människan ska vara autonom, ska vara sin egen lagstiftare. ”Personens värdighet” ersätter Gud och den av Honom skapade naturen som utgångspunkt för moralen. Människan betraktas som sitt eget ändamål, som ett ändamål i sig själv. Läs mer

Om sann kvinnlighet

Jungfru Maria – sann hjälpare

Före syndafallet var relationen mellan kvinnan och mannen okomplicerad och god. I Bibelns skapelseberättelse kan vi läsa om hur Gud skapade kvinnan genom att först låta mannen falla i en tung sömn och sedan ta ut ett av mannens revben och bygga en kvinna av revbenet (1 Mos. 2:21-22). Den Romerska katekesen förklarar att kvinnan alltså inte är skapad från mannens fötter (för att hon skulle bli hans slav) och inte heller från mannens huvud (för att hon skulle bli hans ledare). I stället skapades hon från mannens sida för att hon skulle ha sin plats vid hans hjärta, som hans hjälpare, och ha sin glädje i hans kärlek.

Mannen hade av Gud fått en särskild auktoritet över skapelsen och också över sin hustru. Mannen var ledaren, men han utövade sitt ledarskap på ett gott och rättvist sätt, för makarnas gemensamma bästa. Kvinnan upplevde aldrig något obehag eller något förnedrande i sin ställning som hjälpare, utan kände tvärtom att det var just därigenom som hennes natur kunde komma till sin rätt och hon kunde leva ett harmoniskt och fruktbart liv som kvinna. Läs mer

Liberalismens och kommunismens strid mot kvinnan

År 1931 konstaterade påven Pius XI att liberalismen var fader till den socialism som redan då hade börjat genomtränga moralen och kulturen. Påven varnade också för att socialismens arvtagare i sin tur skulle komma att bli bolsjevismen (encyklikan Quadragesimo Anno).

Som vi tidigare skrivit om är liberalismens grundläggande kännetecken att den förkastar Gud och den naturliga lag som Han har nedlagt i sin skapelse. I Guds ställe sätter liberalismen människan och hennes frihet att göra det som hon själv vill, utan koppling till något objektivt gott eller sant. Enligt den här definitionen är även de socialistiska och kommunistiska ideologierna varianter av liberalismen, något som blir särskilt tydligt just på det moraliska och kulturella området. Det gäller t.ex. synen på mannen och kvinnan, på familjen och äktenskapet.

En av de mest inflytelserika ideologerna på detta område var Simone de Beauvoir (1908-1986), själv övertygad socialist. Hon lärde att äktenskapet är en förtryckande institution som tar död på både kärleken och sexualiteten eftersom äktenskapet förstör dessas spontanitet och frihet. Enligt Beauvoir finns det ingen avgörande skillnad mellan en hemmafru och en prostituerad, eftersom den sexuella akten för båda är ”en tjänst” som mannen betalar för. Det arbete som hustrun utför i hemmet är ”inte till nytta för kollektivet, det leder inte mot framtiden, det producerar ingenting”. Den gifta kvinna som inte yrkesarbetar lever på mannen ”som en parasit” samtidigt som hon är hans ”vasall”. Läs mer

Maria – Guds Moder och vår Moder

Vi har tidigare talat om den kärlek som Jesus Kristus, när han utgöt sitt blod på korset, lät strömma fram över alla människor från sitt heliga hjärta. Jesus älskar var och en av oss med en unik kärlek och genom den kärleken förtjänade Han på korset åt varje människa allt det goda som hon någonsin kommer att äga, allt som hon behöver för sin själs eviga lycka. Genom de förtjänster som Jesus vann åt oss på korset upprättade Han den underbara förlikning mellan Guds rättvisa och Guds barmhärtighet som det kristna budskapet handlar om. Därigenom återställde Han på ett fullkomligt sätt vänskapen mellan Gud och människan.

Bibeln berättar för oss hur Jesus under sin kvalfulla dödsångest, bara några ögonblick innan han utandades sitt sista andetag, såg på sin Moder Maria och talade till henne. Han visade henne sin älsklingslärjunge Johannes, som stod bredvid, och sade till henne: ”se, din son!” (Joh. 19:25-26). Dessa hemlighetsfulla ord rörde Maria i hennes innersta och gjorde ett djupt avtryck i hennes själ. Från den stunden förstod hon att hon hade blivit Moder till varje kristen. Var och en som likt den helige Johannes är en lärjunge till Jesus blir också ett barn till Maria. I hennes ögon är vi då ett och detsamma som Johannes.

Jesus anförtrodde oss åt sin heliga Moder just i det ögonblick då Han själv bevisade oss sin största kärlek. Därigenom förstod Maria att det var Jesu önskan att hon skulle vaka över våra liv och vår eviga lycka med en lika stor kärlek och omsorg. Liksom en öm och kärleksfull jordisk mor gör allt för sina barn kommer därför Maria att göra allt för oss. Hon hör oss på samma sätt som en jordisk mor hör sina barn. Och om det skulle ligga i Guds plan att vi måste drabbas av lidanden och vedermödor så kommer Maria likt en jordisk mor att veta hur hon ska lindra våra smärtor och underlätta vår möda. Maria innehar outsinliga källor av hjälp och vill stå oss bi i all upptänklig nöd, både när det gäller vår kropp och vår själ. Läs mer

Europa och det högsta goda

Under varje historisk period har det funnits något eller någon som av flertalet människor har uppfattats som deras och samhällets högsta goda, summum bonum på latin. För Europa, för den sanna västerländska civilisationen, har detta högsta goda alltid varit Gud.

Under romarriket var det den romerska staten, representerad av kejsaren, som uppfattades som det högsta goda. Anledningen till att romarna förföljde de första kristna var inte primärt för att utrota den kristna religionen utan för att förmå även de kristna att erkänna att ingen annan än kejsaren, och därmed den romerska staten, var deras högsta goda. Om de kristna bara hade gått med på att offra några rökelsekorn till kejsaren som ett tecken på detta skulle de ha blivit lämnade i fred och fått utöva sin religion i lugn och ro. Men som vi vet föredrog de första kristna martyrdöden hellre än att erkänna någon annan än Gud som sitt summum bonum.

Det blev kejsar Konstantin som genom ediktet i Milano år 313 löste denna konflikt till förmån för de kristna. Därefter, och under ett och ett halvt årtusende framåt, var det Gud och ett liv i gemenskap med Honom som blev de europeiska folkens högsta goda. De europeiska folken började då förstå att människorna är skyldiga att tjäna och ära Gud och följa Hans lag, och att det är just detta som gör dem lyckliga och som leder till ett lyckligt samhälle. Även om enskilda människor förstås även under denna tidsperiod kunde göra sig skyldiga till mycket ont, så utgjorde Guds lag alltid den objektiva måttstock som en människas handlingar kunde bedömas utifrån. Läs mer

Om mannens och hustruns äktenskapliga samliv

För en tid sedan frågade en läsare oss vad Katolska kyrkan egentligen säger när det gäller det äktenskapliga samlivet mellan mannen och kvinnan. Om vi börjar från början så lär oss den Romerska katekesen att sexuellt umgänge, som alltid är syndfullt utanför äktenskapet, är något rätt och hedervärt inom äktenskapet. Det äktenskapliga samtycket, alltså när makarna säger ja till varandra under vigselakten, innebär just att makarna ömsesidigt ger och tar emot rätten till den andres kropp när det gäller den sexuella akten. Katekesen lär oss också att makar ska älska varandra med en speciell, helig och ren kärlek, och inte på det sätt som äktenskapsbrytare älskar varandra.

Vad katekesens ord närmare innebär har S:t Frans av Sales beskrivit i ett avsnitt i boken Filotea – En vägledning till andligt liv. För att bättre kunna förklara vissa särskilda frågor om makarnas samliv jämför S:t Frans med vad som gäller för att äta och för de njutningar som är förbundna med maten. Läs mer

Två vanliga missuppfattningar om kärlek

I vårt liberala samhälle finns det två vanligt förekommande men mycket skadliga missuppfattningar om vad kärlek innebär. Den första missuppfattningen är att kärleken är en känsla. Det är förvisso sant att kärleken ofta är förenad med en känsla, att man känner något alldeles speciellt för den som man älskar, t.ex. för sin maka eller make eller för sina barn. Men denna känsla utgör inte själva kärleken.

S:t Thomas av Aquino har förklarat att kärleken inte sitter i känslorna, som ju kan komma och gå, utan i viljan. Att älska någon betyder att vilja det bästa för den människan, först och främst hennes andliga bästa, alltså att hon ska få vara lycklig med Gud, och sedan också allt som är inriktat på denna lycka. Det sistnämnda innebär en önskan om att den som man älskar ska få leva sitt liv på ett gott sätt i enlighet med Guds bud, något som också omfattar de materiella ting som är nödvändiga eller nyttiga för att kunna leva ett sådant gott liv. Denna äkta kärlek som S:t Thomas beskriver har alltid en praktisk konsekvens, dvs. den är effektiv, inte sentimental. Den uttrycks i handling. Makar uttrycker sin kärlek genom de tusen olika praktiska tjänster som de gör för varandra, men också genom att ge varandra råd, tröst och stöd, och genom att be för och förlåta varandra. Läs mer

Kristna människors förhållande till världen

Som kristna är vi kallade att vara i världen, men inte av världen (jfr Joh. 17:15-19). När vi läser detta tänker vi kanske först och främst på att den kristne måste undvika det som kan kallas för moralisk världslighet, dvs. att enbart intressera sig för nöjen och njutningar, ägodelar och strävan efter framgång och status. En sådan världslig mentalitet korrumperar människans övernaturliga liv som Guds barn och kommer förr eller senare att leda till att hon överger Gud och Hans bud och därigenom helt förlorar det övernaturliga livet i sin själ.

Men det finns också en annan form av världslighet som kan vara ännu mera destruktiv än den moraliska världsligheten. Det handlar om en intellektuell världslighet, om ett bortdomnande av förnuftet och om den själlöshet som uppkommer hos en människa som har förlorat sin innersta längtan, som har upphört att söka efter något som är sant, eller skönt, eller gott. Eftersom sanningen, skönheten och godheten är tre fullkomligheter hos Gud, har en sådan människa ytterst också förlorat sin längtan och sitt sökande efter Gud. Läs mer

Katolsk traditionalism

För ett litet tag sedan fick vi ett meddelande från en läsare som under namnet ”Bekymrad” bad oss att skriva ”en kommentar till den påvliga exhortationen om äktenskap och familj”. ”Bekymrad” syftade på det av påven Franciskus den 8 april 2016 publicerade dokumentet Amoris Laetitia (Kärlekens glädje), ett dokument som har blivit kritiserat för att vara otydligt och på vissa punkter till och med strida mot den traditionella katolska moral- och äktenskapsläran.

I posten Vägra offra till genusideologins avgud har vi med hjälp av en katolsk biskop försökt reda ut hur man ska förhålla sig till uttalanden från kyrkliga företrädare som ger intryck av att vilja förändra Kyrkans traditionella lära om äktenskap och sexualitet. Men med anledning av ”Bekymrads” fråga skulle vi också vilja förklara lite närmare vad som menas med uttryck som ”katolsk traditionell lära”, ”katolsk tradition” och ”katolsk traditionalism”. Läs mer

S:t Paulus om hur mannen och hustrun ska vara mot varandra

Det finns ett avsnitt i Nya Testamentet i Bibeln som liberala teologer anstränger sig extra mycket för att försöka omtolka så att det bättre ska passa för ”den moderna människan”. Avsnittet ingår i ett brev av S:t Paulus och har underrubriken Äkta makars inbördes plikter (Ef. 5:22-33). Vi citerar ur S:t Paulus brev:

Ni hustrur, underordna er era män, så som ni underordnar er Herren. Ty mannen är hustruns huvud, liksom Kristus är Kyrkans huvud (…). Och liksom Kyrkan underordnar sig Kristus, så ska också hustrurna i allt underordna sig sina män.

Ni män, älska era hustrur, så som Kristus har älskat Kyrkan och utgivit sig själv för henne (…). Så ska också männen älska sina hustrur som sina egna kroppar. Den som älskar sin hustru, han älskar sig själv. Ty ingen har någonsin hatat sitt eget kött, i stället när och omhuldar man det, liksom Kristus gör med Kyrkan.

Läs mer

Kyrkan, staten och deras rätta relation

I posten Kristus är konung över alla människor och alla nationer beskrev vi med utgångspunkt i påven Pius XI:s encyklika Quas Primas hur inte bara enskilda människor utan även den politiska makten har en skyldighet att hedra Kristus och följa Hans lagar. Denna post har varit föremål för viss debatt i sociala medier där någon menade att vi förespråkar ett teokratiskt styrelseskick, dvs. ett styrelseskick där statsmakten ligger i händerna på representanter för den religiösa makten. Eftersom detta inte stämmer, men då staten inte heller bör vara ”neutral” i religiöst avseende, tror vi det kan vara värdefullt att säga några ytterligare ord om vad den traditionella katolska läran på detta område innebär.

Människan, som är skapad av Gud för ett övernaturligt mål, behöver både Kyrkan och det civila samhället, staten, för att kunna uppnå sin fullkomning som människa. Det civila samhället, till vilket människan hör på grund av sin sociala natur, har i uppgift att vaka över och främja det jordiska goda. Det civila samhället ska handla på ett sådant sätt att dess medborgare kan leva ett lugnt och fridfullt, fromt och ärbart liv här på jorden (läs gärna mer om staten och nationen i denna post). Det kyrkliga samhället, som människan behöver tillhöra på grund av sin övernaturliga kallelse, har som syfte att leda sina medlemmar till deras övernaturliga mål, till den eviga glädjen i himmelen hos Gud. Det gör Katolska kyrkan genom sin lära, sina sakrament, sin bön och sina lagar. Läs mer

Svårigheter i äktenskapet – om offer och meningsfullt lidande

Det var genom sitt offer på korset som Jesus Kristus, världens räddare och Konung, besegrade djävulen och döden. Det är från korsets trä som Jesus Kristus regerar över världen. Offret är därför något djupt kristet, något djupt katolskt. Den kristna civilisationen, kristenheten, kan inte tänkas utan offer.

Den katolska religionen bygger på det faktum att våra handlingar och våra lidanden kan vara förtjänstfulla. Den kristne kan offra sina lidanden till Gud och på så sätt dela Kristi egna lidanden. Därigenom förvärvar den kristne förtjänster som bidrar både till hans egen och till världens omvändelse och räddning (detta förklaras utförligare här och här). En katolik vet att hans lidanden tjänar ett syfte och därför kan han även i de svåraste prövningar ha en glädje i sitt hjärta. I detta faktum finner vi den katolska trons djup och skönhet.

Om vi upphör att förena våra lidanden med Kristi lidanden kommer våra liv inte längre att ha någon mening. Vi kommer då att skapa ett uppslukande tomrum i våra liv, ett tomrum som riskerar att förgöra oss. Om vi tror att våra mödor och plågor saknar betydelse för vår egen och för världens frälsning, till vad nytta skulle det då vara att leva och verka på jorden? Allt som då återstår för människan skulle vara en meningslös jakt efter världslig framgång, efter njutningar och nöjen. Läs mer

Om manlighet och dess motsats

Kristus uppmanar S:t Petrus
att våga bära korset

Vi har tidigare skrivit om hur Gud gav Adam, den förste mannen, i uppdrag att se till att Guds bud och den naturliga lagen efterlevs i familjen och i samhället så att det överallt råder en god och rättvis ordning. En hastig blick på någon nyhetssida är tillräckligt för att inse vår världs akuta behov av riktiga män, av män som har förmågan att genomföra det uppdrag som Gud har givit dem. Att reflektera över frågan om vad en sann manlighet egentligen innebär är därför idag kanske viktigare än någonsin.

Som vi vet misslyckades Adam helt med sitt uppdrag och sitt ansvar när han bröt mot Guds bud och gav efter för Evas önskan att äta av det förbjudna trädet. I Bibeln (1 Mos. 3:6-12, 17-19) kan vi läsa mer om hur det gick till. Vi läser hur Eva såg ”att trädet var gott att äta av och att det var en fröjd för ögat och ett härligt träd, och hon tog av dess frukt och åt och hon gav också till sin man och han åt.” När Gud sedan kallade till sig Adam, som hade gömt sig bland träden, för att fråga honom vad han hade gjort svarade Adam: ”Kvinnan som du har givit mig till följeslagerska, hon gav mig av trädet, och jag åt”. Gud sade därefter till Adam: ”Eftersom du lyssnade till din hustrus ord och åt av trädet som jag hade förbjudit dig att äta av, därför skall marken vara förbannad när du arbetar med den. Under vedermödor skall du hämta din näring från den så länge du lever. Törnen och tistlar skall den frambringa åt dig, och du skall äta av växterna på marken. I ditt anletes svett skall du äta ditt bröd, till dess du vänder åter till jorden, av vilken du är tagen.”

Adam visste med sitt förnuft att det var orätt, en synd, att äta av trädet eftersom Gud hade sagt det till honom. Men i stället för att göra det som var krävande och svårt, att motstå frestelsen och ta strid för det rätta, för Guds ordning, valde Adam att göra det som var enklast och mest behagligt, att ta emot frukten av Eva och äta av den. När Gud sedan ställde honom till ansvar skyllde han ifrån sig på Eva och faktiskt också på Gud själv genom påpekandet att det var Gud som hade givit honom Eva till följeslagerska. Läs mer

Det naturliga och det övernaturliga i samhället

I posten Den liberala människans väg in i mörkret nämnde vi att den liberala ideologins rötter går tillbaka till renässansen och den protestantiska reformationen. En läsare (själv protestant) hade i en bok sett ett liknande påstående om att protestantismen har gett upphov till sekularisering och materialism och frågade oss nyligen om det kunde stämma. Vi skulle vilja försöka ge ett litet svar, men vill också gärna påminna om att det finns många enskilda protestanter som arbetar hårt för att motarbeta just liberalismens skadliga inflytande i samhället och vår avsikt är inte att kritisera någon av dem. Läs mer

Vad abort gör med en kvinna

För några dagar sedan läste vi en mardrömslik skildring skriven av en kvinna som genomgått en medicinsk abort. Kvinnan berättar om hur hon ”ligger kallsvettig på kakelgolvet” och ”kan inte ta mig någonstans. Jag kan inte ens ställa mig upp”. Hon har hög feber, kräks och drabbas av nästan outhärdliga kramper. Det känns som om hennes ”livmoder mals till slamsor i en köttkvarn. Och så fortsätter det i åtta timmar tills jag sätter mig ner på toaletten och krystar ut en klump av blod och foster. Efter aborten blöder jag dagligen i sex veckor.”

Man skulle kunna tro att denna berättelse kommer från någon som har tillfångatagits, våldtagits och tvingats till abort av mördarna i Islamiska staten eller någon annan terroristorganisation. Men så är det alltså inte. Det här är en berättelse från en helt vanlig, svensk, ”jämställd” kvinnas liv (Expressen/Omtalat, 21 januari 2016, Abort: Varför talar vi inte om smärtan?). Den man som hade utnyttjat henne och sedan sagt ”det är väl bara att ta ett piller” betraktas i vårt samhälle inte heller som en barbarisk kvinnoplågare och barnamördare utan som en helt normal och förmodligen ”jämställd” man.

Herodes barnamord

Ändå utgör detta svåra fysiska lidande den kanske minst plågsamma delen för en kvinna som gör abort. För många kvinnor är det psykiska trauma som en abort medför ännu svårare att uthärda. Det är inte ovanligt att kvinnor efter en abort drabbas av posttraumatiska syndrom liknande syndromen hos dem som har varit med om krig eller blivit våldtagna. Det kan handla om tvångsmässigt återkommande minnesbilder från själva aborten, om mardrömmar, självmordstankar och självmordsförsök. Läs mer

Hur en kristen besegrar lidande och död

S:t Josef på dödsbädden
omgiven av Jesus och jungfru Maria

I dödsrunor över någon som avlidit till följd av sjukdom ser man ofta formuleringar som att han eller hon ”förlorade kampen mot sin cancer”. Förutom sorgen över själva dödsbudet kan vi då också känna en sorg över denna bedömning av personens sista tid i livet. Att betrakta den avlidne som en sorts förlorare i kampen mot en övermäktig fiende är en föreställning som helt och hållet strider mot den sanna, kristna synen på lidande och död. Enligt kristen tro skulle det i stället faktiskt kunna vara så att den avlidne mannen eller kvinnan just hade vunnit sitt livs största seger. Läs mer

Det kristna hemmet – om arkitektur och heminredning

Det är Gud som är varje människas egentliga, eviga hem. Gud är den högsta Sanningen, Godheten och Skönheten och människans yttersta bestämmelse. Bara hos Gud kan människan finna fullkomlig vila och frid, bara hos Honom har människan en trygghet som aldrig kan rubbas. Men för att kunna utvecklas harmoniskt enligt Guds tanke måste människan, och särskilt det lilla barnet, också ha ett jordiskt hem. Människan måste få ha en plats på jorden där hon kan leva i en atmosfär av frid, trygghet och skönhet, det som vi brukar kalla för hemtrevnad. Vissheten om att ha ett sådant hem är något av det mest underbara som en människa kan erfara.

Hemmet är den synliga samlingspunkt som omsluter, förankrar och upprätthåller familjens och den enskilda människans liv, som fördjupar och utvecklar det, som får det att blomstra. Tryggheten och den fridfulla avskildheten i hemmet uttrycks framför allt genom dess kraftiga väggar, av timmer, sten eller tegel. Stabila, robusta väggar och murar har i den västerländska kulturen alltid varit något som utmärker det civiliserade och trygga mänskliga livet. Läs mer